Tal 8
Det är en vanlig eftermiddag i augusti, barnen har just börjat skolan och minnena av sommarlovets eskapader börjar ge plats för multiplikationstabeller och franska revolutionen. En farmor är ute och går med sitt 11 månader gamla barnbarn i vagnen. De ska precis gå över vägen när det dyker upp en bil från ingenstans.
Både farmodern och barnet dör, påkörda av en man med 2,17 promille alkohol i blodet.
Han var en rehabiliterad alkoholist som bara dagarna innan hade fått ett återfall och börjat hälla i sig öl. Han dömdes till ett och ett halvt års fängelse och sammanlagt 100 000 kronor i böter, både i tingsrätt, hovrätt och Högsta Domstolen.
Brottet rubricerades som grovt vållande till annans död och grovt rattfylleri, det vill säga att han dödade dem ”av misstag” eftersom han hade druckit innan han satte sig och körde.
Anledningen till att han inte fick ett högre straff motiverades med att man inte hade några bevis för att han ”varit i det närmaste helt likgiltig inför de effekter som kunde följa av hans färd” och därför kunde han inte få ett längre straff.
Det högsta straff man kan få för den sortens brott är sex års fängelse, men det har ingen dömts till. Tvärtom har straff i sådana fall sänkts:
En rattfull man som körde ihjäl två unga killar på moped och sedan smet från olycksplatsen fick först två års fängelse i tingsrätten men sedan sänktes det i hovrätten till ett och ett halvt år, trots att han var åtalad för både vållande till annans död, grovt rattfylleri och smitning.
Vad krävs det egentligen för att man ska få ett längre straff? Det räcker ju tydligen inte att först dricka sig stupfull, sedan sätta sig i bilen och köra alldeles för fort och slutligen köra ihjäl två människor. Allt det kallas är att man har begått ett ”oaktsamhetsbrott”, men jag kan inte hålla med. Att vara oaktsam är att råka tappa ett lite dyrare vinglas i golvet av misstag, att råka spilla hett kaffe på någon inne på ett fullproppat varuhus, inte att köra ihjäl någon.
Alla vet att man inte ska köra bil när man har druckit alkohol, man ska inte ens göra det när man är trött. Men ändå verkar man kunna göra det utan att bli straffad alltför hårt.
1,5 år, det är detsamma som 18 månader; är två människors liv inte värt mer? Det skulle ju betyda att en människa bara är värd 9 månader, lika lång tid som ett barn ligger i mammans mage.
Jag tycker att Sverige har alldeles för milda straff, och det verkar vara en åsikt som delas av många. Jag menar, 9 månader i fängelse kontra att aldrig mer få se dagens ljus, vem är det egentligen som straffas?
Jag vill såklart inte heller ha den sortens straff som finns i vissa amerikanska delstater, där man kan få en dom på 560 år i fängelse, men hellre det än mindre än ett år.
Dessutom har de en poäng som vi har missat; säg att en seriemördare har dödat 56 personer och ett mord ska ge 10 års fängelse; då borde han ju få 10 × 56 års fängelse. Och det blir ju 560 år, men hur kan man annars göra? Om man inte gav honom 560 år skulle det snarare bli likt en rabattkupong: döda 10, få den elfte gratis!
I ett samhälle där alla ska vara värda lika mycket fungerar inte en sådan metod, inte heller fungerar det att ha den straffskala som Sverige har, den är helt enkelt för mesig.
Av alla brott vi har är det bara mord som kan ge mer än 10 års fängelse. Endast brotten grov misshandel, grov våldtäkt, grovt rån och grovt narkotikabrott har ens ett maximalt straff på 10 år. Trots det utdöms maxstraffen mycket sällan.
Och vad gör man med återfallsförbrytare? Inte mycket mer än vad man skulle ha gjort om det hade varit första gången de rånade eller misshandlade någon. Enda skillnaden är att det kanske är svårare att bli frikänd.
Jag har hört åtskilliga poliser säga att vi borde ha en straffstege, så att man första gången kanske kommer undan med ett mildare straff, andra gången blir det hårdare och tredje gången blir det livstid eller liknande, beroende på vilket brott det handlar om.
Hur stor är egentligen chansen att en brottsling inte fortsätter i samma stil om han av egen erfarenhet vet om att straffet inte är så illa i förhållande till vad han kan tjäna på att begå brottet? Jag skulle nog säga att den chansen vore minimal, och då är jag snäll.
Om vi inte har hårda straff kommer det sluta med att fler inser att det finns mer att vinna på att begå ett visst brott än vad det får för konsekvenser när, eller om, man åker fast.
Så har människan alltid varit, hon väger fördelarna mot nackdelarna och om hon upptäcker att hon kan få chansen att spöa skiten ur en person hon hatar utan att förlora alltför mycket på det så är det rätt troligt att hon kommer att göra det, om man bortser från samvetet det vill säga.
Sanningen är den att lagen är till för att upprätthålla ett demokratiskt samhälle, och i det ingår det också att man måste straffa de som bryter mot de lagar som gäller.
Om inte straffen fungerar kommer samhället till slut att falla ihop det också. Det handlar inte om hämnd utan om att se till att alla människor kan få leva ett åtminstone någorlunda tryggt liv. För det bör man komma ihåg, att de flesta allvarligare brott vi har handlar om att förövaren har skadat en annan person på ett eller annat sätt. Våldtäkt, rån, mord, misshandel alla är de handlingar som har skadat oskyldiga personer! Det handlar inte bara om brott och straff utan om människor, offer såväl som förövare. Det är människor som utsätts för brotten och det är människor som utövar dem, inte robotar eller döda ting.
Om ”vanliga” människor klarar av att leva utan att stjäla, misshandla och döda så borde det gälla även för brottslingar. De är inte en annan ras eller så, de lever i samma samhälle som oss andra, det finns fattiga som inte är kriminella precis som det finns fattiga som är kriminella, de finns rika som är kriminella och rika som aldrig har utfört en brottslig handling i sitt liv.
Samma sak gäller för alla ”samhällsgrupper”, det finns inte en enda människokategori som inte innehåller både kriminella och laglydiga. Ändå ser Sveriges straffsystem ut så att de kriminella nästan gynnas. Är det bara jag som tycker att det är helt vansinnigt?