Utvärdering av retorikkursen

Bra saker:
Jag tycker att det mesta gällande kursen har varit bra; det har på något sätt varit skönt att veta precis vad man ska ha gjort till nästa vecka och veta om att man kommer få flera chanser att förbättra sin talteknik. Det har också varit intressant att kunna sitta och diskutera efteråt, något som man sällan hinner med på andra lektioner. Jag kan verkligen känna att jag har blivit säkrare när det gäller att hålla ett tal grundat på mina egna åsikter; tidigare har jag bara känt mig säker med rena faktapresentationer och så vidare.
Jag har också lärt mig en hel del om hur ett intressant tal kan vara uppbyggt och kommer helt klart att använda den kunskapen även i framtiden.
Att alla stod längst fram i klassrummet och drog sina tal var också en bra sak som gjorde att det kändes mindre svårt när det var ens egen tur att tala, eftersom andra redan hade gjort det och överlevt.
En annan sak som var bra var att Staffan lyssnade på våra förslag och åsikter när det gällde tidpunkten för provet och även andra saker.

Mindre bra saker:
Retorikprovet var svårt att plugga ordentligt inför; även om jag hade läst texten och förstått den så var det inte alltid mina tolkningar/ordval stämde överens med de vi fick som svarsalternativ. Det hade varit bättre om vi hade kunnat sitta och öva in dem via programmet istället så att vi fick deras svar redan från början. Vi gjorde visserligen så med ett par av frågorna men inte med tillräckligt många.
Att komma på nya ämnen till varje vecka var också lite svårare än jag hade trott att det skulle vara, så kanske skulle vi ha kunnat ha ett tema någon vecka eller så. Det skulle dessutom ha kunnat binda ihop diskussionerna mer. Det var dock bra att det fanns en lista över bra ämnen, även om de var så många att det blev svårt att välja i alla fall.

I mitt tycke...
...var retorikkursen ett bra val eftersom man faktiskt blev säkrare när det gäller att tala inför en grupp. Vi hade också många intressanta diskussioner som ibland gav upphov till nya talämnen (så slapp man sitta och fundera över det på söndagskvällen).
Det blev också lättare att försöka rätta till de missar man gjorde eftersom de andra kunde tala om att man exempelvis trummade med fingrarna hela tiden eller något sådant. Ju fler tal man höll desto färre misstag gjorde man i fråga om kroppsspråk, otydligt tal och så vidare. Övning ger färdighet är verkligen ett uttryck som passade in på retorikkursen.
Det var dock tur att den inte var längre för då hade det varit svårt att komma på fler ämnen att tala om...

Tal 8

STRAFF – ett sätt att upprätthålla demokratin eller en semester för kriminella? 


Det är en vanlig eftermiddag i augusti, barnen har just börjat skolan och minnena av sommarlovets eskapader börjar ge plats för multiplikationstabeller och franska revolutionen. En farmor är ute och går med sitt 11 månader gamla barnbarn i vagnen. De ska precis gå över vägen när det dyker upp en bil från ingenstans.

Både farmodern och barnet dör, påkörda av en man med 2,17 promille alkohol i blodet.

Han var en rehabiliterad alkoholist som bara dagarna innan hade fått ett återfall och börjat hälla i sig öl. Han dömdes till ett och ett halvt års fängelse och sammanlagt 100 000 kronor i böter, både i tingsrätt, hovrätt och Högsta Domstolen.

Brottet rubricerades som grovt vållande till annans död och grovt rattfylleri, det vill säga att han dödade dem ”av misstag” eftersom han hade druckit innan han satte sig och körde.

 

Anledningen till att han inte fick ett högre straff motiverades med att man inte hade några bevis för att han ”varit i det närmaste helt likgiltig inför de effekter som kunde följa av hans färd” och därför kunde han inte få ett längre straff.

Det högsta straff man kan få för den sortens brott är sex års fängelse, men det har ingen dömts till. Tvärtom har straff i sådana fall sänkts:

En rattfull man som körde ihjäl två unga killar på moped och sedan smet från olycksplatsen fick först två års fängelse i tingsrätten men sedan sänktes det i hovrätten till ett och ett halvt år, trots att han var åtalad för både vållande till annans död, grovt rattfylleri och smitning.

 

Vad krävs det egentligen för att man ska få ett längre straff? Det räcker ju tydligen inte att först dricka sig stupfull, sedan sätta sig i bilen och köra alldeles för fort och slutligen köra ihjäl två människor. Allt det kallas är att man har begått ett ”oaktsamhetsbrott”, men jag kan inte hålla med. Att vara oaktsam är att råka tappa ett lite dyrare vinglas i golvet av misstag, att råka spilla hett kaffe på någon inne på ett fullproppat varuhus, inte att köra ihjäl någon.

Alla vet att man inte ska köra bil när man har druckit alkohol, man ska inte ens göra det när man är trött. Men ändå verkar man kunna göra det utan att bli straffad alltför hårt.

1,5 år, det är detsamma som 18 månader; är två människors liv inte värt mer? Det skulle ju betyda att en människa bara är värd 9 månader, lika lång tid som ett barn ligger i mammans mage.

 

Jag tycker att Sverige har alldeles för milda straff, och det verkar vara en åsikt som delas av många. Jag menar, 9 månader i fängelse kontra att aldrig mer få se dagens ljus, vem är det egentligen som straffas?

Jag vill såklart inte heller ha den sortens straff som finns i vissa amerikanska delstater, där man kan få en dom på 560 år i fängelse, men hellre det än mindre än ett år.

Dessutom har de en poäng som vi har missat; säg att en seriemördare har dödat 56 personer och ett mord ska ge 10 års fängelse; då borde han ju få 10 × 56 års fängelse. Och det blir ju 560 år, men hur kan man annars göra? Om man inte gav honom 560 år skulle det snarare bli likt en rabattkupong: döda 10, få den elfte gratis!

I ett samhälle där alla ska vara värda lika mycket fungerar inte en sådan metod, inte heller fungerar det att ha den straffskala som Sverige har, den är helt enkelt för mesig.

Av alla brott vi har är det bara mord som kan ge mer än 10 års fängelse. Endast brotten grov misshandel, grov våldtäkt, grovt rån och grovt narkotikabrott har ens ett maximalt straff på 10 år. Trots det utdöms maxstraffen mycket sällan.

Och vad gör man med återfallsförbrytare? Inte mycket mer än vad man skulle ha gjort om det hade varit första gången de rånade eller misshandlade någon. Enda skillnaden är att det kanske är svårare att bli frikänd.

Jag har hört åtskilliga poliser säga att vi borde ha en straffstege, så att man första gången kanske kommer undan med ett mildare straff, andra gången blir det hårdare och tredje gången blir det livstid eller liknande, beroende på vilket brott det handlar om.

Hur stor är egentligen chansen att en brottsling inte fortsätter i samma stil om han av egen erfarenhet vet om att straffet inte är så illa i förhållande till vad han kan tjäna på att begå brottet? Jag skulle nog säga att den chansen vore minimal, och då är jag snäll.

 

Om vi inte har hårda straff kommer det sluta med att fler inser att det finns mer att vinna på att begå ett visst brott än vad det får för konsekvenser när, eller om, man åker fast.

Så har människan alltid varit, hon väger fördelarna mot nackdelarna och om hon upptäcker att hon kan få chansen att spöa skiten ur en person hon hatar utan att förlora alltför mycket på det så är det rätt troligt att hon kommer att göra det, om man bortser från samvetet det vill säga.

 

Sanningen är den att lagen är till för att upprätthålla ett demokratiskt samhälle, och i det ingår det också att man måste straffa de som bryter mot de lagar som gäller.

Om inte straffen fungerar kommer samhället till slut att falla ihop det också. Det handlar inte om hämnd utan om att se till att alla människor kan få leva ett åtminstone någorlunda tryggt liv. För det bör man komma ihåg, att de flesta allvarligare brott vi har handlar om att förövaren har skadat en annan person på ett eller annat sätt. Våldtäkt, rån, mord, misshandel alla är de handlingar som har skadat oskyldiga personer! Det handlar inte bara om brott och straff utan om människor, offer såväl som förövare. Det är människor som utsätts för brotten och det är människor som utövar dem, inte robotar eller döda ting.

Om ”vanliga” människor klarar av att leva utan att stjäla, misshandla och döda så borde det gälla även för brottslingar. De är inte en annan ras eller så, de lever i samma samhälle som oss andra, det finns fattiga som inte är kriminella precis som det finns fattiga som är kriminella, de finns rika som är kriminella och rika som aldrig har utfört en brottslig handling i sitt liv.

Samma sak gäller för alla ”samhällsgrupper”, det finns inte en enda människokategori som inte innehåller både kriminella och laglydiga. Ändå ser Sveriges straffsystem ut så att de kriminella nästan gynnas. Är det bara jag som tycker att det är helt vansinnigt?


Tal 7

ETT MINNESTAL TILL LINA en människa mitt i livet 


Jag tänkte berätta för er om Lina. Hon var under ett tag den enda person som jag tyckte förstod mig; vi tyckte att vi var själsfränder.

Hon var, på gott och ont, den sortens människa som alltid gav 100% vad det än handlade om.

Jag träffade henne aldrig ansikte mot ansikte utan bara i skriven form. Vi skrev till varandra dagligen via mail och pratade om allt, även sådana saker som jag aldrig skulle ha sagt till någon annan levande människa.

Egentligen undrar jag vi inte båda visste vartåt det barkade redan när vi kom överens om att inte lämna ut något annat än våra mail-adresser och förnamn. Ingen av oss ville bli för indragen och lättåtkomlig eftersom vi visste hur instabil vår vänskap egentligen var.

Den grundade sig helt på en vilja att komma bort från allt, och vi utnyttjade varandra för att elda på våra egna försök att få uppmärksamhet.

Ändå var det en vänskap som jag kommer att minnas i hela mitt liv, jag har aldrig förr varit med om något så intensivt, aldrig träffat någon som jag har kunnat tala så fritt med.

Vi kunde berätta exakt allt, och gjorde det också. Hon berättade om sin familj, om hur hon kände sig bortglömd efter att hennes föräldrar hade separerat och skaffat nya familjer och fler barn.


 

Vi var nog egentligen inte så lika som jag tyckte att det verkade då, men vi hade liknande tankegångar och mådde båda mycket dåligt. Jag läste häromdagen igenom några av de brev vi skrev till varandra och det kändes så avlägset, så otroligt sorgligt och framförallt: det kändes tungt att läsa dem. Jag har aldrig förr stött på en så fruktansvärt nattsvart atmosfär som den som formades i våra brev och jag insåg verkligen hur stor kraft ord kan ha.


 

Men allt var inte dystert och dåligt för trots allt så hjälpte hon mig genom många jobbiga dagar; jag minns fortfarande den gången då jag var riktigt nere och hon skrev till mig och sa att jag borde gå ner och köpa den där tröjan som jag hade sett och velat ha någon vecka tidigare. Jag frågade varför och hon svarade att jag borde fira att jag inte fyllde år. Jag kan fortfarande tänka på det när allt känns tungt och även om jag inte behöver köpa mig något så kan jag ändå känna mig glad över att den dagen trots allt är en viktig dag eftersom den är en del av mitt liv.

Jag tror att jag hjälpte henne också; för hur konstigt det än kan låta så är det på något sätt skönt att kunna prata med någon som är på samma nivå som man själv även när man är så djupt ner. De flesta tyckte att det borde vara bättre för mig att prata med någon mer ”normal” men så här i efterhand kan jag säga att jag antagligen aldrig hade pratat med någon om jag inte hade haft henne att bolla mina tankar mot först.

 

Vi hamnade båda i en neråtgående spiral av dåliga val och prioriteringar, men på något sätt lyckades jag nå min bottennivå och efter det blev allt lite bättre, kanske för att jag för första gången på allvar ville bli bättre. Jag insåg att min omgivning faktiskt brydde sig om mig och hur jag mådde och inte bara om alla saker omkring mig.

Lina hade inte samma tur, istället blev hon ännu värre. Jag tror, eller hoppas i alla fall, att hon inte blev sämre för att jag blev bättre men samtidigt vet jag att det kan ha blivit tufft för henne när jag slutade skriva fullt så ofta. Och det ironiska är att anledningen till att jag slutade skriva så mycket var just att jag fick en känsla av att hon försökte dra ner mig igen, tynga mig med hennes problem.

Hon blev inlagd på kliniker och akuten flera gånger för anorexi och självskador; hon skickade bilder på hur hon hade skurit djupa sår på ben och armar i olika mönster och sedan haft i alla möjliga sorters sprit, hårsprej och annat bara för att det skulle göra så ont som möjligt.

Jag kan dock inte klandra henne för att hon ville att jag skulle bli likadan som jag var innan, jag skulle kanske ha gjort likadant, för det är jobbigt när en vän som man tidigare har kunnat berätta allt för helt plötsligt förändras och inte längre ser världen på samma sätt som en själv.

 

Allt det gjorde att jag började kolla min mail alltmer sällan, mycket på grund av att det varje gång väntade tiotals oöppnade brev från Lina men också för att jag hade ett liv att försöka få ordning på. Ett liv som jag nästan hade lyckats kväva helt och nu försökte få att flamma upp. 

 

Sedan en dag när jag loggade in hittade jag ett självmordsbrev från henne. Det var skrivet ett par dagar innan och när jag gick in på hennes sida och kollade gästboken fanns det mängder av… jag vet inte ens vad man kan kalla dem, sorgebrev eller något sådant som beskrev hur förtvivlade alla var över att hon var borta. Jag kände mig för djävlig för hon var trots allt en vän och trots att hon hade hjälpt mig så kunde jag inte förmå mig att ens skriva hejdå eller något. Hon behövde hjälp minst lika mycket som jag gjorde men samtidigt tror jag att jag hade de bästa förutsättningarna; en familj som tog tag i problemet istället för att låtsas som att det inte fanns. Det hade hon inte turen att ha, istället hade hon en massa vänner, inte bara jag som inte heller hjälpte henne. Tvärtom skrev hon till flera personer som jag senare upptäckte kände alltför många som tagit livet av sig för att jag skulle känna mig lugn.

 

Kanske visste vi redan tidigare att någon av oss skulle falla igenom och inte klara av det, men jag undrar om jag hade kunnat hjälpa henne ifall att jag hade kunnat ringa och prata med henne. Men ingen av oss visste egentligen då vad som skulle hända, och jag vet fortfarande inte riktigt vad det var som egentligen hände med oss, mellan oss under den där perioden.

Allt jag vet var att jag förlorade en riktigt bra vän som under en tid var det ända som höll mig vid liv.   


Tal 6

NOSTALGITRIPP- En hyllning till min barndoms leksaker 


Alla hade vi leksaker när vi var små, och jag minns i alla fall flera av dom eftersom dom var en del av den jag var då. Än idag kan jag skratta åt saker jag tydligen sa när jag var liten, och alltid när man råkar hitta någon gammal leksak uppe på vinden, när man egentligen letar efter en bränsleflaska eller liknande, så kan jag känna nostalgikänslan krypa i mig.


 

Jag har fortfarande inte lyckats förmå mig att packa undan mitt allra äldsta gosedjur, en vit kanin som aldrig fick heta något annat än just Kanin. Den är inte fullt så vit längre, snarare urtvättat gråaktig. Dess öron har slitits av fler gånger än vad jag orkar räkna på, och varje gång har min mamma lyckats sätta fast dom igen med hjälp av nål och tråd och mycket vilja.

Sedan ha vi alla andra saker, skivan Lost me cookie at the disco med Kakmonstret som jag dansade (eller åtminstone rörde mig) till när jag just lärt mig gå; Stora Bennyboken som var full med många, korta sagor om björnen Benny, musen Madeleine och andra djur och människor. Mina föräldrar kan fortfarande stora delar av berättelserna utantill efter att ha läst dem så många gånger.


 

Och sedan hade jag min lilla rosa trehjuling som pappa hade snickrat ett flak till. Jag lastade på och av jord, pinnar och allt annat som jag kunde hitta. Så här i efterhand undrar jag om det inte var väldigt bra för att bygga upp de muskler som man använder varje gång man ska lyfta de tunga skolryggsäckarna, men det är en annan fråga…


 

Men det fanns också andra saker, sådana som verkligen värmde hjärtat att få, som den stora dockan som min då trettonårige kusin vann på hockeyavslutningen. Trots att hans kompisar retade honom skoningslöst för att han tog emot dockan och gick och bar runt på den hela kvällen så sa han bara att han skulle ge den till sin kusin, det vill säga mig.

Jag kan inte tänka på den historien utan att känna mig glad, för det måste krävas en hel del för att en tonårskille frivilligt ska släpa omkring på en 1 meter hög docka bland alla sina hockeykamrater. Hos mig är han för evigt hjälteförklarad för den sakens skull.

Han var också den som lärde mig att krypa framlänges, något som alla andra hade misslyckats med och som gjorde att jag hela tiden stötte i möbler av olika slag. Han snodde helt fräckt mina älskade burkar, ni vet sådana där som var olika stora och som kunde sättas i varandra. Han placerade ut dom på en rad och satte dom så långt ifrån varandra att jag var tvungen att krypa framåt för att få tag på dem. Han var inte vidare populär hos mig då men nu måste jag erkänna att jag är väldigt glad åt att han besparade mig så många bulor och sår.


 

Jag var också en hejare på spel när jag var mindre, och det är jag för det mesta fortfarande. Jag la en massa pussel, det fanns någon sorts klosspussel som man kunde få sex olika sagomotiv med beroende på vilket håll man vände klossen åt. Det talade verkligen till fantasin, och det blev en hel del intressanta sagoblandningar; dvärgarna tillsammans med Törnrosa och liknande.   


Memory var också något som jag var duktig på, jag vann ofta och enligt mina föräldrar så spelade jag det så mycket att det var helt trasigt. Jag kan dock inte komma på om jag spelade det för att jag har ett bra minne eller om jag har ett bra minne för att jag spelade det.


  

Och sist men inte minst så finns det ett minne som jag aldrig kommer att glömma. När jag var i tioårsåldern hade jag önskat mig en stor vit nallebjörn i julklapp och när väl julafton var inne så öppnade jag paket efter paket utan att hitta något med vit päls. Till slut fanns det bara ett paket kvar, och jag insåg att det bara var hälften så stort som nallen jag så högt önskat. Jag hade definitivt inte långt till tårarna, och så öppnade jag paketet och möttes av en vit pälsmassa. Jag fattade först inte vad det var, men det visade sig att dom på något sätt hade lyckats klämma ner nallen, som jag döpte till Julia eftersom jag fick henne på julafton, i en kartong för kaffemuggar… Jag har aldrig varit med om en så snabb känsloförändring, jag gick från att vara besviken och gråtfärdig till himlastormande lycklig! Jag ler fortfarande när jag tänker på det.

 

Retorikprov

Jag fick 20 av 25 möjliga poäng på retorikprovet. Jag tyckte att jag kunde det mesta och det som jag missade på handlade oftast om att jag blandade ihop olika profilers åsikter (eller att jag helt enkelt hade gjort en egen tolkning av dem som inte går att få fram när man bara har ett visst antal svarsalternativ).
Efteråt satt jag kvar tillsammans med några andra och skrev ner lite fler punkter, så att man kan dom en annan gång.

Tal 5

INTELLIGENS- överdrivet eller rättmätigt beundrad?  


Varför tycker så många att det vore så fantastiskt att vara extremt begåvad inom ett eller annat område? Man tycker att personer som har absolut gehör, en enorm matematiskt förmåga eller någon annan typ av överintelligens är så lyckligt lottade, men varför?

Intelligens betyder enligt Nationalencyklopedin detsamma som förstånd, begåvning eller tankeförmåga. En mängd fina omskrivningar, men jag frågar igen: vad betyder det egentligen?

Det finns tydligen ingen riktigt definition på vad intelligens faktiskt är eftersom forskarna än så länge inte har kunnat komma överens om någon tillräckligt bra beskrivning av det.

 

Albert Einstein anses ju vara ett av vår tids största genier, men visste ni vad han hade för syn på intelligens och begåvning och hur man blev så smart?

Han sa: ”Om du vill att dina barn ska bli begåvade så ska du berätta sagor för dem. Om du vill att de ska bli mycket begåvade så berätta ännu fler sagor för dem.”


 

Jag tycker att han har en klar poäng där, för jag är inget stort fan av tanken på att tidigt mata barn med fakta och förenklade vuxenklassiker som de egentligen inte förstår.

Den typen av intelligens som jag tala om är just den som ledande forskare och genier anses ha och, om man tänker efter, skulle de verkligen ha kommit på så många teorier om de bara hade läst faktaböcker och sådant under hela sitt liv?

Jag tror inte det, för deras arbeten bygger ju på att man hittar på nya förklaringar till allt möjligt, att man ser utanför ramarna.

Och säga vad man vill om sagor, men de är som gjorda för att lära oss att se utanför vår lilla låda. De tvingar oss att använda fantasin för att kunna föreställa oss figurerna, pepparkakshus och talande djur. 

Einstein har också sagt att fantasi är viktigare än kunskap då kunskapen är begränsad medan fantasin omgärdar världen.

 

Vi menar ju också på att de som har absolut gehör och annat skulle vara så lyckligt lottade och begåvade, men för att vara ärlig, skulle man verkligen vilja gå omkring och höra varenda felaktig ton som någon artist tar, varje falsk ton som kan dyka upp när man pratar med någon, och samtidigt veta att ingen annan hör den lika väl och störs av den?

Jag håller med om att det kan vara en gåva att vara medfött skicklig inom ett visst område, men jag tror också att det kan vara en börda för man blir hela tiden sedd som annorlunda och folk kan bli avundsjuka, beundrande eller bara inte förstå vad det är man hör eller ser.

Det finns de som kan se eller smaka toner, en underlig blandning av olika sinnen kan man tycka, och det kan göra det extremt svårt att förklara för någon annan vad man menar.

 


Sedan finns det ett annat, mycket speciellt exempel på intelligens. Ungefär 10% av alla människor som är autistiska har speciella talanger. De kallas för savanter, och vissa är så extremt duktiga på sina specialiteter att de klassas som geniala. De kännetecknas av att de har en enormt stor minneskapacitet men ändå ofta inte har några sociala förmågor.

De som har sett filmen Rain man med Dustin Hoffman vet vad jag talar om. Den filmen är baserad på en högst verklig person, vid namn Kim Peek. Han är i femtioårsåldern och kan 12000 böcker utantill, han kan berätta vilken veckodag det var ett visst datum för flera år sedan, han kan spela mängder av musikstycken utantill bara efter att ha hört dem. Han minns allt han någonsin har läst och är i praktiken geniförklarad inom 15 olika områden.

Men han är inte ensam. Det är inte många som har fullt så många förmågor som han, men det finns de som har andra, liknande talanger.

Och ändå kan de för det mesta inte klä på sig själva, knäppa en knapp eller fungera socialt.

Det är ett exempel på den intelligens som så många beundrar. 


 

 Det finns de som faktiskt tvingar sina barn att läsa Dante, ta pianolektioner, lära sig språk och så vidare redan innan de fyller fem. Bara för att de ska bli så smarta och framgångsrika som möjligt. Här kan man verkligen undra om föräldrarna är ute efter någon typ av självförverkligande, istället för barnets bästa.

 


Jag tycker också att intelligens kan vara beundransvärt, jag har ju till exempel tagit upp flera av Albert Einsteins citat eftersom jag tycker att han var smart inom många områden.

Ibland undrar jag om den här viljan att vara smartast, bäst, starkast och sådant hänger ihop med att man inte tycker att man är något annars, att man på något sätt skulle få en identitet, bli någon om man är bäst eller åtminstone bättre än de flesta på något.

Som alltid så finns det ett citat som beskriver även det:

”Inget är så vanligt som viljan att vara enastående” som Shakespeare så fint presenterade det.

 

Kanske är det därför vi pressar oss själva och vår omgivning att ständigt bli smartare, lära oss mer och utvecklas kunskapsmässigt. Men det är egentligen inte alls en bra idé, man har snarare kommit fram till att stress gör att vi inte kan skapa nya hjärnceller och därför kommer ihåg mindre än vad vi skulle göra om vi inte var stressade.

Dessutom verkar många som räknas som utbildade vara raka motsatsen när det kommer till att använda sig av den där den där kunskapen på ett förnuftigt sätt.

Jag har känt människor som medvetet har använt sig av fina ord och termer för att få andra att känna sig små och obetydliga, de trycker ner folk med hjälp av sin utbildning och det tycker jag är ett hemskt sätt att använda sig av kunskap som istället skulle kunna hjälpa andra.

 

Vad jag försöker komma fram till är att vi kanske inte borde fästa oss så mycket vid betyg, IQ-tester och provresultat. Istället skulle vi kunna låta människor lära sig saker för att de är intresserade och tycker att det är kul, eller att åtminstone det mesta av det är roligt.

Om vi värderar kunskap så mycket högra än allt annat kommer vi till slut att stå där med en bunt odrägliga, kunskapsfullproppade professorer som kan en massa statistik och fakta utantill men som inte kan komma på några nya teorier, utveckla mediciner, främja vetenskapen eller skapa nya uppfinningar.   

Är inte hela tanken med utbildning att man sedan ska kunna hjälpa människor, förbättra livskvaliteten och öka kunskapen om vår värld?

Och det bästa sättet att göra det på är väl att försöka förnya och förbättra gamla teorier och uppfinningar, vilket bara kan ske om man kommer på nya saker och ser utanför ramarna.

Korvstoppning som inlärningsmetod har aldrig fungerat något vidare, det bästa sättet att lära sig något är att vara intresserad och nyfiken.

Så kanske vore det bättre om vi koncentrerade oss på att låta barn vara barn, för de är ändå så nyfikna och intresserade av allt möjligt då så de lär sig egentligen mer än vad vi gör när vi blir äldre. Låt dem läsa sagor, fantisera, leka och vara nyfikna. Att besvara barns frågor och inte kväva nyfikenheten är enligt mig ett av de bästa sätten att få dem att tycka att det är roligt att lära sig saker. För att vara helt ärlig så tror jag att vi nog alla skulle lära oss mer om vi inte tog så dödsallvarligt på allt som handlar om kunskap och intelligens.


Idé-dagbok

Efter att ha haft ett par retoriklektioner fick vi höra att vi skulle skriva lite om hur vi kom på våra talämnen, och varför vi valde just dem. Så här kommer en snabb förklaring av de ämnen som jag valde:

Tal 1: Skillnaden mellan rätt och fel - en fråga om den enskilda människan eller universellt delade åsikter?

Jag vet inte riktigt varför jag valde det här ämnet men jag har för mig att jag hade "råkat" hamna i flera diskussioner som alla utmynnade i slutsatsen att det inte finns något sånt som absolut rätt, eller totalt fel när det kommer till bedömningsfrågor. Inom skolämnena finns det ju oftast svar som är fixerade i förväg. Men i vilket fall som helst så tyckte jag att det verkade vara ett intressant ämne att hålla ett tal om, även om jag måste medge att det var mycket svårare än jag trodde. Jag är inte van vid att hålla så kallade "åsiktsbaserade tal", bara att stå inför en grupp människor och berätta om fakta, mer som en kortare amatörföreläsning än ett regelrätt tal. 
Det var ändå roligt (och nervöst) och det var en speciell känsla man fick av att ställa sig framför alla och direkt förmedla sina egna, högst personliga, åsikter. Det var svårt men jag älskade verkligen mitt citat av Chateaubriand: Det förgångna dömer vi efter rättvisan, det närvarande efter våra egna fördelar. 

Tal 2: Medmänsklighet - en massa tomt prat eller en genuin känsla?

Min ursprungliga tanke var att det här talet skulle vara koncentrerat på flyktingbarn och hur de mottogs i Europa, men den tanken fick jag snart överge för ett mer generellt ämne, nämligen hur vi alla behandlar dem som vi tycker är annorlunda än oss själva. Jag specialiserade mig på exempel som baserade sig på just utländska fall men innebörden är den samma vare sig det handlar om afrikaner, asiater eller västerlänningar.
Ämnet dök till en början upp på fredagskvällen, då jag råkade hamna framför nyheterna och såg ett reportage som handlade om hur barn och ungdomar från Senegal smugglades till Kanarieöarna för att söka jobb så att de skulle kunna skicka hem pengar till sina familjer. Jag tyckte att det var ett viktigt ämne och kom fram till att det vore ett bra ämne att hålla ett tal om, och sedan utvecklades det som sagt till en allmän fundering om medmänsklighet.

Tal 3: Stamcellsforskning

Det här ämnet kom jag på genom att jag helt enkelt gick in på listan över talämnen och då föll min blick på just nummer 5 på listan, stamcellsforskning. Så jag tillbringade lite tid med att leta fakta om det och skrev sedan ihop ett tal med hjälp av det.
Anledningen till att jag valde mer av ett "fakta-ämne" var att jag ville testa på något som inte enbart baserade sig på mina egna filosofiska tankar och reflektioner gällande omvärlden utan också på renare fakta. Jag vet inte riktigt om jag tyckte att det var så mycket lättare, för som jag fick kommentarer om så blir det lätt mer som en föreläsning. Men jag tror inte att det går att undvika den känslan då de flesta faktiskt inte vet så mycket om stamcellsforskning och då blir man tvungen att nämna och förklara olika termer för att få fram sin poäng.
Så för att vara ett mer faktabaserat tal tycker jag att det var relativt bra, jag har i alla fall testat den typen av tal nu.

Tal 4: Analyser - intelligensbevis eller avståndstagande?

Okej, för att vara ärlig så vet jag faktiskt inte varifrån jag får alla mina idéer. Den här tanken hade nog dykt upp redan innan jag höll det tredje talet, för då jag och Maria satt och diskuterade lektionen och eventuella talämnen efteråt (efter att ha hållit vårt tredje tal) så hade jag redan min idé klar. 
Sedan fortsatte jag att diskutera och utveckla den med hjälp av hennes och min mammas arhument och åsikter. Därigenom fick jag vinklingen åt dokusåpor, även om den tanken såg mycket annorlunda ut när min mamma kom med den. Jag gjorde den väl till min egen, så att den skulle passa in med resten av exemplen. 
Jag gillade verkligen att hålla det här talet, det var utan tvekan det bästa hittills och jag kände mig mycket... öppen när det kom till diskussionen efteråt. 
Jag måste dock pröva på att öva framför spegeln i framtiden, för tydligen "himlar jag med ögonen" (jag tror att jag mycket väl kan blinka oftare när jag är lite nervös, men att himla med ögonen? Det skulle ju betyda att jag var direkt ironisk eller nedlåtande, och så kände jag mig verkligen inte!) och använder vissa ord för ofta. Men det känns som om jag har förbättrats sedan de tidigare gångerna, och det är ju en positiv sak att ta fasta på.

Tal 5: Intelligens - överdrivet eller rättmätigt beundrad? 

"Jag har ännu inte skrivit det här talet, men jag har en känsla av att det ska få handla om något som har att göra med pedofili, antagligen kommer det att ha att göra med huruvida man ska få lämna ut fakta (namn, adress m.m.) om dömda pedofiler eller inte."
Ja, det där var min tanke inför det här femte talet, men som titeln avslöjar så blev det inte riktigt så i verkligheten. Istället kom jag på söndagskvällen (eftersom jag hade lovat att försöka skriva talet bara dagen innan och inte tänka för mycket på det) på att jag inte kunde komma fram till några vettiga argument, jag visste inte ens själv var jag stod i frågan om utlämning av pedofilers personuppgifter till allmänheten. Jag var in och kollade på en amerikansk sida som innehåller just bilder och information om dömda pedofiler och jag blev väl avtrubbad på något sätt. Det var svårt att tänka sig att alla de män (och kvinnor) som fanns avporträtterade faktiskt var pedofiler, det kändes så abstrakt på något sätt.
Så när jag berättade det för min mor och frågade om hon hade någon idé på ett annat talämne så sa hon att man kunde skriva om vikten av att skratta, så jag försökte med det men på något sätt (fråga mig inte hur) hamnade jag snarare i en situation där jag började skriva om intelligens, "smarthet" och varför alla verkar se det som svaret på allt. Jag antar att jaghade funderat på ämnet även tidigare under dagen när jag läste en artikel om savanter och kom ihåg ett tv-program jag had sett om Kim Peek och andra savanter. Dessutom hade jag i svenskan snubblat över flera bra citat av Albert Einstein och jag antar att allt det sammantaget ledde fram till att jag höll ett tal om just intelligens.
Den allmänna uppfattningen verkar ha varit att mitt tal var bra, även om jag i framtiden kanske borde satsa på att använda stödord eller liknande eftersom jag ändå i praktiken minns hela talet utantill och däför inte behöver läsa direkt ifrån pappret. (Jag himlade i alla fall inte med ögonen!) 

Tal 6: Nostalgitripp - en hyllning till min barndoms leksaker

Jag hade egentligen tänkt hålla ett begravningstal men jag kunde inte komma på något att säga, om jag talade om en verklig person så skulle det kräva rätt mycket av mig och då skulle jag vilja göra det riktigt bra. Och jag kände det som att jag saknade både energin och tiden till det. 
Sedan fanns ju också möjligheten att skriva om en fiktiv person, men jag var rädd för att det skulle bli för fånigt och orealistiskt. Dessutom var jag inte på något vidare humör under helgen då jag skrev talet så just ett begravningstal kändes inte som något som jag ville skriva just då. 
Och som alltid när jag känner det som om jag har helt slut på idéer så frågar jag min mamma. Hon kom med åtskilliga idéer som jag inte var så förtjust i men sedan sa hon något om att hon hade läst om att lord Byron hade skrivit en dikt eller liknande till ett av sina gosedjur eller något sådant. Och då kom vi in på "teddybjörnen Fredriksson" med flera vilket ledde till en smärre nostalgitripp under vilken vi drog upp alla möjliga saker som vi (mestadels mamma) kom ihåg från när jag var liten. 
Så jag skrev ett hyllningstal om det; mina leksaker. Jag ville nämligen inte hålla ett hyllningstal till någon som inte fanns där för att höra det (det skulle kännas så meningslöst).
Under själva talet så använde jag bara ett par stödord (bara namnen på de olika leksakerna) och det fungerade bra. I allmänhet verkar det ha gått rätt bra även om jag gjorde en miss då jag sa "och nu ska jag inte TRÅKA UT ER MER"; det blev en negativisering som var helt onödig. Men då gör jag inte det misstaget nästa gång istället!
I övrigt kändes talet bra, det var så pass personligt att det var lite nervöst att gå upp och tala (men för att vara ärlig så var det nästan värre efteråt när jag väntade på vad de andra tyckte, innan var jag någorlunda lugn). 
Mitt nästa tal kommer också att vara ett "special-tal" och jag tror att jag ska försöka mig på ett begravningstal den här gången, men man vet aldrig; det kommer kanske att bli något helt annat när det är klart.

Tal 7: Ett minnestal till Lina - en människa mitt i livet

Det här var ett mycket jobbigt tal att skriva, och även att hålla. Alla faktan är inte sanna, jag valde istället att blanda egna erfarenheter med sådant jag läst osv. 
Jag kan väl säga så mycket som att det här var baserat på en tanke av vad som hade kunnat ske, även om det inte gjorde det fullt ut. Jag fick inga direkta kommentarer efteråt mer än de sedvanliga som handlade om att många fler unga begick självmord nu jämfört med hur det var för ett par decennier sedan. Och så sa Staffan att det var det närmaste ett begravningstal man kunde komma utan att det faktiskt handlade om en begravning. Och det ligger rätt mycket i det, för det var ett sätt för mig att begrava den delen av mitt förflutna, något som jag faktiskt trodde att jag hade gjort redan för länge sedan. 
Jag fick väl inte idén från något speciellt ställe, tvärtom hade jag tänkt köra på med en påhittad släkting i form av min mormorsbror Oskar (som i och för sig fanns men dog i fyraårsåldern) så att jag kunde blanda in mina erfarenheter av andra människor i "hans" historia. 
Men när Lisa sedan höll sitt tal insåg jag att jag egentligen hade haft det här talet i huvudet mycket länge, och att jag verkligen ville få berätta om Lina (som inte är hennes riktiga namn) och om en vänskap som dog. Det låter som en dålig klyscha men så var det. 
Jag vet inte riktigt vad jag hade kunnat förbättra i mitt tal den här gången, jag orkade inte vara medveten om annat än det jag sa eftersom det var så mycket jobbigare än jag hade kunnat föreställa mig. Men kanske blev det lite väl känslofyllt; å andra sidan förstår jag inte vitsen med att hålla ett känslotomt minnes-/begravningstal. Jag är tvärtom av åsikten att man i ett sådant tal ska leva ut alla sina känslor och hellre stå där med tårar i ögonen och stockande röst än med ett tomt ansikte och tomma ord. 
Mitt nästa tal ser ut att bli om antingen strafflängder eller om utseendefixering. Vi får väl se vilket av dem det blir när jag är klar.     

Tal 8: Straff - ett sätt att upprätthålla demokratin eller en semester för kriminella?

Det här talet var väl ett försök att återknyta till tidigare ämnen (straff och moral verkar ha blivit två av mina basämnen när det kommer till retorik) och samtidigt få med en del av de fakta som jag har gått och velat ha med så länge. Så slutprodukten blev en diskussion om strafflängder och en hel del kritik riktat mot Sveriges lagstiftning när det kommer till just strafflängder.
Jag har varit intresserad av ämnet länge och speciellt det där fallet utanför Umeå (farmodern och barnbarnet) har etsat sig fast i minnet på mig. Jag har velat använda det i ett tal mycket länge och nu stämde det äntligen in på ämnet!

Jag tyckte att det här talet hade den bästa inledningen av alla (i berättande stil) och jag återanvände en hel del fakta som jag hade använt i ett kortare tal jag höll förra året. Egentligen var det väl inte så mycket fakta som jag hade kvar utan mer fragment av tankar jag hade angående ämnet vid den tiden.
Jag hittade också en hel del forum där man diskuterade ämnet, flera av dem talade om strafflängder ur en rent moralisk synvinkel, andra ur en filosofisk (ord som kantiansk och utilitarism dök upp) och ytterligare några ur en praktisk vinkel. Det gav mig inspiration och bra argument.
I allmänhet kändes talet relativt bra att hålla, jag kan i alla fall inte komma på något större fel, förutom att jag råkade säga 11-års istället för 11-månaders en gång, men det rättade jag till.
Annars kändes det som att jag hade tillräckligt med fakta och stödord, ämnet kändes både aktuellt och intressant och jag fick med flera olika syner på straff.
Möjligtvis var jag lite trött när jag höll talet vilket gjorde att det kändes lite rörigt, men tydligen uppfattade inte de som lyssnade det på så sätt. Jag himlade inte med ögonen, stirrade inte i några papper och jag nämnde ingenting om uttråkning; en klar förbättring från mina första tal det vill säga!


Tal 4

ANALYSER - intelligensbevis eller avståndstagande 


Analyser. De finns överallt, vi omges av dem varje dag. Men vad gör de egentligen för nytta? Får de oss att må bättre, utvecklas eller något annat?

En del gör det. När man analyserar en sjuklings blod för att ta reda på vilken sjukdom han har gör man ju det för att man ska kunna bota honom, det är alltså en nyttig analys.

Men psykologi då, är det verkligen hälsosamt att få höra vad man är för sorts person, vad man innerst inne känner och hur man ska ändra den känslan, av en helt okänd människa?

Kanske kan det hjälpa vissa att må bättre, men det är definitivt inte så för alla och det fungerar framförallt inte på alla typer av problem man kan ha.    

 


Det finns analyser för naglar, hår, ögon, för hur vältränad, snygg eller intelligent man är. Vi får olika värden beroende på hur bra vi är, som i ett IQ-test till exempel, och så ska det resultatet jämföras med hur bra vi borde vara, som att normalvärdet för ett IQ-test ligger på 100 poäng.


 

I skolan analyserar vi alltid det ena eller andra. Antingen man går estet och analyserar en låts uppbyggnad, skalor eller en pjäs struktur eller går natur och analyserar matematiska formler och kemiska molekylstrukturer. Olika saker men samma tillvägagångssätt. Man ser förmågan att analysera som något positivt, är man duktig kan det ge ett högre betyg och så vidare.

Analyseringsförmågan skulle på något sätt vara ett tecken på att människan är smartare än djuren, då de så vitt vi vet inte ägnar sig alltför mycket åt att analysera saker, de agerar istället. Vi talar ju så nedsättande om att den djuriska instinkten kan ta över när man är pressad, det vill säga när vi inte klarar av att analysera eller tänka längre utan istället handlar.


 

Alla analyserar vi väl romaner, dikter, noveller och annat, muntligt såväl som skriftligt på svenskan och engelskan, men framförallt: vi lär oss att analysera varandra allt effektivare.

När man var mindre tänkte man inte på det sättet, om någon var taskig så funderade man inte över varför de var det, om de hade haft en dålig dag eller så, man kom bara fram till att de var elaka och att man inte ville leka med dem. Men redan efter ett par dag kunde man ändå sitta där i sandlådan och bygga sandslott med dem igen. Vi var egentligen mycket bättre på det här med att glömma och förlåta då än vad vi är nu. Tala om att gå tillbaka i utvecklingen…

Men nu har det förändrats, eftersom vi analyserar bakgrunden till problemen. Hur många teorier har det inte dykt upp om att Hitlers problem låg i att han blev mobbad för att han var klen när han var yngre, att han misslyckades som konstnär och så vidare? Folk har analyserat hjärnor, mätt skallar och andra kroppsdelar, de har gjort försök som går ut på att se hur olika ”typer” av människor skulle reagera i olika situationer.

Och vi gör det fortfarande, inte bara forskare utan även ”vanliga” människor som oss själva. Alla här inne har gjort det. Vi har till och med gjort underhållning av det. Tv-program som Big Brother, Robinson och andra dokusåpor går ut på just det, att låta tittarna se hur deltagarna reagerar när de ställs inför olika situationer. Man har börjat välja ut deltagare som man tror kan råka ihop så att tittarna får se våld, bråk och annat som de helst inte skulle vilja råka ut för själva.

Och sen analyserar vi dem, deltagarna det vill säga, vi dömer dem efter vad de hittar på, om de bråkar mycket, om de är lata eller om de ser till att fixa mat och annat.

Vad är egentligen skillnaden mellan att sätta ett visst antal speciellt utvalda försöksobjekt i ett rum och studera deras beteende, och att se på samma utvalda skara via Tv:n då de har blivit strandsatta på en öde ö eller inlåsta i ett hus?


 

Det är egentligen inte själva analyserandet som stör mig utan vad vi utesluter när vi gör den. Ett bra exempel på det är arkeologi. Arkeologerna kan fastställa hur gammalt ett skelett är, de kan ibland säga vad han åt, hur gammal han var, vad han bodde i för trakt och så vidare.

Och med det tycker man att man har kommit fram till vad han var för människotyp, om han var byhövding eller så. Men egentligen vet man lika lite om honom som när man började undersökningen. Man har ingen aning om vad han kände, om han tyckte om barn, vad han gillade att äta eller vad han tyckte om livet i allmänhet.

Det är sådana saker som dör med oss, vare sig man tror på reinkarnation, att själen lever kvar eller något annat så kommer man ändå till det faktum att ingen annan kan veta så mycket om våra tankar och känslor när vi väl är döda.

Det är just det som alla som försöker analysera en annan person missar, att man faktiskt inte kan veta mer om personens känslor och tankar än vad han själv väljer att berätta och det lilla som ibland kan ses i sättet han beter sig på.

Ändå ger vi aldrig upp, utan vi fortsätter att analysera varandra, trots att det leder till så många förutfattade meningar och fördomar. Man har helt enkelt ingen rätt att ha en dålig dag, för man kommer att bli dömd för det, även om de allra flesta har en dålig dag någon gång.


 

Ni sitter och analyserar mig just nu, när jag har talat klart kommer ni att analysera mitt tal, och vad är det om inte mina åsikter och tankar i talad form?

Det gäller att inte stirra sig blind på statistik och andra resultat som är grundade på analyser av människors beteende, för de stämmer inte in på alla. Vi är alla olika och det där med stereotyper fungerar inte, Hitler och hans anhängare utmålade judar som långnästa, svarthåriga brottslingar och jag tvivlar faktiskt inte på att det verkligen fanns, och fortfarande finns en eller annan jude som passar in på den beskrivningen. Men det finns också kristna, muslimer, hinduer och andra som gör det. Och det finns människor som är så vänliga att man känner sig som en usel skurk i jämförelse. Kort sagt, det finns många olika människor och det finns inte en enda som är exakt lik en annan när det kommer till deras åsikter, tankar och beteende.


 

Att analysera något är som att ställa sig framför ett husfönster och titta in, man placerar sig en bit ifrån det man ska studera för att själv inte bli påverkad, inte bli indragen i det. Man tar ett steg tillbaka från det.

Analyser av fysiska saker, sådant som kan testas i laboratorier i olika maskiner, de kan ofta vara till nytta så att vi kan bota fler sjukdomar, se till att miljön är bra och så vidare.

Men analyser av människor, speciellt de som fortfarande lever och tänker, ska man vara mycket försiktig med, för vi har känslor och till skillnad från en träbit från 2000 år före Kristus så kan vi bli sårade. Att analysera en person på ett bra sätt går egentligen inte, för så fort man bestämmer sig för att ta det där steget bakåt och inte bli påverkad av personen utan se till att hålla sig saklig så mister man poängen. Man glömmer bort att personen har känslor eftersom man själv stänger av sina under den tiden man observerar honom, bara för att man ska vara ”neutral”.


 

Vi är inga robotar utan vi präglas av vår omgivning, och om man hela tiden ska behöva gå omkring och tänka på att varje andetag man tar blir bedömt, att varje ord man säger kommer att antingen få folk att tycka illa eller väl om en, ja, hur ska man då någonsin orka vara bland människor? Alla säger att vi lever i ett land med yttrandefrihet, och det må så vara, men vad betyder det om man blir dömd av en professionell domare eller av sin närmaste omgivning, man blir straffad vilket som.


Tal 3

STAMCELLSFORSKNING 

I slutet av 1990-talet exploderade intresset för stamceller i och med att man upptäckte att de fanns i de flesta organ, och att de hade en stor potential. Man började prata om att de kanske skulle kunna användas för att bota alla möjliga sjukdomar, från diabetes till ålderssjukdomar som Parkinsons och Alzheimers.
När man sedan lyckades isolera stamceller ifrån embryon var lyckan gjord, ett helt nytt kapitel skulle skrivas i medicinhistorien.  

Innan jag fortsätter måste jag också förklara skillnaden mellan olika typer av stamceller.
De embryonala stamcellerna är den mest eftertraktade typen eftersom de kan utvecklas till alla sorters celler som finns i kroppen, de har en multipotential som det kallas.
De finns dock bara inuti själva cellmassan på embryon som är som mest 4-5 dagar gamla. Ett sådant embryo innehåller omkring 30 till 40 stamceller. Det gör att det är svårt att få tag på många stamceller av den här typen och det är därför forskarna försöker använda adulta stamceller istället.
De adulta cellerna är till skillnad från de embryonala så att säga ”programmerade”, de är bestämda till att vara just lungceller, blodceller eller någon annan speciell typ av cell. Den typen av celler har alla människor och om forskarna kunde komma på ett sätt att omprogrammera dem skulle det kunna gå snabbt att få fram botemedel eller operationer/transplantationer som skulle kunna råda bot på många olika typer av sjukdomar.    

Sedan den här ”stamcellsboomen” slog igenom har dock inte mycket hänt, forskarna skyller avsaknaden av framsteg på den begränsade tillgången på embryonala stamceller och på alla de lagar och förbud mot forskningen som finns i många länder. Man vill av olika själ inte tillåta att embryon används till forskning.
Det gör att många embryonala stamceller går förlorade eftersom de bara efter de där första dagarna omvandlas till adulta stamceller och då inte längre har samma forskningsvärde. 

I USA var debatten angående stamcellsforskning mycket stor för ett par år sedan. De konservativa har alltid varit emot idén men sedan Ronald Reagan, den före detta, konservative presidenten, fick Alzheimers och hans fru gick ut med att hon stöttade stamcellsforskning har de tystnat betänkligt.Det står rätt klart att problemet med stamcellsforskning ur religiös och som i det här fallet oftast katolsk synvinkel hamnar i samma kategori som abort och preventivmedel.
Katolikerna anser att livet startar redan vid befruktningen och därför skulle även embryon vara människor.
Nu är det bara så att det finns ett par problem med att säga att de här embryonala stamcellerna inte borde användas och det ligger i att de enda embryon som skulle kunna användas är de som ”blir över” vid provrörsbefruktning. Den typen av konstgjord befruktning används ju främst av par som har svårt att få barn och därför befruktar man i laboratorierna ett flertal ägg för att ha större chans att något av dem kan överleva och utvecklas till ett barn.
De andra embryona behövs då inte och det är dem som forskarna vill använda till att utvinna stamceller. Men återigen stöter man då på problemet med att cellerna inte är lika multifunktionella efter bara ett par dagar och därför skulle man vara tvungen att skynda sig och helst få embryona mycket snart efter befruktningen för att faktiskt hinna göra något med cellerna.      

Det verkar som om stamcellsforskning allt som oftast dyker upp i debatter när det närmar sig val, så var det i USA för ett par år sedan och så har det också blivit här, om än inte i lika stor utsträckning.
EU har nämligen beslutat att finansiera stamcellsforskning, MEN inte framodling av stamcellerna, det vill säga: de kommer inte att bekosta konstgjord befruktning av ägg bara för att man ska kunna använda embryona till att utvinna stamceller.
Det är helt klart ett steg i rätt riktning, men nu börjar det se ut som att beslutet kan rivas upp då allt fler religiösa rörelser har satt sig emot det och de ser ut att vinna mark i frågan. De svenska kristdemokraterna, som nu kommer att sitta med i regeringen, tycker till exempel att man ska göra reglerna gällande stamcellsforskning ännu strängare och i allmänhet förhålla sig restriktivt emot den typen av forskning. 

Det finns säkert många som tycker att forskarna borde koncentrera sig på att försöka omprogrammera de adulta celltyperna, men för att kunna göra det behöver man veta mer om de embryonala och övergången mellan de två stadierna.
Kunskapen om de embryonala cellernas utveckling och styrning skulle troligtvis hjälpa avsevärt på så sätt att man skulle kunna minska risken för att en patient som har fått transplanterade stamceller skulle få tumörer, det vill säga att cellerna växer okontrollerat. 

Stamcellsforskningens framtid ligger alltså i vilka etiska riktlinjer som styr. Om de får fler möjligheter att använda embryon skulle det kunna innebära att många ålderssjukdomar kunde botas.
Och en sjukdom så som diabetes, som är ett ökande problem i västvärlden skulle också kunna avhjälpas med hjälp av stamceller. Genom att tillföra en viss typ av gener som ser till att den embryonala cellen utvecklas till en insulinproducerande cell skulle många människor slippa ta insulinsprutor eller oroa sig över exakt allt dom äter. Det skulle innebära en förbättrad livskvalitet.
Många är rädda för att bli senildementa när de blir gamla och de flesta känner också någon, en släkting eller så som har Parkinsons, Alzheimers eller någon annan typ av demenssjukdom. Min farfar hade det och det tog hårt på min farmor. Det tar hårt på alla som kände personen medan han eller hon var yngre och ”sig själv”. Det lidandet skulle man kunna bli kvitt.  

Det är sant att man ännu inte har kunnat visa att stamcellsinplantat fungerar, men så har forskarna inte heller fått så stora möjligheter att studera cellerna och göra försök med dem. För varje steg framåt de har tagit har de stött på ett allt starkare etiskt motstånd, men vad är det motståndet egentligen baserat på? På att ett 5 dagars embryo skulle ha en fri vilja, en rätt till ett liv, trots att det inte finns någonstans där det kan få utvecklas till ett barn, ingen kvinna som skulle bära det i 9 månader.
Om vi bara kunde ta oss förbi de hindren skulle vi kunna se till att de som faktiskt lever kan få en bättre livskvalitet som också skulle avfärgas på deras omgivning. Man skulle inte behöva oroa sig över att ens farmor skulle vandra ut ensam mitt i smällkalla vintern och frysa ihjäl och man skulle få en ökad trygghet av att inte behöva vara rädd för att man själv skulle bli som sin farmor. 

Möjligheterna som stamcellsforskning skulle kunna öppna upp för oss väger bra mycket tyngre än de motargument som exempelvis Katolska kyrkan presenterar. Men givetvis ska man inte ge forskarna helt fria tyglar, säkerheten och försökspersonernas hälsa ska fortfarande sättas i främsta rummet.
Men okej, låt oss anta att de lyckas genomdriva ett förbud mot forskningen, vad skulle man då göra med dessa ”överblivna embryon”, skulle man låta andra infertila par adoptera dem?
Vore det då inte bättre att de användes till forskningen och att man istället såg till att underlätta adoptioner av redan födda barn? Det är väl ändå viktigare att ta hand om barn som redan är födda och behöver en familj än om embryon som saknar hjärna, fri vilja och tankar överhuvudtaget?
För egentligen om de flesta, kristna som andra, kan komma överens om att livet slutar då hjärnan dör så borde väl motsatsen, det vill säga när livet börjar, vara när hjärnan får liv? Och det har den definitivt inte fått innan cellerna har hunnit ens skapa en hjärna!   

Det främsta motargumentet gentemot stamcellsforskning på embryon är alltså att de skulle bli människor direkt vid befruktningen, att de i just den stunden skulle få en själ. Det finns flera problem med den teorin, för det första: innebär det att enäggstvillingar bara har en halv själ var? Och chimerer, som är människor eller djur som kommer till då två redan befruktade ägg slås samman och blir en individ, skulle en sådan person alltså ha två själar? Det låter helt absurt.
Och för att inte tala om att det inte ens finns ett befruktningsögonblick, det är snarare fråga om en process som tar flera timmar. De gör kort sagt en höna av en fjäder och kommer undan med det!
Men trots att man med lätthet kan bryta ner dessa motargument fortsätter ändå debatten och forskningsmöjligheterna är klart begränsande.  

Jag är rädd för att vi genom att inte ge stamcellsforskningen tillräckligt med möjligheter kommer att bygga upp förväntningarna på vilka resultat de kan ge när de väl får chansen. För det är inte en fråga om huruvida de kommer att få tillfällen utan när de kommer. Om det dröjer för länge finns det en risk att alla kommer att räkna med ett mirakelbotemedel och då kommer alla positiva resultat att drunkna i missnöjet av att de inte kunde bota mer.
Om vi inte ser till att forskningen kan få komma igång så snart som möjligt kommer också vår framtid att påverkas negativt, för antalet diabetiker ökar lavinartat och det är många speciellt i Sverige som snart närmar sig den ålder då de flesta demenssjukdomar och liknande slår till. Ta bara dessa 40-talister som var på tapeten för ett par år sedan, om sådär en 15-20 år är de i åttioårsåldern och då är det många som kommer att behöva platser på ålderdomshem.
Det kan alltså sluta med att vi står där, med mängder av äldre som inte kan ta hand om sig själva men inte nog med hem eller personal som kan se efter dem. Och det är ett högst verkligt skräckscenario som mycket väl kan vänta oss inom de närmaste årtiondena.   

Tal 2

Medmänsklighet
 - en massa tomt prat eller en genuin känsla?


Jag ska argumentera för en ändrad attityd ifråga om vårt sätt att behandla andra, och då speciellt myndigheter och andra höga instansers sätt att behandla barn och flyktingar.

 

Varför sätter vi upp alla dessa punkter, håller en massa möten om hur man kan förbättra livskvaliteten för människor i tredje världen och så vidare när vi sedan inte följer upp våra storartade tal med handlingar? Vi så att säga lovar runt men håller tunt.

 

Det finns hur många bevis på det som helst, hur alla talade om orkanen Katrina och utlovade närmast stordåd när det kom till hjälpaktionerna. Men bara dagar efteråt kom det rapporter om hur vissa, speciellt svarta, förbisågs när det kom till kritan. Och vips så startades det en debatt om amerikansk rasism som tog upp utrymme i media, istället för att man fortsatte att fokusera på katastrofoffren och vad som behövde göras för dem.


Och ta det här med barnens rättigheter, barnkonventionen och det. Gäller det bara för barn i västvärlden? Jag trodde ju annars att det skulle fungera mer generellt, att alla barn faktiskt hade samma rättigheter, men jag kan ju ha missuppfattat det hela.

 
För tänk bara på alla dessa fall man läser om, barn som kidnappas av den ena föräldern och för iväg till ett annat land, tonårstjejer mördade för hederns skull, flyktingbarn som skickas tillbaka till ett land i obalans och ännu mer. Speciellt flyktingbarn verkar vara en utsatt grupp, det är som om de skulle ha hamnat utanför alla lagar och regler i och med att de har ett annat ursprung. I Sverige ordnar vi så att barn och ungdomar som har varit med om något traumatiskt, så som tsunamikatastrofen eller en närståendes självmord, får träffa psykologer och ägnas en enorm uppmärksamhet.

Ett flyktingbarn däremot, kan få gå osedda genom alla system och flyttas mellan olika instanser som en annan vara. Många har varit med om fruktansvärda händelser, en del har sett föräldrar eller syskon bli dödade, andra har fått fly undan våld eller leva i ständig rädsla för huruvida deras familj kommer att överleva morgondagen.

Våldtäkter, mord, svält, sjukdomar, ”försvunna” familjemedlemmar. De flesta har varit med om något som kan klassas som traumatiskt. Ändå är det inte slut när de väl lyckas fly och kommer till, till exempel Sverige. Då tvingas många tvärtom gå igenom helvetet än en gång. De blir placerade på något gruppboende där de knappast känner någon, får veta att det inte är säkert att de får stanna i landet och får ingen information om vad som har hänt med eventuella familjemedlemmar som blev kvar i hemlandet. Och som om inte det vore nog så kan de dessutom inte språket och är på en plats med ett främmande klimat och kultur.

Man kan tycka att det borde vara nog för att förtjäna en stunds vila och ro, men istället kastas de in i en cirkel av myndigheter, omplaceringar och åtskilligt prat om hur man ska integreras i det svenska samhället samtidigt som de fortfarande inte har fått någon information om huruvida de ens kommer att få stanna kvar i Sverige.

 
Jag vet inte hur det är med er, men jag skulle nog vilja kalla det ett grovt svek. Att vända sig till ett land som lever i fred för att få skydd och hjälp och för att överhuvudtaget kunna ha ett sådant liv som vår regering säger att alla människor har rätt till. Alla har rätt till att få känna sig trygga, ingen ska behöva vakna upp på morgonen och undra om ens familj och vänner kommer att överleva ännu en dag. Ändå tvingar vi dem att gå igenom otaliga psykiskt påfrestande processer och låter dem aldrig få känna den där tryggheten av att ha en egen plats vilken ingen kan ta ifrån dem. I praktiken har de inget land att kalla sitt eget längre, de har flytt från ett och tas inte officiellt emot av ett annat, de vistas i en världslig limbo.

Och hur är det med de barn och ungdomar som smugglas från Afrika till Europa för att söka jobb och kunna skicka hem pengar till sina föräldrar och syskon. Senast i fredags såg jag ett reportage om barn ifrån Senegal som kom till Kanarieöarna för att deras föräldrar behövde pengar och det inte fanns några att tjäna i hemlandet. Man talade om hur barnen utnyttjades flera gånger om; först av sina familjer som försörjare, sedan av människosmugglarna som varor de fick betalt för att frakta, och sedan av de företag och fabriker som eventuellt anställde dem som arbetare med minimilön.

Även om många av dem hade sluppit se alltför mycket krig och död så är de ändå utsatta. Barn ska inte behöva arbeta, eller bära bördan av att behöva försörja hela sin familj. Inte heller ska de kunna skeppas iväg och under avskyvärda förhållanden tvingas resa bort från sina föräldrar bara för att, just det, arbeta.

 
Allt detta säger i alla fall mig att det är något grovt fel i våran attityd. Istället för att se till att till exempel Senegal, har möjligheter att se till att föräldrarna kan försörja familjen, låta barnen gå i skolan och så vidare så bråkar vi om huruvida man verkligen borde skriva av landets skulder. Vi bråkar om vem som orsakade problemen och försöker finna syndabockar istället för att först lösa själva problemet.
 

Vad är det egentligen som har hänt med medmänskligheten, existerar den bara i teorin eller vad är det som pågår?            


Tal 1

SKILLNADEN MELLAN RÄTT OCH FEL
– en fråga om den enskilda människan eller universellt delade åsikter?  

Det förgångna dömer vi efter rättvisan, det närvarande efter våra egna fördelar.
 - François René de Chateaubriand 

Jag ska argumentera för att det inte finns något sådant som en universell sanning och för att vi för det mesta handlar på det sätt som vi själva tjänar mest på, om än omedvetet. 

Vad som är rätt och fel är inte alltid så lätt att veta och tänk bara efter; hur hade världen sett ut om nazisterna hade vunnit Andra Världskriget och övertygat världen om att deras ideologi var den rätta?
Då hade Förintelsen troligtvis inte ansetts vara så fruktansvärd och omoralisk, snarare tvärtom. Det som skedde i Auschwitz, Bergen-Belsen och de andra koncentrationslägren skulle inte ha varit det yttersta beviset på en reaktion mot en fruktansvärd misär utan ett tecken på den ariska rasens överlägsenhet, man skulle vallfärda dit likt religiösa gör till Jerusalem och Mecka.  

Och ta 11:e september. Idag var det exakt fem år sedan flygplanen kapades och flög in i tvillingtornen. Enligt al-Quaida anhängare var det inte ”fel” att utföra den attacken, det är bara enligt andra, icke-anhängare som det de gjorde var omoraliskt och hemskt.
Vad hade hänt om de istället hade frälst världen? Eller om de hade fått med sig alla utom amerikanerna på sin sida? Då skulle attackerna mot USA troligtvis ha resulterat i ännu fler dödsoffer och om al-Quaida hade segrat skulle ingen ha talat om attackerna mot amerikanerna som något fruktansvärt fel.
Allt handlar alltså om våra egna intressen i frågan. De flesta sympatiserar mer med USA än med en självmordsbombar-producerande arabisk extremistgrupp och därför tar vi amerikanernas parti och fördömer attacken, skickar soldater till Afghanistan och erbjuder stora summor för information som kan leda till al-Quaida ledarnas gripanden.
 
När det däremot är så att en händelse ligger längre tillbaka i tiden, mycket längre tillbaka, kanske vi kan börja erkänna att våra föregångare valde fel. Ett exempel på det är korstågen. 
Det är först på senare tid som debatten angående korstågen har tagit fart och man har kommit fram till att det kanske var ett onödigt blodbad trots allt.
Men de skedde under medeltiden och startades mer eller mindre av påven, ändå dröjde det enda fram tills (den 29:e juni) 2004 innan en påve, Johannes Paulus II officiellt bad om ursäkt för dem. 

Det tar alltså lång tid innan vi kan se på en händelse med klara ögon. Det vet de flesta som någon gång har, så att säga, talat i vredesmod och sagt saker som de senare har ångrat. Oftast har det då gällt mindre saker men ändå kan man inte tänka klart medan man är mitt i problemet.
Samma sak gäller större saker, så som krig. Jag tror inte att alla tyskar nödvändigtvis sympatiserade med nazisterna, och inte ens alla nazister gillade allt vad som skedde under Förintelsen, det märks klart i alla vittnesutsagor och på alla listor över soldater och arier som blev dödade för att de hade en åsikt som inte överensstämde med nazismen så som Hitler såg den.
Men samtidigt: de visste troligtvis inte allt vad som pågick och även om de gjorde det så hade många barn, föräldrar eller andra att försörja och ta hand om. Man ville inte riskera sitt eget liv, eller sin familjs så man teg och vissa inbillade sig säkert att det trots allt var bäst det som skedde.
Det blev ju färre som skulle dela på maten och så slapp man se ”en massa” rika judar som vandrade omkring och fick en själv att känna sig mindre värd, som en trashank och en fattiglapp. 

Efteråt, när det kom ut bilder på utmärglade judar som inte var mer än skinn och ben, var det nog många som våndades över att de inte hade agerat och gjort något. Men då var det redan för sent och de gick vidare med sina liv, eftersom de fortfarande hade en familj att ta hand om.  

Överlevnadsinstinkten är en mycket komplex drift och den kan till och med få oss att bortse från vad som väl kan kallas vårt förnuft och vårt samvete, när det kommer till vad som är rätt eller fel.
För ingen kan egentligen säga att en sak, en handling eller liknande är rätt och de kan inte heller säga att den är fel. Förutom i matte och andra skolämnen där svaren redan har blivit bestämda på förhand. Sanningen ligger i betraktarens ögon skulle man nog kunna säga och med sanningen menas då det som är ”rätt”.
Allt som oftast verkar det som att överlevnadsinstinkten övergår till en annan känsla, nämligen egennyttan, och man börjar fundera på vilket val man skulle tjäna mest på.
När folk i allmänhet pratar om att man ska kunna ”väga fördelarna mot nackdelarna” och se vilket som är tyngst så är det en positiv egenskap att ha. Men när man pratar om egoism, som egentligen är samma sak, bara sagt mer exakt, så får det en negativ laddning.
Ändå handlar de flesta i linje med vad de tjänar mest på. Tror du kanske att säg, Göran Persson skulle vilja att socialdemokraterna höjde fastighetsskatten, med tanke på vilket enormt hus han har och vilka ökade kostnader det skulle innebära för honom?
Samma sak gäller för de flesta andra människor också. Hur många skulle vilja tala aktivt för en förändring som de själva skulle förlora på?
Egentligen är det väl avvägningen mellan konsekvenserna och fördelarna som man menar när man talar om att ha ett ”sunt förnuft” eller ”vanligt bondförnuft” som det också kallas. För det är ju det vi menar, att om man går med på något som man förlorar till exempel pengar på så har man inte använt sig av sitt förnuft utan låtit känslorna styra.
Det gäller även om man har gjort en god gärning, så som att skicka pengar som egentligen skulle gå till hyran till tsunamikatastrofens offer. Folk menar då på att man inte tänkt tillräckligt noga på konsekvenserna och inte använt sitt förnuft. 

Hur man än vrider och vänder på det så är det ett faktum att historien skrivs av segrarna, och det är bara deras syn på händelserna som vi kan basera våra egna teorier om huruvida något var rätt eller fel. Det finns ingen universell sanning, inget som är rätt enligt allt och alla och inga lagar eller regler som har funnits i evig tid. Allt ändras beroende på tid, plats och situation och det finns inget fel i att se till vad som gynnar en själv så länge det inte innebär att någon annan får lida i onödan, för i slutänden är det allt vi kan göra, att se till att vi själva klarar oss och om det är möjligt hjälpa någon annan.