Anagram

Nu var det hemskt länge sedan jag skrev. Snart ett och ett halvt år för att vara mer exakt. Det är otroligt vad som har hänt under den tiden. Jag är tillbaka i landet jag inte ville återvända till. Det är inget fel på Sverige, men det är inte det land jag älskar. Inte södra Sverige i alla fall, Norrland är just nu en skön retreat, en andningspaus som behövs så i min skånska vardag. Jag pluggar, en underlig utbildning som ingen har hört talas om men som nog inte är helt fel ändå. Samtidigt längtar jag tillbaka, till Tyskland, till friheten, till kreativiteten och till naiviteten. Jag skulle vilja säga att jag håller på att bli vuxen, men det stämmer nog inte. Jag håller bara på att bli tråkig. Det är för mycket som ska organiseras och tänkas på, kläder ska tvättas och uppgifter ska skickas in och tentor ska pluggas till och mail ska skrivas och blogginlägg skapas. För jag har inte slutat blogga. När årtalet inte längre kunde förkortas med en entalssiffra startade jag en ny blogg, kanske tråkig men i alla fall ett utlopp. Innan dess var det mail efter mail som gällde. Så i mitt gamla flickrum ligger en tjock pappersbunt, fylld med min dagbok utskriven i pappersform från mail och blogginlägg. Jag skriver och verkar aldrig kunna sluta med det. Det behöver inte vara fantastiskt, eller ens bra. Jag skriver för mig själv, och för en familj som vill veta att jag mår bra.

I Tyskland finns någon jag inte ville lämna, både en familj som blev som min egen och en person med vilken jag kanske hade kunnat ha något mer. Men när sommaren närmade sitt slut gjorde min tid där också det och sedan dess har vi båda förlorat oss i tentor och en vardag som inte delas. Vad som händer framöver har jag ingen aning om. Kanske spelar det heller ingen roll, för hur jag än vänder och vrider på det och våndas kan jag bara tänka att jag är glad för det vi har haft. Oavsett om vi snart inte längre har något. Om tre år vill jag tillbaka, vare sig han finns där eller inte. Men finns han inte där, för mig, då försvinner jag kanske någon annanstans istället. Det spelar ingen roll nu, verkligheten är att jag har tenta om två veckor och efter det hoppar direkt på tåget söderut, och hoppas att det förlovade landet inte har förlorat sin attraktionskraft.

Varför ska allt handla om kvantitet och kvalitet? De flesta har nog insett att man kan få båda, eller varken eller, vid det här laget. Ändå har det blivit en så infekterad fråga. Jag börjar känna att det inte spelar någon roll längre. Kvalitet är ändå subjektivt, så varför hela tiden försöka anpassa sig efter vad andra kanske, möjligen, förhoppningsvis tycker är bra?

Det är lätt att säga att man eftersträvar åstadkomma det bästa man kan, frågan är bara om det är sant. Ju mer jag funderar på det, desto mer inser jag hur mycket vi ljuger för oss själva. Och hur beroende vi är av att göra det för att komma någonstans alls.

Det handlar inte om mitt bästa, det handlar om det bästa. Det jag tror är mitt bästa, eftersom det är vad jag tror andra tycker är bäst.

Någon sa en gång att perfektion enbart kan åstadkommas inom ramarna för det ofullkomliga. Jag håller med. Alltså är perfektion inte perfekt. Sic transit gloria mundi...

Det är lite bekymmersamt att inse att man vilar sina framgångar på omedvetna lögner. Men måste det verkligen vara så dåligt? Jag börjar tro att lögner har fått ett oförtjänt dåligt rykte.

Jag förstod aldrig riktigt vad min sånglärare pratade om när hon förklarade klangrummen. Nu gör jag det. Kanske är det så enkelt som att man inte förstod vad man hade tills dess man förlorat det.

Turligt nog är det en temporär förlust. Imorgon är jag kanske i form igen. Peppar, peppar ta i trä.

Spotify håller på (det vill säga är redan om vi ska tala klarspråk och vara helt ärliga och uppriktiga, falsk blyghet tjänar inget till i lägen som detta, ändå är det ibland svårt att undvika. Betyder det att språket styr oss lika mycket som vi styr språket? Att det är ett ömsesidigt, om än kanske inte jämlikt, utnyttjande?) att bli en favorit.

Jag hade aldrig trott att jag skulle snubbla över synthmusik och gilla det. Inte för att jag haft något emot synthar, jag har bara inte riktigt fallit för det jag hört fram tills nu. Egentligen är det nog fördomsfullt, man kan ju göra precis vilken sorts musik som helst med synthar, det gäller alla instrument och röster. Det är ju det som är det fantastiska med musik. Vilket för övrigt för in mig på framtiden. Jag vill hitta ett sätt att sammanfoga tre favoriter: matematik, människor och musik (m, m & m) till ett yrke. Jag tror att den kombinationen skulle passa mig bra, men jag vill inte bli kombinerad matte- och musiklärare, där går gränsen. För jag vill kunna syssla med språk också, även om det kan handla om att arbeta internationellt och inte plugga språk eller så.

En plan, en möjlighet håller på att växa fram i mina tankar. Ljudsättare. Jag gillar tanken, men är inte säker på om det verkligen innebär det jag drömmer om. Något värt att kollas upp alltså. Sen lär det ändå dröja många år innan jag börjar plugga igen, men det håller jag oftast tyst om. Det råkar bara finnas så mycket annat jag också vill syssla med, börjar jag plugga (ett program, inte bara lösa kurser, det skulle nog kunna vara kul och även friare) kommer jag att vilja (läs: känna mig tvungen) att börja jobba med det yrket efter examen. Nu vill jag bara testa på allt möjligt, jag har en dröm om att hinna med alla kontinenter innan jag blir tjugofem, men det kan nog bli lite svårt så vi får väl se vad som händer. Europa, Nordamerika, Sydamerika och kanske också Afrika kan kanske gå, men då är Asien och Oceanien kvar så jag får ta mig en funderare. Egentligen är jag inte säker på om jag verkligen vill göra det, jag vill besöka alla kontinenter under mitt liv men det behöver kanske inte ske inom fem år, och kanske behöver inte varje besök innebära en flytt och långtidsvistelse vilket är vad jag tänker på nu. Jag fastnar så lätt i mina mönster och idéer. Har jag väl fått en idé eller plan har jag väldigt svårt att släppa den.

Den här gångna helgen påmindes jag så mycket om ett ansikte att det nästan gjorde fysiskt ont att se likheterna med människor jag inte känner. Jag förstår verkligen inte vad det är jag känner, det är varken det ena eller det andra. Det bara är, och det förvirrar mig. Jag vill kunna placera det i ett fack, inordnat och ordentligt, och det går inte. Det vägrar passa in i något fack. Jag avskyr när andra försöker placera mig i olika fack eftersom jag då tvingas spela en roll jag kanske inte vill ha. Därför försöker jag låta bli att placera andra i fack, och även om jag ofta misslyckas fortsätter jag försöka. Men relationer och känslor är annorlunda, där behöver jag mina fackindelningar, annars blir jag osäker. Som nu. Jag förstår ingenting alls och det är en ovan känsla.

Allt som allt borde gamla gubbar med rossliga halsar och äckliga slemljud hålla sig borta från bussar och andra instängda ytor medan de är vandrande bakterie- och virushärdar.

Om man någonsin vill lyckas med att svälta sig själv skulle man kanske försöka komma på ett sätt att skada halsen. Svälja sandpapper så att matstrupen blir helt förstörd, någon som vill försöka?

Jag är gnällig och grinig. Kanske för att jag inte har ätit alls på länge, kanske för att jag avskyr känslan i halsen eller kanske för att jag fryser och svettas om vartannat och ingen ställning, vare sig stående, liggande, sittande eller i rörelse, fungerar tillfredställande.

Ibland måste man få vara sur, och idag är det visst min tur.

Jag har ruskigt fruktansvärt ont i halsen. Varje andetag eller sväljning får ögonen att tåras.

Det finns mail jag borde skriva, men jag vet inte vad jag har att säga. Kanske får det vänta en dag. När jag inte får svar på det första är det svårt att bestämma det andra.

Det är fruktansvärt lätt att växa in i sin roll. Nu börjar den kännas mossbeklädd och urväxt. Jag passar inte i den längre och jag orkar inte hålla skenet uppe. Jag är gladare, mer empatisk och mildare.

Eller är jag? Kanske fanns det alltid där, gömt eftersom jag var rädd, är rädd, att det inte passar sig. Hur kan man vara duktig och ambitiös, ett framtidslöfte, om man samtidigt är så mild och lycklig? Jag påminner mer om en barnslig hemmafru än en framtida forskare, och jag trivs med det. Efter att i åratal ha gått och velat krypa ur mitt eget skinn varenda gång någon noterat min närvaro börjar jag äntligen trivas.

Varför ska det vara så otroligt svårt att vara sig själv, och hur kan folk säga att man får bli precis vad man vill när de samtidigt har så höga, outtalade förhoppningar på en? Sådana som bara uppenbarar sig i bisatserna, sådana som jag blivit en mästare på att upptäcka och addera till min numera milslånga minneslista. Jag orkar inte bli vad andra vill, jag vill bli det jag vill. Men någonstans slutade jag tänka på det, och nu står jag här och går igenom listan för att försöka se om någon av förhoppningarna egentligen var min egen.

Ibland saknar jag helt enkelt att ha någon att prata med. Jag vet att det är många som är vilsna och inte vet vad de vill göra, eller vet men inte kan komma på hur de ska lyckas nå sitt mål. De flesta runtomkring mig ska, eller vill, börja plugga till hösten. Det ska inte jag. Inte som det ser ut just nu åtminstone. Därför vill jag hitta någon som också är vilsen, men vars problem inte är vilken utbildning som är den bästa. De är intressanta att prata med. men det behövs något annat också.

Jag är rädd för att inte plugga vidare. När alla förväntar sig något är det svårt att gå emot det. Det är inte det att jag aldrig tänker fortsätta plugga, det är bara det att jag inte vill göra det än. Kanske aldrig.

Just nu längtar jag efter långa vaknätter, fyllda av samtal om allt och inget. Tillsammans med någon jag kan prata med. Om det är någon jag redan känner eller inte, det spelar ingen roll.

Varför känner jag för att gråta när jag är så lycklig? Jag vet inte vart jag vill, eller vad jag vill göra. Mina planer fungerar, de flesta av dem i alla fall, och allt flyter på. Alla är så trevliga att jag skrattar till bara jag tänker på det.

Jag är lycklig. Kanske är det så lätt. Det var nog länge sedan jag var det senast. På riktigt, och inte bara i ordens förlovade land.

Jag gillar det som är svårt att förstå. Ord som inte verkar ha någon mening eller som, när de sätts samman, skapar en poäng man inte kan förstå.

Kanske gillar jag att isolera mig, eller att tvinga andra att inse att de inte är invigda i hemligheterna. men jag tror inte att det är så. Jag tror att jag gillar att få folk att tänka, att uppskatta eller ogilla. Att bli förbannade eller skratta. Jag vill hjälpa folk att känna, att inse att det är okej att inte alltid vara korrekt. Jag vill hjälpa dem att se allt det där jag har så svårt att leva efter själv.

I grund och botten är jag inte elak, eller ens otrevlig, även om det givetvis är upp till var och en att bilda sig en uppfattning om. Jag är väldigt snäll, ofta för snäll för mitt eget bästa. Kanske är det därför jag om och om igen river mig själv itu för att strö ut resterna över vattenpölarna, så att ingen ska behöva bli blöt om fötterna när de kliver fram utan att se sig för.

Det finns ord som hela tiden snurrar runt i mitt huvud. Utan någon egentligen mening.

Jag tog ur pincetten ur innerfickan idag, den behövdes inte men stärkte mig.

Det går inte att göra annat än att sova bort dagarna. Ibland i vaket tillstånd.

Jag minns lavendeln. Tändaren och de bara fötterna.

Jag är ruskigt trött, förkyld och lycklig just nu. Det har varit en skön helg och jag tror att jag börjar få grepp om saker och ting. Imorgon ska jag försöka ta mig samman och skriva ned mina tre odokumenterade dagar. Jag är lite efter kort sagt. men det var väl värt det.

Hon (artisten jag lyssnar på) lyckas blanda fantastiska låtar med rena bottennapp. Det får mig att älska det. Artister som visar att de är mänskliga och gör både saker jag gillar och sånt jag ogillar, de är mina favoriter.

Gällande klagomål har jag en teori. Det handlar nog om att försöka ducka undan de gnälliga, brist-på-stimulans-/överstressad-klagomålen och fokusera på de gånger man faktiskt är riktigt arg eller irriterad, och det är befogat.

Jag sitter just nu och blir lite irriterad, och av allt är det på musik jag själv valt att lyssna på och när som helst kan stänga av. Det är löjligt men samtidigt så typiskt mig. Jag gillar att tvinga på mig själv saker jag egentligen inte gillar. Oftast är det positivt i slutänden.

Jag borde verkligen sluta med ovanan att avsluta alla positiva satser med något negativt och vice versa.

Det enklaste vore väl att sluta klaga. Då försöker jag med det.