8 Februari
Söndag 09.02.08
Jag satt en lång stund och funderade över om det inte var söndag idag. Känslan var att det var det, förnuftet sa att det var lördag. Jag tar det som ett tecken att jag borde gå på känslan oftare.
Det här känns som ett ödesmättat inlägg. Det 312:e. Talet som har förföljt mig i flera år. Ett mycket underligt tal att känna sig förföljd av. Antagligen är det därför det fungerar så. När jag väl har postat det här inlägget kommer jag aldrig mer att dyka på det 312:e inlägget. Inte på den här bloggen. Det känns lite sorgligt. Jag är nämligen inte förföljd på något otrevligt, paranoiaframkallande. Jag är bara förföljd, som att något vakar över mig. Jag går på känsla här.
Det var något jag tänkte att jag verkligen skulle komma ihåg att nämna här, men som alltid är den tanken nu långt borta. Just såna vanor ledde till att jag började anteckna allt möjligt på små lappar, men när lådorna börjar svämma över finns det anledning att skära ned på antecknandet. Jag är trots allt en arm ungdom som inte vill spendera mina sista slantar på ännu ett anteckningsblock. Eller egentligen skulle jag inte ha något emot det, jag hittar bara inte det där vackert perfekta (inte i sin generella mening utan i betydelsen "som motsvarar mitt ideal") blocket som jag vet väntar på mig någonstans. I någons tanke eller på en dammig hylla i en bortglömd bokhandel i en skymd vrå av en sömnig stad.
Helt ärligt hade jag aldrig tänkt på att man ofta skriver, och framförallt säger, växt istället för vuxit. Skärt/skurit reagerar jag på hela tiden. och irriterar lillasystern med att påpeka. Jag är nog lite av en språkpolis ändå. men jag har inget emot att språket förändras och konstant växer. Ibland måste man släppa kontrollen, ta bort ramarna och tillåta allt att flöda ut. men gör man det hela tiden tappar vi förståelsen för vad andra menar. Det är en balansgång antar jag. Liksom det mesta andra. Varför envisas folk, jag, med att ständigt försöka generalisera och skapa enkla satser av allt? Svart och vitt, vitt och svart. Till och med för dem som försöker påstå att allt handlar om gråtonerna. Är det människans natur?
Disneylåtar har, och kommer alltid att ha, en speciell plats i mitt musikälskande hjärta. Därför blev jag så glad, när jag återupptäckte något jag trodde jag förlorat. Röster är så uttrycksfulla, även när de är kalla, hårda eller uttråkade. De förtäljer om halvt gömda känslor och aningar. om det förflutna och om drömmen om framtiden. om det som blev, det som aldrig fick bli och det som inte skulle ha blivit. Jag älskar röster, särskilt när de måste växa på mig för att jag ska kunna erkänna för mig själv att jag älskar dem.
Mobilen verkar ha gått i ide och det är jag glad för. Då slipper jag pulsa ut i snön för att föra meddelandet vidare. Att det aldrig slutar snöa...
mp3: I'll try - Jonatha Brooke