Anagram

[18. Reflektion och värdering: Anser du att det mesta du lär dig i skolan tvingas du bara lita på? Att du egentligen inte vet något av det?]

Jag tror definitivt att det är en stor skillnad mellan att lära sig något och att veta detsamma. Även om man kan säga att man vet det som man har lärt sig i skolan så är det en mer ytlig form av vetande som snarare baseras på att man kommer ihåg vad man har gått igenom. Man vet det inte; och egentligen undrar jag om någon vet något alls eftersom vi alla har lärt oss saker. Det finns ju en risk att det blir en sorts utantillkunskap som egentligen inte handlar om att veta något utan bara att kunna det, känna till det. Jag är rädd för att det är så det ligger till i skolan och även inom alla områden som sysslar med olika vetenskaper och liknande, för de är alla baserade på att man måste lära sig allt steg för steg och i slutänden handlar det ju nästan mer om att komma ihåg än att veta. Att man sedan använder sig av utantillkunskaperna för att göra nya försök som kan skapa nya "kunskaper" betyder inte att man vet något utan bara att man kan associera och lägga till de nya resultaten i kunskapslagringsbanken. Det enda alternativ som jag kan se till att vi inte skulle veta något alls är att veta bara skulle vara en synonym för att komma ihåg vad man tidigare har sett/läst/upplevt. Då skulle vi kunna "veta" saker men inte annars. För mig går det helt enkelt inte att veta något om det inte finns metafysisk kunskap, det finns helt enkelt inget att veta eftersom kunskapen som vi talar om (icke-metafysisk) hela tiden kan förändras och inte är konstant och därmed finns det inget att veta heller. Jag håller med Rorty i hans tanke att kunskap egentligen bara finns i gemenskapen med våra jämlikar (inom ett visst område) då det bara är i den som kunskapen erkänns som kunskap i bemärkelsen att alla inblandade anser att den är (någorlunda) allmängiltig. I andra sammanhang ifrågasätts kunskapen och utsätts för tvivel och det är egentligen först då vi själva börjar tveka om den verkligen är sann eller bara relativ. Kanske är det därför det finns så många klubbar och föreningar som samlar människor med liknande intressen; det är där deras kunskap tillåts vara sann, även om det bara är en illusion.  

[29. Reflektion och värdering: Anser du att den fideistiska skepticismen gör mer rättvisa åt tron på Gud?]

Ja, jag tror att den överhuvudtaget är mer ödmjuk då den erkänner att det handlar om tro och inte direkt kunskap och att man inte behöver veta för att kunna tro. För det är precis vad jag är inne på när det gäller kunskap, det finns ingen kunskap som man kan veta men det finns kunskap som man kan tro på. Skillnaden är att den första skulle vara metafysisk medan den andra vore möjlig att ändra och omvärdera. Jag tror också att tro i sig själv är helt fri från tvivel och på så sätt känns det helt rätt att säga att den fideistiska skepticismen gör mer rättvisa åt Gudstron då jag anser att det är kunskapen och sökandet/tanken på den som skapar tvivel och inte tron. För skulle det egentligen finnas någon som tvivlade om de inte använde logik och annat (till exempel sannolikhet) för att försöka förklara och bevisa tron som kunskap, passa in tron i de gällande "kunskapsmallarna"? Tro är för mig betydligt mycket ärligare och mer avskalat än vad kunskap är. Tro erkänns handla om direkta känslor och behöver inte ha bevis för att kunna existera; kunskap ska man däremot hela tiden kämpa för och försöka bevisa grunden till den för att den ska kunna finnas och fungera. Och för mig handlar ändå kunskap om tro och inlärning och inte ett dugg om att veta då det inte finns något att veta. Allt man kan göra är att tro och då skulle man lika gärna kunna tro på Gud som skapande kraft som man skulle kunna tro på något annat. Tro kan aldrig bli falsk eller fel, det är det bara kunskap som kan bli. Därför känns det som att den fideistiska skepticismen har gjort helt rätt som har dragit sig ur den katt-och-råtta-lek som kunskapsbevisjakten innebär och istället öppet erkänna det som ändå gäller för allt som deltar i jakten; att allt ändå bara är tro i grunden, inget annat utan bara ren oförfalskad tro.

KANTIANISMEN

[7. Reflektion och värdering: Anser du att matematiker har en apriorisk kunskap, som inte behöver några observationer?]

Nej, jag tror inte på att matematiker skulle ha någon sorts apriorisk kunskap eftersom allt baseras på observationer. Som barn lär man sig multiplikationstabeller, något som man knappast annars skulle bekymra sig med om det inte vore för skolan. Även våra förfäder måste från början ha lärt sig och kommit på de räknesätt vi har nu genom observationer; först att det finns olika stora mängder av saker och ting och att det då skulle underlätta livet att ge dem ett system som direkt visar hur stor en mängd är (något som än idag finns i form av att de flesta av oss relaterar ord som "några" till ett ungefärligt antal). Sedan kan någon ha upptäckt ett mönster som ledde till addition, subtraktion och så vidare. Till saken hör att allt detta är beroende av observationer som sätter igång tankeverksamheten. Vi lär oss allt från start eftersom vi redan som små omges av matematiken då människan har gjort den till en stor del av vardagen. Men den är absolut ingen apriorisk kunskap då ingen kan den utan någon yttre påverkan alls; det krävs att man läser/ser/hör eller på annat sätt observerar exempel där matematiken är inblandad, om inte i tal-form så just i form av olika stora mängder som i hjärnan ordnas enligt en skala som vi har kommit att forma till en vetenskap: matematiken. Att observera något behöver inte innebära exkursioner eller tredimensionella former; tal som står skrivna på ett papper i en viss ordning räcker för att det ska vara en observation och finns det inte en anledning att man i skolan ofta börjar räkna med olika antal äpplen eller liknande? Jo, för att ett barn ska kunna se det (förändringen i antal) med egna ögon - observera det. Ren matematik är inget annat en ett system som är menat att vara ofelbart och säkert genom att det organiserar saker och ting för att skapa en illusion av ordning i en värld som sällan är så välordnad som människan skulle önska. Vi behöver ordningen, förutsägbarheten och när vi inte kan få den av omvärlden direkt finner vi sätt att försöka kalkylera världen och på så sätt tvinga den att forma sig efter vår ordning. Men är det inte intressant hur ofta våra teorier och förutsägelser inte fungerar i verkligheten, så som vid naturkatastrofer och annat; vi har haft tusentals år på oss att utveckla vår "siarförmåga" men ändå har vi inte lyckats tvinga in naturen i vår ordning. Man undrar ju vem som i slutänden förlorar mest....

[20. Reflektion och värdering: Anser du att taoismen likaväl kunde ha skapats i Sverige som i Kina?]

Jag tror inte alls att taoismen skulle ha kunnat tillkomma i Sverige, inte om historien inte hade förändrats. Anledningen till det är att jag tror att det finns en stor skillnad i sättet att tänka mellan Sverige och Kina är relativt stor vilket beror på såväl språkens olikheter men även samhället då de tillsammans skapar en sorts gemensam värdegrund för ett folk. Jag tror i allmänhet att likheter på personlighetsnivån också kan ha ett samband med geografisk närhet. Givetvis är det inte så i alla fall men jag tror att personer som umgås mycket ofta även får liknande värderingar (inom en viss gräns) eftersom man känner till samma ämnen och diskuterar dem mer så att man kan ta ställning i olika frågor. Samma eller liknande erfarenheter ger liknande värderingar eftersom man både får ta ställning och samtidigt höra andras åsikter. Samma sak kan sedan ske på en ort; lokaltidningen ger människor på orten en möjlighet att bli insatta i samma frågor och därmed skapa sig en åsikt. Och sedan är det likadant inom ett land, en kontinent och så vidare. Jag tror nämligen att erfarenheter är grunden till värderingar och det är troligare att personer som geografiskt sett är närmare varandra också har liknande erfarenheter. Därför blir skillnaderna i tänkande och värderingar lätt stora mellan olika länder. I vissa blir hedern högt prioriterad, i andra länder prioriterar man materiell rikedom högre och så vidare. Språket ger dessutom en extra dimension till tankarna och skapar nya möjligheter; detta märker man ofta när man läser en österländsk bok/text som har översatts till svenska. Jag anser själv att kinesiska böcker som har översatts till svenska har ett helt annat uttryckssätt och på något sätt är språket mer svävande även på svenska, till skillnad från böcker som har skrivits på svenska vilka oftast blir mycket mer jordnära. Vissa språk är helt enkelt mer rationella och är inte heller lika beroende av olika tonlägen, rytmer och liknande som andra är. Jag är inte överraskad att taoismen är kinesisk eftersom den på något sätt stämmer överens med språket och dess flytande form. Kristna riktningar så som protestantismen är däremot mycket mer svensk till sättet eftersom svenskan och tyskan/germanskan inte är så olika alls. Men jag tror att en hel del skillnader håller på att mildras eller helt suddas ut i och med globaliseringen som tillåter oss att dela tankar och erfarenheter med människor på andra sidan jordklotet vilket också kan göra att våra värderingar ligger närmare deras än vår omgivnings. I och med att fler också kan kommunicera med varandra lägger man sig i slutänden till med ett annat sorts språk. Orden kanske fortfarande är svenska men något i talet antyder närvaron av andra språk, ofta exempelvis engelska.

[22. Reflektion och värdering: Anser du att vi lever i olika världar eller skapar vi samma värld?]

Jag tror att alla människor lever i sin egen värld och att det inte finns två personer som lever i exakt samma värld. Detta är eftersom vi för det första ser världen ur olika vinklar och vi rent fysiskt inte kan se samma värld på exakt samma sätt samtidigt; vi har inte heller samma verktyg att se på samma sätt då vi rent fysiskt inte har samma höjd, stavar och tappar (i ögonen) och inte heller är på samma humör. För humöret påverkar i allra högsta grad hur man ser på världen; pessimister och optimister ser absolut inte samma sak eftersom den inte har samma innebörd för dem. Samma sak gäller för alla oss andra, vare sig vi alla vore optimister eller ej, vi kan inte se samma värld och därför kan vi inte heller leva i samma värld. Att leva i samma värld vore ju att säga att alla känner till allting och alla som existerar; för i min värld existerar inte någon eller något som jag inte känner till. Visst, jag vet att det finns barn i Afrika och alltså gör det också det. Men om jag inte visste att det finns en person som heter Anders i Sigtuna, då skulle han inte finnas i min värld. Att vi rent fysiskt skulle leva i samma värld är kanske möjligt, men frågan är om det ändå vore samma värld då den ser olika ut för oss alla. Om ingen ser världen på samma sätt så kan det väl inte heller vara en enda, enhetlig värld som vi alla lever i? Jag tycker inte det. Och den största anledningen till att vi aldrig kan leva i samma värld är ju att vi grundar vår världsbild, vår värld, på våra erfarenheter och kunskaper om den. Utan erfarenheter - ingen värld. Men i och med att vi på något sätt kan känna att det finns något så kan vi också skapa oss en värld. Utan erfarenhet och närvaro finns det ingen värld.

EMPIRISM

[5. Reflektion och värdering: Anser du att vi inte har med oss någon kunskap vid födseln?]

Jag tror inte att vi har någon direkt kunskap av världen när vi föds; eventuellt skulle vi kunna ha någon sorts kunskap om livet inuti livmodern men det vore då bara för att vi hade erfarit det. Jag ser inte hur man skulle kunna födas med färdiga idéer och tankar om en värld som man innan dess knappast kunde ha vetat existerade. Alla de kunskaper som vi har idag är baserade på observationer vi har gjort eller på observationer som andra har gjort och vi har hört talas om. Alla teorier baseras på studier av än det ena, än det andra och även om man kanske inte tycker att kaniner och tallkottar borde ha så mycket att göra med en matematisk modell (Fibonaccis talföljd) så handlar det ändå om att han såg ett mönster och sedan utarbetade en teori ifrån det. Inget kan skapas om det inget finns; utan råmaterial kan inget produceras eller raffineras. För det är så jag ser på våra kunskaper; likt något som först grundas på erfarenheter och observationer som sedan omsätts i tankar och funderingar vilka utvecklas till teorier och annat då man associerar olika observationer/erfarenheter med varandra. Ibland blir associationerna underliga och ovanliga men ändå leder de till nya teorier som hjälper till att utveckla människans kunskaper ytterligare lite mer. Jag anser dock att man kanske föds med vissa förutsättningar; inte kunskaper utan bara medel/verktyg som hjälper en att lättare ta in olika observationer och erfarenheter på ett mer effektivt sätt. Eller så fungerar verktygen så att associationsförmågan förbättras vilket också kan leda till ökade kunskaper. Men ibland undrar jag om det verkligen kan vara så enkelt; att vissa får genetiska kombinationer som leder till att de senare i livet får högre IQ än genomsnittet eller har lättare att lära sig saker. Jag tror nämligen att det kanske bara kan vara så att det är själva inlärningsprocessen som är nyckeln; att vissa bara råkar få höra just den meningen som får polletten att trilla ner och som tillsammans med rätt uppmuntran från omgivningen får personen att lyckas bättre än andra. Så kanske har alla från födseln samma förutsättningar till att nå kunskap eller också har de inte det men i vilket fall som helst så tror jag inte att vi föds med kunskap, bara med ett sinne öppet för tolkning av erfarenheter och observationer och det är därför personer som saknar något sinne istället förbättrar de andra för att kompensera för förlusten.

[29. Reflektion och värdering: Anser du att tyngdlagen fanns före Newton kom på den? Att vi kan förstå den utan observation?]

Hur kan man säga att vi skulle kunna förstå något alls utan observationer? Även om vi inte medvetet funderar om huruvida ett föremål faller mot marken eller mot himlen så ser vi ändå vad som sker och registrerar resultatet; alltså observerar vi hela tiden vår omgivning även om vi stoppar undan vissa detaljer långt bak i huvudet och knappt kommer ihåg dem efter en tid. Men trots det har vi fortfarande observerat det som skedde. Alltså finns det ingen som helst grund för att människan ska ha kunnat förstå något i världen utan att ha observerat det (eller läst/hört om det) eftersom vi hela tiden observerar allt. Om man funderar över en potentiell teori som kan ligga till grund för en naturlag så måste denna har grundats på observationer även om de kanske inte skedde i syfte att observera utan bara för att man exempelvis väntade på någon och letade efter förströelse i naturen runt omkring sig. Men angående huruvida det fanns naturlagar (så som tyngdlagen) redan innan någon "kom på dem" så är jag inte så säker på att saker verkligen är så som lagarna framställer det. Naturlagar talar för att det finns vissa rörelser och liknande som är konstanta, men jag tvivlar på att något sådant kan finnas i en allmängiltig form. För hur man än letar så finns det alltid något som bryter mönstret. Många forskare förklarar detta med att yttre omständigheter stör läget så att rörelsen inte längre är densamma som föreskriven men är det då frågan om en naturlag? Om det finns så många undantag så fungerar lagarna alltså bara under speciella, optimala förhållanden och vad är det då för mening med att kalla dem för lagar? Exempelvis skulle de flesta antagligen säga att varje (levande) djur har en puls, men innebär det att dessa människor som kan stoppa pulsen (eller åtminstone göra så svag att man inte märker den) strider mot naturlagarna, eller är de bara så duktiga på att skapa illusioner att alla låter sig luras? Vilket svar man än väljer kommer man ändå till slutsatsen att dessa personer antingen bryter mot lagarna som ska gälla för allt och alla, eller så ser/känner åskådarna bara det de förväntar sig att se/känna. Och om de nu lyckas lura människor att förvänta sig att de saknar puls, eller åtminstone tvivla på att de kommer ha en, så borde det innebära att vi också kan luras till att förvänta oss ett visst resultat; så kanske skulle inte allt falla till marken om vi inte trodde det på förhand. Visserligen är det en smula abstrakt att tänka på det sättet, men är det inte ännu underligare att tänka sig att allt, alla rörelser och händelser, skulle följa vissa bestämda mönster? Att allt skulle vara förutbestämt på ett sätt eller annat; för det är närmast det som Einstein verkar tala om då han säger att vi bara har upptäckt en mini-mikro-del av alla de lagar som styr naturen och universum. Men om allt kan förutsägas och är bestämt av lagar som är omöjliga att bryta borde inte små faktorer kunna spela in på det sätt som de idag gör. Om allt hela tiden höll sin form, enligt de konstanta lagarna skulle ju inga utsvävningar vara möjliga då det skulle innebära att minst en lag bröts. Hur det än må vara med den saken så är i alla fall ett säkert, och det är att jag tror att det finns mer bakom allt detta än vad vi ser. Kanske ser vi det vi förväntar oss att se för att slippa handskas med ovetskap och oro; vi väljer hellre slentrian än obestämdhet, kanske finns det verkligen stadiga lagar som styr naturen och allt annat runt omkring oss. Men ett är då säkert och det är att man inte alltid kan lita på matematiska uträkningar och annat eftersom de bara kan visa ett tänkbart scenario och inte på riktigt förutsäga framtiden eller fastställa exakt hur något skett i det förflutna. Enklare lagar så som att allt faller mot marken för att jordens gravitation påverkar föremålet (och vice versa) kan ändå godtas av de flesta och vare sig det är en illusion eller ej så hjälper det människor att orka leva i resten av ovissheten som naturen utsätter oss för.

[35. Reflektion och värdering: Håller du med om att allt lärande är betingning?]

Jag tror att allt lärande handlar om att lära sig olika koder som finns i mänskliga relationer, så alltså håller jag med Quine om att vi har en instinkt som får oss att förvänta oss samma resultat av likadana händelser och det är precis det som sker när vi lär oss språk, och allt annat med för den delen. Och även när vi har lärt oss något så kommer vi ur balans om vi inte får den förväntade reaktionen på något vi har sagt; ibland vet vi givetvis inte vilket svar vi kommer att få men vi överväger då istället alternativen och förväntar oss därigenom något av dem. Om vi sedan får ett helt oväntat svar, något som vi inte ens hade tänkt på, så står vi oftast där mållösa en stund eller så. Samma sak sker när någon svarar; vi har lärt oss att ett ja hör ihop med att man nickar på huvudet, men om någon skakar på huvudet samtidigt som personen säger ja så vet vi inte vilket det riktiga svaret är eftersom vi anser oss få dubbla budskap. Att förvänta sig en nickning vid svaret ja är en klar betingning och det är sådant vi lär oss då vi studerar olika språk och andra ämnen. När vi studerar kemi förväntar vi oss att vissa ämnen ska reagera med varandra; om de inte gör det börjar vi genast leta efter fel istället för att godta resultatet som det är. Samma sak sker inom alla andra områden; barn lär sig att fyrkantiga klossar passar i fyrkantiga hål men det är inget de kan per omgående utan de prövar sig fram tills de flera gånger har observerat att just den klossen passar i det hålet. Inte ens efter ett lyckat försök lär de sig det utan de kräver fler bevis för att lära sig att det är så det fungerar, det blir en betingad kunskap. Om man tänker efter är det ju på så sätt barn (och vuxna) lär sig allt nytt, genom att få bevis på att det verkligen ligger till på ett visst sätt. När man blir äldre krävs det dock oftast färre lyckade "bevis", antagligen för att vi har blivit så vana vid att bli tillsagda hur saker och ting är av människor som har studerat ämnet längre och är skickligare inom det. Men ändå är det bevisat om och om igen att det bästa sättet att få till exempel elever att lära sig något grundligt är att låta dem se det med egna ögon, gärna flera gånger med lite varierande experiment, så att de sedan kan frammana bilderna av det när de behöver komma ihåg en princip eller liknande. När man ska lära sig ett nytt språk sägs det också vara lättare att lära sig det snabbare om man bor på ett ställe där det talas (helst ska man väl ha några grundläggande kunskaper först) så att det blir en del av vardagen. Man ser helt enkelt med egna ögon vilka reaktioner som olika uttryck frammanar och i vilka sammanhang vissa ord och uttryck används; man observerar mänskliga reaktioner på språket på ett sätt man aldrig kan göra i ett land där språket man vill lära sig inte talas i vardagen. Men det bästa sättet att inse att allt lärande är betingat är ändå att se på barn i olika åldrar för de visar tydligt att man måste få uppleva saker för att lära sig det. Det är väl också därför som barn så gärna gör det som är förbjudet, eftersom de helt enkelt vill se om det verkligen är så som teorin (vuxna) säger. När det sedan visar sig vara så (eller inte) så skapar de sin egen uppfattning och gör så småningom inte om den "förbjudna handlingen" längre då de har lärt sig hur olika händelser hänger ihop; och detta är ett fullgott exempel på ännu en betingad kunskap som man har lärt sig av erfarenhet. Det är inte underligt att man säger att människor som har varit med om mycket också är mycket visa, de har helt enkelt haft en möjlighet att få fler (eller ovanligare) betingningar och kunskaper än oss andra tack vare sina erfarenheter och upplevelser.  

 Jag håller med Paul Davies om att vår identitet till stor del baseras på våra minnen av svunna tider och av de erfarenheter vi har samlat på oss i det förgångna. Jag tror dock inte att hela vår identitet beror på det men om man ser på små barn så märker man att deras identiteter inte alls är lika formade som vuxnas, de har fortfarande en möjlighet att forma sina identiteter på många olika sätt medan en vuxen tappar mer av den där formbarheten ju äldre han eller hon blir. Inom biologin talar man om att det är arvet och miljön som tillsammans skapar en människas personlighet och därmed också identitet. Det är det jag också tror; att vi alla har lite olika grundförutsättningar men att resten beror på vår uppväxt och de erfarenheter och minnen som den ger oss. Om vi inte kunde minnas något skulle vi inte heller kunna utvecklas eftersom vi skulle göra samma fel om och om igen, det skulle bli likt en skiva som har hakat upp sig. Utan minnen skulle vi inte kunna ha något sådant som tid eftersom vi aldrig skulle komma vare sig framåt, bakåt eller åt något håll alls. Vi skulle helt enkelt stå still. På så sätt tror jag att allt det där; minnen, erfarenheter och tid är mycket tätt sammanlänkat och inget av dem kan existera utan något annat.  

 

[14. Reflektion och värdering: Anser du att din själ eller ditt medvetande måste arbeta med tid för att få ordning på de sinnliga upplevelserna?]

 Jag håller faktiskt med Kant om att tiden bara är en mänsklig skapelse; för eftersom minnena, erfarenheterna och tiden är så tätt sammanlänkade måste det mänskliga medvetandet ha någon form av linje att lägga in alla dessa minnen och erfarenheter längs med, hur skulle det annars bli om vi inte visste om vi lärde oss gå innan vi kunde se eller om vi föddes innan vi var 95 år? Vilka exempel man än väljer kommer man till samma slutsats; att om vi ska kunna ha minnen måste de kunna sättas in på en tidsskala, annars tappar vi möjligheten att kunna strukturera upp våra tankar och minnen och förlorar därmed förmågan att kunna använda gamla kunskaper för att komma till nya slutsatser. Det är på samma sätt som med de anteckningar vi gör på möten, på lektioner och annat. Om vi inte skrev dem i samma block, efter varandra skulle vi inte ha en chans att sedan kunna hitta dem när vi behövde dem. Människan strukturerar allt på det sättet; språket är ett annat bra exempel, tänk om vi skulle skriva olika ord i samma mening på olika ställen, helt utan något mönster, skulle någon då kunna förstå vad vi egentligen menar? Jag tror inte det.

Allt detta strukturerande är bara ett sätt för människan att skapa mönster, på samma sätt som vetenskapen alltid försöker finna mönster genom olika experiment och studier. Hela vår världsbild bygger på mönster och strukturer, utan dem skulle allt rasa samman och vi skulle inte längre kunna förstå något alls. Kanske skulle vi inte ens kunna existera.   

[26. Reflektion och värdering: Anser du att tiden blir längre när du har tråkigt?]

 Jag håller helt med om att tiden kan gå långsammare när man har tråkigt men det fungerar inte som en allmängiltig princip. Om man till exempel har ett skrivarbete som måste vara klart till morgondagen och man har skjutit upp det just för att man tycker att ämnet var så tråkigt kommer tiden oftast att gå mycket/alltför snabbt när man väl sätter igång med det. Jag tror därför att vårt tidsbegrepp gör att det känns som att tiden går långsammare när vi inte gör någonting och ändå är vakna och medvetna om att vi inte är sysselsatta.

För det är just sysslolöshet som får tiden att kännas mest utdragen, inte tråkiga sysslor eller något sådant utan just avsaknad av sysslor över huvud taget.

Jag tror dock inte att det är tiden som blir längre utan bara det faktum att när vi är upptagna med att tänka på annat glömmer vi bokstavligen talat bort tiden och därför blir vi förvånade när vi helt plötsligt inser hur lång tid som har förflutit sedan vi senast uppmärksammade den. Det motsatta sker vid sysslolöshet, då hoppas vi hela tiden på att det kommer att ske något snart och begreppet snart definieras av hjärnan som inom en snar tid, alltså är vi hela tiden mycket medvetna om den mänskligt bestämda tiden eftersom den kan föra med sig något att sysselsätta oss med.
Erik hade en intressant tanke som gick ut på att vi ofta mäter tiden i tankar och när vi är sysslolösa hinner vi tänka mer än annars vilket är varför vi tycker att det borde ha gått längre tid än vad det faktiskt har gjort enligt klockan. Det fungerar också tvärtom då vi hinner tänka mindre när vi är upptagna och då känns det som att det borde ha gått kortare tid än vad klockan visar.

Jag tror liksom Herakleitos att allt i människans tanke existerar enbart på grund av att det finns en motsats till det. Ingenting kan finnas i människans verklighet om de inte ser sakens motvikt, dess motsats, som skapar balansen mellan de två. Det innebär att hela verkligheten är uppbyggd av olika poler som inte kan existera utan varandra, men inte heller för nära varandra.

Allt detta leder mig fram till en tanke på att om Gud som infinit skulle behöva en begränsad, finit, värld så måste människan som finita varelser söka det infinita, i det här fallet Gud, för att nå balansen mellan motsatserna.

[17. Reflektion och värdering: Anser du att Gud pratat genom Abraham och Moses? Vilken auktoritet har denna bibliska tradition?]

Jag tror inte att Gud kan ha talat genom Abraham och Moses, inte om man accepterar att Gud står för det obegränsade, det infinita. Det innebär ju att det infinita finns som motsats till det finita och därigenom är varandras motpoler som inte kan komma i kontakt med varandra utan att också omvandlas själva.

Då skulle alltså det infinita i form av Gud kunna kanaliseras genom det finita i form av människor vilket skulle betyda att det infinita inte längre vore obegränsat utan snarare delbart och ändligt. Om jag skulle säga att Gud är infinit kan jag alltså inte påstå att Gud talde genom Abraham och Moses utan att motsäga mig själv.

Om man inte tänker mer på det, eller använder sig av andra tankebanor (så som att det infinita och det finita inte är varandras motpoler) kan denna tradition anses mer signifikant och fantastisk i och med att den skulle visa på att det är möjligt att åtminstone under en kortare tid uppnå ett infinit stadium trots att man är kvar i den finita, mänskliga kroppen. Därför har traditionen fått en sådan genomslagskraft och auktoritet då den skulle stå för ett ”bevis” på att det är möjligt att uppnå målet med kristendomen även för en vanlig människa som inte är Guds son.

Jag tror inte att det infinita, eviga Varat kan få människan att förstå att hon ska älska sina medmänniskor. Anledningen till det är att jag ser det infinita och det finita som varandras motpoler och det gör att de inte skulle kunna fungera genom varandra då det infinita aldrig kan upptäckas eller ses av det finita utan att upphöra att vara infinit. Det infinita skulle tvärtom övergå till att bli begränsat, finit, så fort det blev medvetet om begränsningens närvaro och existens. I och med att det infinita är omedvetet om att det finns något sådant som begränsningar blir det automatiskt obegränsat då det inte heller känner till att något sådant finns. Då jag ser det obegränsade som det naturliga tillståndet innebär det att allt kommer att ta den formen tills det blir medvetet om att det finns något som är ändligt och begränsat, i det ögonblicket övergår det infinita till att bli finit. Omedvetenhet om det naturligas motpol gör att man blir naturlig då man dras till den polen med all kraft medan vetskap om det onaturliga skapar en dragning ditåt som åstadkommer en omedelbar förskjutning som gör att man blir delvis finit och delvis infinit.