Tal 6
Alla hade vi leksaker när vi var små, och jag minns i alla fall flera av dom eftersom dom var en del av den jag var då. Än idag kan jag skratta åt saker jag tydligen sa när jag var liten, och alltid när man råkar hitta någon gammal leksak uppe på vinden, när man egentligen letar efter en bränsleflaska eller liknande, så kan jag känna nostalgikänslan krypa i mig.
Jag har fortfarande inte lyckats förmå mig att packa undan mitt allra äldsta gosedjur, en vit kanin som aldrig fick heta något annat än just Kanin. Den är inte fullt så vit längre, snarare urtvättat gråaktig. Dess öron har slitits av fler gånger än vad jag orkar räkna på, och varje gång har min mamma lyckats sätta fast dom igen med hjälp av nål och tråd och mycket vilja.
Sedan ha vi alla andra saker, skivan Lost me cookie at the disco med Kakmonstret som jag dansade (eller åtminstone rörde mig) till när jag just lärt mig gå; Stora Bennyboken som var full med många, korta sagor om björnen Benny, musen Madeleine och andra djur och människor. Mina föräldrar kan fortfarande stora delar av berättelserna utantill efter att ha läst dem så många gånger.
Och sedan hade jag min lilla rosa trehjuling som pappa hade snickrat ett flak till. Jag lastade på och av jord, pinnar och allt annat som jag kunde hitta. Så här i efterhand undrar jag om det inte var väldigt bra för att bygga upp de muskler som man använder varje gång man ska lyfta de tunga skolryggsäckarna, men det är en annan fråga…
Men det fanns också andra saker, sådana som verkligen värmde hjärtat att få, som den stora dockan som min då trettonårige kusin vann på hockeyavslutningen. Trots att hans kompisar retade honom skoningslöst för att han tog emot dockan och gick och bar runt på den hela kvällen så sa han bara att han skulle ge den till sin kusin, det vill säga mig.
Jag kan inte tänka på den historien utan att känna mig glad, för det måste krävas en hel del för att en tonårskille frivilligt ska släpa omkring på en 1 meter hög docka bland alla sina hockeykamrater. Hos mig är han för evigt hjälteförklarad för den sakens skull.
Han var också den som lärde mig att krypa framlänges, något som alla andra hade misslyckats med och som gjorde att jag hela tiden stötte i möbler av olika slag. Han snodde helt fräckt mina älskade burkar, ni vet sådana där som var olika stora och som kunde sättas i varandra. Han placerade ut dom på en rad och satte dom så långt ifrån varandra att jag var tvungen att krypa framåt för att få tag på dem. Han var inte vidare populär hos mig då men nu måste jag erkänna att jag är väldigt glad åt att han besparade mig så många bulor och sår.
Jag var också en hejare på spel när jag var mindre, och det är jag för det mesta fortfarande. Jag la en massa pussel, det fanns någon sorts klosspussel som man kunde få sex olika sagomotiv med beroende på vilket håll man vände klossen åt. Det talade verkligen till fantasin, och det blev en hel del intressanta sagoblandningar; dvärgarna tillsammans med Törnrosa och liknande.
Memory var också något som jag var duktig på, jag vann ofta och enligt mina föräldrar så spelade jag det så mycket att det var helt trasigt. Jag kan dock inte komma på om jag spelade det för att jag har ett bra minne eller om jag har ett bra minne för att jag spelade det.
Och sist men inte minst så finns det ett minne som jag aldrig kommer att glömma. När jag var i tioårsåldern hade jag önskat mig en stor vit nallebjörn i julklapp och när väl julafton var inne så öppnade jag paket efter paket utan att hitta något med vit päls. Till slut fanns det bara ett paket kvar, och jag insåg att det bara var hälften så stort som nallen jag så högt önskat. Jag hade definitivt inte långt till tårarna, och så öppnade jag paketet och möttes av en vit pälsmassa. Jag fattade först inte vad det var, men det visade sig att dom på något sätt hade lyckats klämma ner nallen, som jag döpte till Julia eftersom jag fick henne på julafton, i en kartong för kaffemuggar… Jag har aldrig varit med om en så snabb känsloförändring, jag gick från att vara besviken och gråtfärdig till himlastormande lycklig! Jag ler fortfarande när jag tänker på det.