Mål 2:3
DYGDETIK
[9. Reflektion och värdering: Håller du med Aristoteles?]
Ja, jag håller faktiskt med Aristoteles om att medelvägen oftast är den bästa. Jag ser det dock bara som en riktlinje och inte en princip som fungerar i alla lägen. För ibland är det de extrema känslorna/reaktionerna som leder till resultat och jag anser framför allt annat att man egentligen borde sätta ihop utilitarismen och dygdetiken för att få en mer mångsidig syn på livet och de val man tvingas göra. Ibland är det resultatet av ens val som räknas och ibland är det sättet man gör valen på. För det mesta handlar det faktiskt om att avgöra om offren är värda det troliga utfallet av ett val, men inte ens det är en komplett teori som alltid fungerar. Aristoteles har dock en klar poäng i att man bör tänka innan man agerar, vilket för det mesta är vad man gör när man tar medelvägen, man ger sig tid att tänka och överväga saker och ting. Dessutom är det ett enormt slöseri med energi att alltid ta till de mest extrema känslorna även när det gäller småsaker; de känslorna vore bättre att spara till lägen då de behövs, för sådana finns också. Det Aristoteles missar med sin teori är att människan sällan mår bra av att ta allt lugnt och av avsaknad av starka känslor, för ibland är det de som behövs, för att ladda ur spänningen eller liknande. Hans idé om motsatser är dock fantastisk och på pricken enligt min egen uppfattning. Motsatsen till de flesta känslor är, enligt vad jag tror, apati då det är endast då som avsaknaden av känslor märks. Men sammantaget anser jag nog att Aristoteles är inne på rätt spår även om han, liksom de flesta filosofer, verkar alltför fast i att hitta en allmängiltig princip istället för att kombinera flera mindre.
[16. Reflektion och värdering: Anser du att njutningen är central i ett gott liv?]
Jag tror faktiskt inte att man kan uppleva ett gott (sant) liv utan njutning, eftersom njutning för mig innebär att man trivs och är där man vill vara för stunden. Man njuter av livet. Givetvis kan man leva en sorts, relativt hyggligt liv utan njutning, men jag tror inte att det då kan bli mer än ett ytligt, materiellt sett gott liv. Det är trots allt våra känslor som låter oss lära oss saker, som får oss att gilla vissa saker och ogilla andra. Allt beror på vilka känslor vi kopplar samman med saken i fråga. Det är klart att man kan utmana rädslor och annat som är orsakade av obehagskänslor med hjälp av "det sunda förnuftet", men å andra sidan kan också känslorna segra över förnuftet från tid till tid. I vilket fall som helst så måste en människa få njuta av det liv han eller hon lever; man behöver inte gilla allt, men det borde åtminstone finnas någonting som man brinner för eller njuter av, hur litet eller udda detta än må vara. Njutningen är en del av människan (och djuret) och det finns åtskilliga bevis på det; både kemiska, biologiska, psykologiska och allt möjligt annat. Egentligen ser jag inte hur någon överhuvudtaget kan anse att känslor inte hör till eller bör höra till de delar av oss som fattar beslut; eftersom känslorna är en så stor del av oss riskerar vi att snarare fatta felaktiga beslut när vi försöker bortse från dem eftersom vi då ofta inte riktigt vet vad som sägs av förnuftet, av känslorna och av andra saker. Att låta känslorna ta över helt vore dock inte någon bra idé det heller eftersom det lätt kan gå överstyr så varför inte låta känslorna och förnuftet göra valen tillsammans? Och dessutom kan man lägga in ett lätt konsekvenstänkande (vilket jag dock anser tillhör förnuftet) så har man ett mycket mer komplett sätt att fatta beslut. Att försöka ignorera en naturlig del av vårt beslutsfattande är bara dåraktigt, låt hellre de olika delarna samarbeta för att fatta ett så bra beslut som möjligt för ibland blir resultatet faktiskt större/bättre än summan av de ingående delarna.
[22. Reflektion och värdering: Anser du att dygdetiken inte ger den vägledning en etisk teori bör göra? Att den flummar istället för att analysera?]
Jag tycker helt och fullt att dygdetiken, till skillnad från många andra etiska teorier, fyller sin funktion som vägledning när det gäller olika (moraliska) val i livet då den snarare talar om att lära känna sig själv och tänka på våra egna känslor och därigenom fatta våra val då vi står på en stadig grund av självkännedom. Andra etiska teorier verkar snarare försöka bestämma och fastställa exakt hur man ska handla i olika situationer genom att skapa fasta principer (regler) att följa. Antagligen är de tvungna att göra detta då de grundar sina teorier på förnuftet och anser att det är gemensamt för alla människor. Själv tvivlar jag på att det skulle finnas något sådant som ett metafysiskt förnuft eftersom jag anser att förnuftet är byggt på värderingar som man i sin tur lär sig under livets gång. Jag ser alltså inte poängen med att kalla dygdetiken flummig, för visst är den inte strukturerad på samma sätt som många andra etiska teorier, men så fokuserar den också mer på människan och hans enskilda känslor, åsikter och "förnuft" än på människor i allmänhet. Dygdetiken verkar inte förutsätta att alla människor är likadana, vilket många andra teorier gör och som jag anser är en brist i dem, och det gör ju att man inte kan sätta upp klara riktlinjer på samma sätt som andra teorier (ibland gör den det dock ändå även om jag anser att det är högst onödigt) utan snarare tvingas försöka förklara sina idéer på ett sätt som gör att varje enskild person själv får fundera över dem och vad de skulle betyda i deras eget liv. Dygdetiken kommer inte med några färdiga förklaringar eller lösningar och om det är detsamma som att vara flummig, ja då är dygdetiken utan tvekan den flummigaste av alla etiska teorier som jag har stött på!
[9. Reflektion och värdering: Håller du med Aristoteles?]
Ja, jag håller faktiskt med Aristoteles om att medelvägen oftast är den bästa. Jag ser det dock bara som en riktlinje och inte en princip som fungerar i alla lägen. För ibland är det de extrema känslorna/reaktionerna som leder till resultat och jag anser framför allt annat att man egentligen borde sätta ihop utilitarismen och dygdetiken för att få en mer mångsidig syn på livet och de val man tvingas göra. Ibland är det resultatet av ens val som räknas och ibland är det sättet man gör valen på. För det mesta handlar det faktiskt om att avgöra om offren är värda det troliga utfallet av ett val, men inte ens det är en komplett teori som alltid fungerar. Aristoteles har dock en klar poäng i att man bör tänka innan man agerar, vilket för det mesta är vad man gör när man tar medelvägen, man ger sig tid att tänka och överväga saker och ting. Dessutom är det ett enormt slöseri med energi att alltid ta till de mest extrema känslorna även när det gäller småsaker; de känslorna vore bättre att spara till lägen då de behövs, för sådana finns också. Det Aristoteles missar med sin teori är att människan sällan mår bra av att ta allt lugnt och av avsaknad av starka känslor, för ibland är det de som behövs, för att ladda ur spänningen eller liknande. Hans idé om motsatser är dock fantastisk och på pricken enligt min egen uppfattning. Motsatsen till de flesta känslor är, enligt vad jag tror, apati då det är endast då som avsaknaden av känslor märks. Men sammantaget anser jag nog att Aristoteles är inne på rätt spår även om han, liksom de flesta filosofer, verkar alltför fast i att hitta en allmängiltig princip istället för att kombinera flera mindre.
[16. Reflektion och värdering: Anser du att njutningen är central i ett gott liv?]
Jag tror faktiskt inte att man kan uppleva ett gott (sant) liv utan njutning, eftersom njutning för mig innebär att man trivs och är där man vill vara för stunden. Man njuter av livet. Givetvis kan man leva en sorts, relativt hyggligt liv utan njutning, men jag tror inte att det då kan bli mer än ett ytligt, materiellt sett gott liv. Det är trots allt våra känslor som låter oss lära oss saker, som får oss att gilla vissa saker och ogilla andra. Allt beror på vilka känslor vi kopplar samman med saken i fråga. Det är klart att man kan utmana rädslor och annat som är orsakade av obehagskänslor med hjälp av "det sunda förnuftet", men å andra sidan kan också känslorna segra över förnuftet från tid till tid. I vilket fall som helst så måste en människa få njuta av det liv han eller hon lever; man behöver inte gilla allt, men det borde åtminstone finnas någonting som man brinner för eller njuter av, hur litet eller udda detta än må vara. Njutningen är en del av människan (och djuret) och det finns åtskilliga bevis på det; både kemiska, biologiska, psykologiska och allt möjligt annat. Egentligen ser jag inte hur någon överhuvudtaget kan anse att känslor inte hör till eller bör höra till de delar av oss som fattar beslut; eftersom känslorna är en så stor del av oss riskerar vi att snarare fatta felaktiga beslut när vi försöker bortse från dem eftersom vi då ofta inte riktigt vet vad som sägs av förnuftet, av känslorna och av andra saker. Att låta känslorna ta över helt vore dock inte någon bra idé det heller eftersom det lätt kan gå överstyr så varför inte låta känslorna och förnuftet göra valen tillsammans? Och dessutom kan man lägga in ett lätt konsekvenstänkande (vilket jag dock anser tillhör förnuftet) så har man ett mycket mer komplett sätt att fatta beslut. Att försöka ignorera en naturlig del av vårt beslutsfattande är bara dåraktigt, låt hellre de olika delarna samarbeta för att fatta ett så bra beslut som möjligt för ibland blir resultatet faktiskt större/bättre än summan av de ingående delarna.
[22. Reflektion och värdering: Anser du att dygdetiken inte ger den vägledning en etisk teori bör göra? Att den flummar istället för att analysera?]
Jag tycker helt och fullt att dygdetiken, till skillnad från många andra etiska teorier, fyller sin funktion som vägledning när det gäller olika (moraliska) val i livet då den snarare talar om att lära känna sig själv och tänka på våra egna känslor och därigenom fatta våra val då vi står på en stadig grund av självkännedom. Andra etiska teorier verkar snarare försöka bestämma och fastställa exakt hur man ska handla i olika situationer genom att skapa fasta principer (regler) att följa. Antagligen är de tvungna att göra detta då de grundar sina teorier på förnuftet och anser att det är gemensamt för alla människor. Själv tvivlar jag på att det skulle finnas något sådant som ett metafysiskt förnuft eftersom jag anser att förnuftet är byggt på värderingar som man i sin tur lär sig under livets gång. Jag ser alltså inte poängen med att kalla dygdetiken flummig, för visst är den inte strukturerad på samma sätt som många andra etiska teorier, men så fokuserar den också mer på människan och hans enskilda känslor, åsikter och "förnuft" än på människor i allmänhet. Dygdetiken verkar inte förutsätta att alla människor är likadana, vilket många andra teorier gör och som jag anser är en brist i dem, och det gör ju att man inte kan sätta upp klara riktlinjer på samma sätt som andra teorier (ibland gör den det dock ändå även om jag anser att det är högst onödigt) utan snarare tvingas försöka förklara sina idéer på ett sätt som gör att varje enskild person själv får fundera över dem och vad de skulle betyda i deras eget liv. Dygdetiken kommer inte med några färdiga förklaringar eller lösningar och om det är detsamma som att vara flummig, ja då är dygdetiken utan tvekan den flummigaste av alla etiska teorier som jag har stött på!
Mål 2:2
UTILITARISM
[7. Reflektion och värdering: Anser du att du inte kan bli lycklig på Benthams sätt? Håller du snarare med Mill? Varför i så fall?]
Jag tror inte att någon, och definitivt inte jag själv, kan bli lycklig enbart av att väga konsekvenser och olika människors potentiella lycka mot varandra. Jag är mer inne på Mills linje i sådan mening att man kan kompromissa; man kan inte bara följa en princip och sedan följa den under hela sitt liv. Det säger sig självt, varför skulle man forma livet efter en princip istället för att låta principen formas efter livet. Allt handlar om prioriteringar och själv anser jag att det är genom dem man finner lyckan, genom att ge livet friare tyglar istället för att försöka tvinga in det i en tvångströja. För det är just det som jag anser att Bentham försöker göra; om man livet ut alltid ska sätta upp miljarder kalkyler över konsekvenser och potentiell lycka kommer det att leda till att man i slutänden inte hinner göra så där särdeles mycket alls. Och dessutom skulle de flesta gå med ständigt dåligt samvete för att man vet att man (oftast) har missat någon faktor i kalkylerna. Jag tror dock att Benthams princip, och kort sagt utilitarismen i allmänhet, kan fungera bra när det handlar om stora beslut även om den inte kan ge en komplett lösning. För trots allt så är väl ändå allt i människovärlden till för att hjälpa människor, eller åtminstone den allmänna majoriteten vilket innebär att ingen ska gynnas mer än andra. Och denna grund som det mesta nu vilar på, eller kämpar för att nå, är väldigt lik utilitarismen även om man inte använder det namnet. Jag tror dock inte att denna "lösning" kan ge lycka till enskilda människor utan enbart höja "lyckonivån" i större folkgrupper då alla oftast är någorlunda nöjda och lyckliga. Mills tankar talar mer om den enskilda personens lycka och där tror jag att han har rätt i att man måste kombinera olika tankar och kompromissa om man ska kunna bli lycklig. Kompromisser är nyckeln till mänskliga relationer och utan dem blir inte många lyckliga. Jag tror också att han är inne på rätt spår när det gäller att det finns mer i livet, även om jag inte tror att det nödvändigtvis innebär poesi och musik utan kan gälla allt. Huvudsaken är att man tillåter livets rötter sprida sig i alla riktningar istället för att tvinga dem att växa i en för trång kruka där livet aldrig kan växa sig stort. Det gäller att hitta något man kan njuta av och helt enkelt följa sina känslor.
[21. Reflektion och värdering: Anser du att smärta ser likadant ut i vilken varelse den än äger rum i? Finns det ingen skillnad mellan t ex mänsklig ångest och djurets fysiska smärta?]
Jag tror överhuvudtaget inte att smärta är något man kan jämföra. Precis som med lycka kan man enbart jämföra erfaren smärta/lycka med annan erfaren smärta/lycka. Man kan säga att man är lyckligare nu än för två år sedan (även om det egentligen också är relativt) men man kan inte ärligt säga att man är lyckligare än sin granne eller liknande. Lycka och smärta är relativt, och kan inte sättas in på en skala så som utilitarismen delvis kräver. Jag tror exempelvis inte att min lillasyster känner på samma sätt som jag gör, vare sig det gäller fysisk eller psykisk smärta. Jag kan själv reagera och känna olika inför smärta och därför tror jag att det finns olika sorters smärta och att dessa inte ens kan jämföras, de tillhör helt olika områden. Därför måste det också finnas skillnader mellan mänsklig smärta och ett djurs smärta, vare sig man talar om ångest eller om fysisk smärta. Man kan helt enkelt inte jämföra olika personers och varelsers smärta eftersom man helt enkelt inte vet något om dem. Liksom jag inte vet exakt hur en annan person tänker så kan jag inte heller veta exakt vad personen känner och inte veta hur deras smärta "ser ut". För vi vet inget annat än det vi själva har erfarit och därför kan vi inte heller mäta andras smärta eller lycka då det skulle kräva att alla kände på exakt samma sätt och då också tänkte på samma sätt, reagerade på samma sätt och helt enkelt var kompletta kopior av varandra. Och eftersom vi inte är det kan vi inte heller veta vad andra känner eller mäta deras smärta eller lycka.
[22. Reflektion och värdering: Anser du att offer måste göras i moraliska sammanhang? Att alla aldrig kan bli nöjda av ett beslut?]
Jag tror helt ärligt att det är ytterst sällan, om ens någonsin, som alla inblandade är fullkomligt nöjda med ett beslut (och jag tror att antalet missnöjda ökar ju fler inblandade det handlar om). Alla tvingas offra något för att nå ett resultat överhuvudtaget, det kallas att KOMPROMISSA, och ofta innebär ett beslut inte att man har kommit överens om den bästa möjliga lösningen utan bara att de inblandade kan tänka sig beslutet för att de anser att deras motståndare har förlorat lika mycket eller mer än dem själva. Det är inte alltid det är sant men ibland handlar kompromisser bara om att båda sidorna förlorar eftersom det är den enda lösningen man kan nå då sidorna vägrar offra mer. För att nå de bästa lösningarna krävs ofta stora offer och det är därför vi har så många halvdana beslut som cirkulerar; människor är inte alltid beredda att göra dessa offer, ibland för att offret inte anses värt det, ibland som en ren principsak. Hur det än är så handlar alla beslut om hur mycket (av sina principer och åsikter) man är villig att offra för att nå en lösning.
[7. Reflektion och värdering: Anser du att du inte kan bli lycklig på Benthams sätt? Håller du snarare med Mill? Varför i så fall?]
Jag tror inte att någon, och definitivt inte jag själv, kan bli lycklig enbart av att väga konsekvenser och olika människors potentiella lycka mot varandra. Jag är mer inne på Mills linje i sådan mening att man kan kompromissa; man kan inte bara följa en princip och sedan följa den under hela sitt liv. Det säger sig självt, varför skulle man forma livet efter en princip istället för att låta principen formas efter livet. Allt handlar om prioriteringar och själv anser jag att det är genom dem man finner lyckan, genom att ge livet friare tyglar istället för att försöka tvinga in det i en tvångströja. För det är just det som jag anser att Bentham försöker göra; om man livet ut alltid ska sätta upp miljarder kalkyler över konsekvenser och potentiell lycka kommer det att leda till att man i slutänden inte hinner göra så där särdeles mycket alls. Och dessutom skulle de flesta gå med ständigt dåligt samvete för att man vet att man (oftast) har missat någon faktor i kalkylerna. Jag tror dock att Benthams princip, och kort sagt utilitarismen i allmänhet, kan fungera bra när det handlar om stora beslut även om den inte kan ge en komplett lösning. För trots allt så är väl ändå allt i människovärlden till för att hjälpa människor, eller åtminstone den allmänna majoriteten vilket innebär att ingen ska gynnas mer än andra. Och denna grund som det mesta nu vilar på, eller kämpar för att nå, är väldigt lik utilitarismen även om man inte använder det namnet. Jag tror dock inte att denna "lösning" kan ge lycka till enskilda människor utan enbart höja "lyckonivån" i större folkgrupper då alla oftast är någorlunda nöjda och lyckliga. Mills tankar talar mer om den enskilda personens lycka och där tror jag att han har rätt i att man måste kombinera olika tankar och kompromissa om man ska kunna bli lycklig. Kompromisser är nyckeln till mänskliga relationer och utan dem blir inte många lyckliga. Jag tror också att han är inne på rätt spår när det gäller att det finns mer i livet, även om jag inte tror att det nödvändigtvis innebär poesi och musik utan kan gälla allt. Huvudsaken är att man tillåter livets rötter sprida sig i alla riktningar istället för att tvinga dem att växa i en för trång kruka där livet aldrig kan växa sig stort. Det gäller att hitta något man kan njuta av och helt enkelt följa sina känslor.
[21. Reflektion och värdering: Anser du att smärta ser likadant ut i vilken varelse den än äger rum i? Finns det ingen skillnad mellan t ex mänsklig ångest och djurets fysiska smärta?]
Jag tror överhuvudtaget inte att smärta är något man kan jämföra. Precis som med lycka kan man enbart jämföra erfaren smärta/lycka med annan erfaren smärta/lycka. Man kan säga att man är lyckligare nu än för två år sedan (även om det egentligen också är relativt) men man kan inte ärligt säga att man är lyckligare än sin granne eller liknande. Lycka och smärta är relativt, och kan inte sättas in på en skala så som utilitarismen delvis kräver. Jag tror exempelvis inte att min lillasyster känner på samma sätt som jag gör, vare sig det gäller fysisk eller psykisk smärta. Jag kan själv reagera och känna olika inför smärta och därför tror jag att det finns olika sorters smärta och att dessa inte ens kan jämföras, de tillhör helt olika områden. Därför måste det också finnas skillnader mellan mänsklig smärta och ett djurs smärta, vare sig man talar om ångest eller om fysisk smärta. Man kan helt enkelt inte jämföra olika personers och varelsers smärta eftersom man helt enkelt inte vet något om dem. Liksom jag inte vet exakt hur en annan person tänker så kan jag inte heller veta exakt vad personen känner och inte veta hur deras smärta "ser ut". För vi vet inget annat än det vi själva har erfarit och därför kan vi inte heller mäta andras smärta eller lycka då det skulle kräva att alla kände på exakt samma sätt och då också tänkte på samma sätt, reagerade på samma sätt och helt enkelt var kompletta kopior av varandra. Och eftersom vi inte är det kan vi inte heller veta vad andra känner eller mäta deras smärta eller lycka.
[22. Reflektion och värdering: Anser du att offer måste göras i moraliska sammanhang? Att alla aldrig kan bli nöjda av ett beslut?]
Jag tror helt ärligt att det är ytterst sällan, om ens någonsin, som alla inblandade är fullkomligt nöjda med ett beslut (och jag tror att antalet missnöjda ökar ju fler inblandade det handlar om). Alla tvingas offra något för att nå ett resultat överhuvudtaget, det kallas att KOMPROMISSA, och ofta innebär ett beslut inte att man har kommit överens om den bästa möjliga lösningen utan bara att de inblandade kan tänka sig beslutet för att de anser att deras motståndare har förlorat lika mycket eller mer än dem själva. Det är inte alltid det är sant men ibland handlar kompromisser bara om att båda sidorna förlorar eftersom det är den enda lösningen man kan nå då sidorna vägrar offra mer. För att nå de bästa lösningarna krävs ofta stora offer och det är därför vi har så många halvdana beslut som cirkulerar; människor är inte alltid beredda att göra dessa offer, ibland för att offret inte anses värt det, ibland som en ren principsak. Hur det än är så handlar alla beslut om hur mycket (av sina principer och åsikter) man är villig att offra för att nå en lösning.
Mål 2:1
VAD ÄR VÄRDE?
[6. Reflektion och värdering: Anser du att du själv väljer dina handlingar och moraliska val med din intelligens? Eller är det känslorna som styr?]
Jag tror att alla människor bygger upp en sorts moralisk grund att stå på mycket tidigt och att det till stor del är det vi gör när vi ifrågasätter och är nyfikna på olika saker i världen. Barn är mycket observanta och lär sig snabbt känna av olika stämningar och konsekvenser av olika handlingar. Det är på detta sätt de lär sig att det exempelvis inte är värt att lägga handen på en varm spisplatta eftersom det kort sagt kostar mer än det är värt. Sedan använder man denna grund och fortsätter att bygga på dem genom de erfarenheter som man lär sig av under fortsättningen av livet. Alltså använder vi intelligensen för att avgöra om något är värt en viss uppoffring eller inte och detta avgör hur vi kommer att handla i en viss situation. Det är dock inte säkert att vi skulle handla likadant om vi hamnade i samma situation i ett annat skede av livet eftersom de yttre förutsättningarna då kan ha skiftat och uppoffringen inte känns lika hemsk. Men ibland kan vi inte tänka logiskt och agera baserat på förnuftet utan istället sätter känslorna in och tar över kontrollen. Detta verkar främst ske i stressade, pressade eller andra strakt emotionella situationer och då är det närmast som att grottmänniskan i oss alla tar över; det gäller att slåss eller fly. Reptilhjärnan och den "moral" som den har samlat på sig genom år av evolution använder gamla kunskaper och försöker applicera dem på nya områden. Men även om dessa reaktioner säkerligen var guld värda när man mötte ett gigantiskt byte som bestämt sig för att byta roller, så är det inte alltid lika passande när man är stressad inför ett stort prov eller liknande. Att fly undan dem fungerar nämligen inte tillnärmelsevis så bra som att fly undan en stor och hungrig best. Men så länge man håller sig borta från stressade situationer så tror jag ändå att det är intelligensen som styr de val man gör, men det gäller att komma ihåg att intelligensen egentligen bara räknar ut en ekvation - och svarar med den reaktion som ger ett positivt värde - som baseras på de värden vi sätter på olika saker, situationer, personer och allt annat vi känner till. Vi baserar våra livsval på de värdetabeller vi sätter upp och följer sedan dessa tills vi upptäcker att något inte stämmer och vi tvingas omvärdera just det.
[13. Reflektion och värdering: Anser du att biologin tvingar oss till vissa val, att vi inte alls har så stora valmöjligheter?]
Jag tror att människan i viss mån har en grundmoral som är baserad på våra förfäders upplevelser och evolutionens gång. Dessa är de vi kallar för reflexer, och ett exempel på dem är det sätt på vilket vi reagerar i pressade situationer. Många beter sig då helt annorlunda än vad de normalt sätt brukar göra och detta skyller jag helt och hållet på evolutionen. De som är svaga fysiskt reagerar ofta med att försöka fly medan starka slåss och går på defensiven, precis som det kunde ha sett ut bland neandertalarna. Jag tror dock inte att alla är förprogrammerade på samma sätt och det är det som skapar problem vid lagstiftning och annat; vi har helt enkelt olika värdegrunder och moral. Det som jag finner rätt kan någon annan tycka är fel och vice versa. Men vår moral och värdetänkande är inte helt förutbestämt utan formas även under vår levnadstid då vi utsätts för olika situationer och ser hur olika handlingssätt (baserade på moralen) fungerar. Ibland upptäcker man att det inte alls blir som man hade tänkt sig och då tvingas man se över sina tankar om rätt och fel och därmed ändras värdegrunden. Detta märks ju klart inom olika religiösa grenar; vissa anser att det är fel att äta griskött, andra kött överhuvudtaget och så vidare. Detta är inte baserat på en allmän, förprogrammerad moral utan snarare något som man har lärt sig av omgivningen under uppväxten eller av egna erfarenheter. Många kan agera på samma sätt men av helt olika anledningar och ha mycket olika moraliska värderingar. Det finns inga val som görs på samma sätt, av samma anledning, av alla människor och därför kan vi inte ha en enda, fullt ut allmängiltig moralisk värdegrund baserad på vare sig biologi eller gemenskap. Vi kan enas om delar, men inte om allt, och de flesta värderingar man delar med andra verkar snarare baserade på social gemenskap och kulturella värderingar än på biologisk förprogrammering.
[22. Reflektion och värdering: Anser du att du kan skapa ett gott liv genom klok bedömning och smart vilja?]
Jag tycker utan tvekan att man kan skapa sig ett gott liv genom att på ett klokt sätt bedöma situationer och möjligheter och använda sig av viljan på ett smart sätt. Detta är möjligt eftersom man genom att se på värdet likt något som en ekvation där man adderar och subtraherar olika faktorer som spelar in. Enligt mitt sätt att se på värden är inte en sak lika mycket värd hela tiden; tvärtom är den enbart värd något i förhållande till annat. Givetvis skulle allt vara värdelöst om det inte fanns något annat än just det, meningen och värdet hos något dyker upp först när det finns något att jämföra det med. Man måste hela tiden kunna avgöra vilka beslut som gynnar en själv mest, och då finns det åtskilliga faktorer att räkna in. Det är de människor som är duktiga på detta som ofta lyckas bäst; de behöver inte vara smartast eller bli rikast, men de lyckas skapa sig själva ett bra liv eftersom de är duktiga på att värdera olika situationer. En person som är dålig på exempelvis riskkalkylering kommer troligtvis att spela bort de pengar som han eller hon har då de värderar möjligheten att vinna högre än det liv de lever för stunden. Allt handlar om avvägningar och värderingar; att kunna kalkylera och analysera så att man lär sig av sina misstag, för misstag kommer ingen undan eftersom vi hela tiden tvingas värdera saker mot varandra och emellanåt misslyckas och väljer fel då vi missar att räkna in någon faktor.
[6. Reflektion och värdering: Anser du att du själv väljer dina handlingar och moraliska val med din intelligens? Eller är det känslorna som styr?]
Jag tror att alla människor bygger upp en sorts moralisk grund att stå på mycket tidigt och att det till stor del är det vi gör när vi ifrågasätter och är nyfikna på olika saker i världen. Barn är mycket observanta och lär sig snabbt känna av olika stämningar och konsekvenser av olika handlingar. Det är på detta sätt de lär sig att det exempelvis inte är värt att lägga handen på en varm spisplatta eftersom det kort sagt kostar mer än det är värt. Sedan använder man denna grund och fortsätter att bygga på dem genom de erfarenheter som man lär sig av under fortsättningen av livet. Alltså använder vi intelligensen för att avgöra om något är värt en viss uppoffring eller inte och detta avgör hur vi kommer att handla i en viss situation. Det är dock inte säkert att vi skulle handla likadant om vi hamnade i samma situation i ett annat skede av livet eftersom de yttre förutsättningarna då kan ha skiftat och uppoffringen inte känns lika hemsk. Men ibland kan vi inte tänka logiskt och agera baserat på förnuftet utan istället sätter känslorna in och tar över kontrollen. Detta verkar främst ske i stressade, pressade eller andra strakt emotionella situationer och då är det närmast som att grottmänniskan i oss alla tar över; det gäller att slåss eller fly. Reptilhjärnan och den "moral" som den har samlat på sig genom år av evolution använder gamla kunskaper och försöker applicera dem på nya områden. Men även om dessa reaktioner säkerligen var guld värda när man mötte ett gigantiskt byte som bestämt sig för att byta roller, så är det inte alltid lika passande när man är stressad inför ett stort prov eller liknande. Att fly undan dem fungerar nämligen inte tillnärmelsevis så bra som att fly undan en stor och hungrig best. Men så länge man håller sig borta från stressade situationer så tror jag ändå att det är intelligensen som styr de val man gör, men det gäller att komma ihåg att intelligensen egentligen bara räknar ut en ekvation - och svarar med den reaktion som ger ett positivt värde - som baseras på de värden vi sätter på olika saker, situationer, personer och allt annat vi känner till. Vi baserar våra livsval på de värdetabeller vi sätter upp och följer sedan dessa tills vi upptäcker att något inte stämmer och vi tvingas omvärdera just det.
[13. Reflektion och värdering: Anser du att biologin tvingar oss till vissa val, att vi inte alls har så stora valmöjligheter?]
Jag tror att människan i viss mån har en grundmoral som är baserad på våra förfäders upplevelser och evolutionens gång. Dessa är de vi kallar för reflexer, och ett exempel på dem är det sätt på vilket vi reagerar i pressade situationer. Många beter sig då helt annorlunda än vad de normalt sätt brukar göra och detta skyller jag helt och hållet på evolutionen. De som är svaga fysiskt reagerar ofta med att försöka fly medan starka slåss och går på defensiven, precis som det kunde ha sett ut bland neandertalarna. Jag tror dock inte att alla är förprogrammerade på samma sätt och det är det som skapar problem vid lagstiftning och annat; vi har helt enkelt olika värdegrunder och moral. Det som jag finner rätt kan någon annan tycka är fel och vice versa. Men vår moral och värdetänkande är inte helt förutbestämt utan formas även under vår levnadstid då vi utsätts för olika situationer och ser hur olika handlingssätt (baserade på moralen) fungerar. Ibland upptäcker man att det inte alls blir som man hade tänkt sig och då tvingas man se över sina tankar om rätt och fel och därmed ändras värdegrunden. Detta märks ju klart inom olika religiösa grenar; vissa anser att det är fel att äta griskött, andra kött överhuvudtaget och så vidare. Detta är inte baserat på en allmän, förprogrammerad moral utan snarare något som man har lärt sig av omgivningen under uppväxten eller av egna erfarenheter. Många kan agera på samma sätt men av helt olika anledningar och ha mycket olika moraliska värderingar. Det finns inga val som görs på samma sätt, av samma anledning, av alla människor och därför kan vi inte ha en enda, fullt ut allmängiltig moralisk värdegrund baserad på vare sig biologi eller gemenskap. Vi kan enas om delar, men inte om allt, och de flesta värderingar man delar med andra verkar snarare baserade på social gemenskap och kulturella värderingar än på biologisk förprogrammering.
[22. Reflektion och värdering: Anser du att du kan skapa ett gott liv genom klok bedömning och smart vilja?]
Jag tycker utan tvekan att man kan skapa sig ett gott liv genom att på ett klokt sätt bedöma situationer och möjligheter och använda sig av viljan på ett smart sätt. Detta är möjligt eftersom man genom att se på värdet likt något som en ekvation där man adderar och subtraherar olika faktorer som spelar in. Enligt mitt sätt att se på värden är inte en sak lika mycket värd hela tiden; tvärtom är den enbart värd något i förhållande till annat. Givetvis skulle allt vara värdelöst om det inte fanns något annat än just det, meningen och värdet hos något dyker upp först när det finns något att jämföra det med. Man måste hela tiden kunna avgöra vilka beslut som gynnar en själv mest, och då finns det åtskilliga faktorer att räkna in. Det är de människor som är duktiga på detta som ofta lyckas bäst; de behöver inte vara smartast eller bli rikast, men de lyckas skapa sig själva ett bra liv eftersom de är duktiga på att värdera olika situationer. En person som är dålig på exempelvis riskkalkylering kommer troligtvis att spela bort de pengar som han eller hon har då de värderar möjligheten att vinna högre än det liv de lever för stunden. Allt handlar om avvägningar och värderingar; att kunna kalkylera och analysera så att man lär sig av sina misstag, för misstag kommer ingen undan eftersom vi hela tiden tvingas värdera saker mot varandra och emellanåt misslyckas och väljer fel då vi missar att räkna in någon faktor.
Mål 1:3
JAGET
[3. Reflektion och värdering: Anser du att du är en ny person varje ny dag? Håller du med Sokrates att det som ger dig glädje och lidande förändras hela tiden?]
Jag är delvis inne på samma linje som Sokrates även om jag tror att jaget finns. Jag tror bara att det förändras till en viss del genom livet. Jaget kan enligt mig liknas vid en lerklump eller lite modellera; man formar den, ändrar saker man inte tycker om och så vidare så att den alltid byter form men det är fortfarande samma lera som man började med, den har inte förändrats även om dess form har gjort det. På så sätt håller jag även med Kupperman i hans tanke att man inte kan se jaget även om man letar efter det eftersom det inte behåller en konstant form och därför inte kommer att se likadant ut varje gång. Dessutom finns det inget som säger att jaget är fysiskt, det kan lika gärna vara något annat som vi inte ens behöver känna till (liksom vi inte vet riktigt vad plasma [aggregationsform?] ska klassificeras som).
Så jag tror faktiskt att jag är en ny person varje dag men jag är samtidigt densamma som jag alltid har varit, bara i en ny form och Sokrates tanke håller ändå eftersom det faktiskt är olika saker som ger mig glädje och lidande under olika perioder i mitt liv. Det som gladde mig som 5-åring, eller igår för den delen, behöver inte alls glädja mig just nu men samtidigt har det en gång glatt mig och på så sätt gjort mig till den jag är idag och om man ser det så betyder det att det fortfarande gläder mig (under förutsättning att jag gillar mig själv just nu).
[16. Reflektion och värdering: Anser du att jaget är språkligt? Att den språkliga strukturen är som ett program som fungerar och vi kan kalla detta program med begär och trosföreställningar för "jag"?]
Jag tycker att Rortys tanke är intressant men att han är alltför trångsynt; han talar om att ett barn inte skulle ha ett jag om man inte lärde det ett språk men jag tror att det skulle skapa sig ett språk, det är ju det barn gör innan de ens förstår vad andra säger. Det går inte att bli av med språket; kroppsspråk och liknande finns alltid kvar, men jag förstår hans tanke om att jaget är tätt sammanlänkat med språket för utan ett verbalt (eller skrift-) språk skulle vi knappast kunna tala om jaget. Men vi skulle ju ändå vara olika, ha olika personligheter och utvecklas olika. När vi åldrades skulle vi anses visare än vad vi var som unga eftersom vi lär oss och formar oss själva. Vi har ändå en essens, och det är för mig jaget. Vem har bestämt att ens själva kärna måste vara konstant genom hela livet? Jag tror snarare att den är som den där lerklumpen, den antar olika former men är fortfarande samma essens. Utan kommunikation av något slag, varken med andra människor, djur eller natur skulle vi kanske inte ha något jag, men jag tvivlar på det eftersom vi väl ändå skulle tänka, och om vi tänker, lär oss och får nya erfarenheter så kommer vi att ha en personlighet/karaktär och ett liv och därmed också ett jag. Begär och trosföreställningar spelar kanske in i formandet av jaget men det är knappast allt eftersom det inte är allt vad livet består av (om man inte ser de två begreppen i väldigt vid bemärkelse) och det är livet som hjälper till att forma och omforma jaget.
[25. Reflektion och värdering: Anser du att du skapar din livshistoria själv? Skapar du din egen karaktär också? Eller är det bestämt av DNA?]
Jag tror inte alls att allt är bestämt av DNA, till och med biologer talar om betydelsen av arv och miljö och jag håller på så sätt med dem, men inte ens de två faktorerna förklarar allt. Jag anser tvärtom att Aristoteles har helt rätt då jag ser på livet som någorlunda obestämt även om det finns vissa saker som är fasta, lite som att det finns några konstanta kugghjul som ser till att föra maskineriet runt och dessa kan inte förändras utan är förutbestämda, av DNA eller något annat. Men därifrån är det långt till att påstå att ens hela livshistoria och karaktär är fullkomligt förutbestämda, jag tror mer på min teori om kugghjulen som ändå lämnar en del till slumpen och personen i fråga. Ens karaktär skapas enligt mig till stor del av omgivningen och det enda generna gör är att ge en vissa grundförutsättningar, exempelvis nyfikenhet, som sedan kan antingen arbetas bort eller odlas. Men omgivningen betyder ändå inte allt även om det är där vår karaktär betyder något, det är alltid i relation till andra som den bedöms, aldrig annars. Karaktären kanske formas till stor del av omgivningen när man är yngre men ju äldre man blir och ju mer man börjar ifrågasätta normer, desto mer makt tar man över formandet av sin egen karaktär. En persons karaktär behöver inte vara bestående och konstant genom hela livet; olika saker, speciellt personliga insikter, formar om den och det gör att vi själva skapar vår karaktär. Och karaktären bidrar till stor del till ens livshistoria så på det sättet har väl Aristoteles rätt men ens livshistoria tror jag också påverkas av andras karaktärer, slumpen och kort sagt allt annat som kommer i vägen för det som annars skulle vara ett totalt egocentrerat liv. Allt omkring oss ger oss verktygen och materialet till att själva skapa våra livshistorier och sedan är frågan bara vilka verktyg och material (jämförbart med chanser/möjligheter) man väljer (att ta).
[3. Reflektion och värdering: Anser du att du är en ny person varje ny dag? Håller du med Sokrates att det som ger dig glädje och lidande förändras hela tiden?]
Jag är delvis inne på samma linje som Sokrates även om jag tror att jaget finns. Jag tror bara att det förändras till en viss del genom livet. Jaget kan enligt mig liknas vid en lerklump eller lite modellera; man formar den, ändrar saker man inte tycker om och så vidare så att den alltid byter form men det är fortfarande samma lera som man började med, den har inte förändrats även om dess form har gjort det. På så sätt håller jag även med Kupperman i hans tanke att man inte kan se jaget även om man letar efter det eftersom det inte behåller en konstant form och därför inte kommer att se likadant ut varje gång. Dessutom finns det inget som säger att jaget är fysiskt, det kan lika gärna vara något annat som vi inte ens behöver känna till (liksom vi inte vet riktigt vad plasma [aggregationsform?] ska klassificeras som).
Så jag tror faktiskt att jag är en ny person varje dag men jag är samtidigt densamma som jag alltid har varit, bara i en ny form och Sokrates tanke håller ändå eftersom det faktiskt är olika saker som ger mig glädje och lidande under olika perioder i mitt liv. Det som gladde mig som 5-åring, eller igår för den delen, behöver inte alls glädja mig just nu men samtidigt har det en gång glatt mig och på så sätt gjort mig till den jag är idag och om man ser det så betyder det att det fortfarande gläder mig (under förutsättning att jag gillar mig själv just nu).
[16. Reflektion och värdering: Anser du att jaget är språkligt? Att den språkliga strukturen är som ett program som fungerar och vi kan kalla detta program med begär och trosföreställningar för "jag"?]
Jag tycker att Rortys tanke är intressant men att han är alltför trångsynt; han talar om att ett barn inte skulle ha ett jag om man inte lärde det ett språk men jag tror att det skulle skapa sig ett språk, det är ju det barn gör innan de ens förstår vad andra säger. Det går inte att bli av med språket; kroppsspråk och liknande finns alltid kvar, men jag förstår hans tanke om att jaget är tätt sammanlänkat med språket för utan ett verbalt (eller skrift-) språk skulle vi knappast kunna tala om jaget. Men vi skulle ju ändå vara olika, ha olika personligheter och utvecklas olika. När vi åldrades skulle vi anses visare än vad vi var som unga eftersom vi lär oss och formar oss själva. Vi har ändå en essens, och det är för mig jaget. Vem har bestämt att ens själva kärna måste vara konstant genom hela livet? Jag tror snarare att den är som den där lerklumpen, den antar olika former men är fortfarande samma essens. Utan kommunikation av något slag, varken med andra människor, djur eller natur skulle vi kanske inte ha något jag, men jag tvivlar på det eftersom vi väl ändå skulle tänka, och om vi tänker, lär oss och får nya erfarenheter så kommer vi att ha en personlighet/karaktär och ett liv och därmed också ett jag. Begär och trosföreställningar spelar kanske in i formandet av jaget men det är knappast allt eftersom det inte är allt vad livet består av (om man inte ser de två begreppen i väldigt vid bemärkelse) och det är livet som hjälper till att forma och omforma jaget.
[25. Reflektion och värdering: Anser du att du skapar din livshistoria själv? Skapar du din egen karaktär också? Eller är det bestämt av DNA?]
Jag tror inte alls att allt är bestämt av DNA, till och med biologer talar om betydelsen av arv och miljö och jag håller på så sätt med dem, men inte ens de två faktorerna förklarar allt. Jag anser tvärtom att Aristoteles har helt rätt då jag ser på livet som någorlunda obestämt även om det finns vissa saker som är fasta, lite som att det finns några konstanta kugghjul som ser till att föra maskineriet runt och dessa kan inte förändras utan är förutbestämda, av DNA eller något annat. Men därifrån är det långt till att påstå att ens hela livshistoria och karaktär är fullkomligt förutbestämda, jag tror mer på min teori om kugghjulen som ändå lämnar en del till slumpen och personen i fråga. Ens karaktär skapas enligt mig till stor del av omgivningen och det enda generna gör är att ge en vissa grundförutsättningar, exempelvis nyfikenhet, som sedan kan antingen arbetas bort eller odlas. Men omgivningen betyder ändå inte allt även om det är där vår karaktär betyder något, det är alltid i relation till andra som den bedöms, aldrig annars. Karaktären kanske formas till stor del av omgivningen när man är yngre men ju äldre man blir och ju mer man börjar ifrågasätta normer, desto mer makt tar man över formandet av sin egen karaktär. En persons karaktär behöver inte vara bestående och konstant genom hela livet; olika saker, speciellt personliga insikter, formar om den och det gör att vi själva skapar vår karaktär. Och karaktären bidrar till stor del till ens livshistoria så på det sättet har väl Aristoteles rätt men ens livshistoria tror jag också påverkas av andras karaktärer, slumpen och kort sagt allt annat som kommer i vägen för det som annars skulle vara ett totalt egocentrerat liv. Allt omkring oss ger oss verktygen och materialet till att själva skapa våra livshistorier och sedan är frågan bara vilka verktyg och material (jämförbart med chanser/möjligheter) man väljer (att ta).