23 oktober
Nu var det hemskt länge sedan jag skrev. Snart ett och ett halvt år för att vara mer exakt. Det är otroligt vad som har hänt under den tiden. Jag är tillbaka i landet jag inte ville återvända till. Det är inget fel på Sverige, men det är inte det land jag älskar. Inte södra Sverige i alla fall, Norrland är just nu en skön retreat, en andningspaus som behövs så i min skånska vardag. Jag pluggar, en underlig utbildning som ingen har hört talas om men som nog inte är helt fel ändå. Samtidigt längtar jag tillbaka, till Tyskland, till friheten, till kreativiteten och till naiviteten. Jag skulle vilja säga att jag håller på att bli vuxen, men det stämmer nog inte. Jag håller bara på att bli tråkig. Det är för mycket som ska organiseras och tänkas på, kläder ska tvättas och uppgifter ska skickas in och tentor ska pluggas till och mail ska skrivas och blogginlägg skapas. För jag har inte slutat blogga. När årtalet inte längre kunde förkortas med en entalssiffra startade jag en ny blogg, kanske tråkig men i alla fall ett utlopp. Innan dess var det mail efter mail som gällde. Så i mitt gamla flickrum ligger en tjock pappersbunt, fylld med min dagbok utskriven i pappersform från mail och blogginlägg. Jag skriver och verkar aldrig kunna sluta med det. Det behöver inte vara fantastiskt, eller ens bra. Jag skriver för mig själv, och för en familj som vill veta att jag mår bra.
I Tyskland finns någon jag inte ville lämna, både en familj som blev som min egen och en person med vilken jag kanske hade kunnat ha något mer. Men när sommaren närmade sitt slut gjorde min tid där också det och sedan dess har vi båda förlorat oss i tentor och en vardag som inte delas. Vad som händer framöver har jag ingen aning om. Kanske spelar det heller ingen roll, för hur jag än vänder och vrider på det och våndas kan jag bara tänka att jag är glad för det vi har haft. Oavsett om vi snart inte längre har något. Om tre år vill jag tillbaka, vare sig han finns där eller inte. Men finns han inte där, för mig, då försvinner jag kanske någon annanstans istället. Det spelar ingen roll nu, verkligheten är att jag har tenta om två veckor och efter det hoppar direkt på tåget söderut, och hoppas att det förlovade landet inte har förlorat sin attraktionskraft.
I Tyskland finns någon jag inte ville lämna, både en familj som blev som min egen och en person med vilken jag kanske hade kunnat ha något mer. Men när sommaren närmade sitt slut gjorde min tid där också det och sedan dess har vi båda förlorat oss i tentor och en vardag som inte delas. Vad som händer framöver har jag ingen aning om. Kanske spelar det heller ingen roll, för hur jag än vänder och vrider på det och våndas kan jag bara tänka att jag är glad för det vi har haft. Oavsett om vi snart inte längre har något. Om tre år vill jag tillbaka, vare sig han finns där eller inte. Men finns han inte där, för mig, då försvinner jag kanske någon annanstans istället. Det spelar ingen roll nu, verkligheten är att jag har tenta om två veckor och efter det hoppar direkt på tåget söderut, och hoppas att det förlovade landet inte har förlorat sin attraktionskraft.