B 2:1, Referat
Förromantiken är den period som kom under slutet av 1700-talet som en fortsättning på upplysningen. Många menar att det är en svår epok att beskriva eftersom den är mycket olika i olika länder men något som ändå dyker upp på de flesta ställena är att den präglas av känslor. Förromantiken var på många sätt ett uppror mot upplysningstiden då man tyckte att allt skulle handla om fakta och regler utan även om känslor och naturen. För det var vid denna tid som man började tycka att litteraturen inte bara skulle upplysa oss om fakta och tala till intellektet utan istället skulle den vara känslofull, sentimental och tala till hela människan. Folk återupptäckte även naturen, både den utomhus och den inuti människan med alla våra känslor och egenskaper. Det var under denna tid som romanen kom och började bli erkänd som en äkta sorts litteratur. Många författare började skriva om vänskap och kärlek istället för bara om vetenskap. Överhuvudtaget kan man säga att förromantiken var ett uppror i sig för det var då man började skriva på det sätt som liknar det sätt vi skriver på idag och det var även under den perioden som den franska revolutionen (år 1789) ägde rum, något som kom att förändra hela Europa fram till denna dag.
Under förromantiken verkade många författare och filosofer och bland dem kan man speciellt nämna Rousseau som var en fransk filosof som bland annat skrev verket Den nya Heloïse vari han skrev om kärleken, både till familjen och till naturen. Han kom att bli en av den franska revolutionens "fäder" trots att han själv ansåg att revolutioner var onödiga.
En annan viktig författare var den italienske historikern och filosofen Giambittista Vico som blev en av de män som påverkade romantikernas syn på historien. Han tyckte att all historien hängde ihop och återkom, som en cirkel, samtidigt som han tyckte att varje epok var speciell. Han ansåg att språket på många sätt var väldigt viktigt och att det i sig var kraftfullt och kunde "forma sinnet".
Johann Gottfried von Herder var en tysk diktare som liksom Vico ansåg att språket var en kraft i sig självt och att människor bands samman av ett gemensamt språk på så sätt att de delade mer än bara språket, de hade även samma traditioner och delvis också samma tankesätt och fantasier eftersom de kommer från deras gemensamma historia och de berättelser som har bevarats genom generationer. Han trodde starkt på att litteraturen var vägen att förstå ett folk och det är en tro som delas av många även nuförtiden. Han trodde även att själen och intryck samarbetade för att skapa en människas känslor och detta var till stor del vad förromantiken handlade om: människor och deras känslor samt naturen både inuti människan och utomhus.
Realismen
Realismen var en epok då man ville frigöra sig från romantikens sätt att alltid försköna verkligheten. Författarna ville istället skildra verkligheten så som den faktiskt var, på ett objektivt sätt (bara fakta, inte känslor). Under denna epok kom många framstående författare så som den tyske filosofen Hegel som bland annat ansåg att kultur var resultatet av att forma naturen efter egna idéer. Han fick också stöd av en annan filosof, en fransman vid namn Auguste Comte som trodde ännu mer på att man bara skulle bry sig om säkra fakta och strunta i allt som inte kunde mätas vetenskapligt. Han trodde att samhällsvetenskap var precis lika bunden av lagar som naturen är och att man kan upptäcka dom genom att hitta sambanden mellan säkra fakta istället för att fundera över andra, mer osäkra punkter. Han trodde att den här metoden skulle föra samhället framåt och många författare under realismen höll med honom. Både Hegel och Comte tyckte att samhället behövde en stark statsmakt där nästan allt styrdes av bara ett eller ett par partier. Antagligen fick de denna tanke efter alla problem under romantiken då revolutioner och liknande blev en del av vardagen. De tyckte att folket behövde enas och att gruppen betydde mer än individen.
Under realismen skrevs många skildringar av samhället och folklivet och en som blev berömd för sina folklivsskildringar (speciellt Djävulskärret) var George Sand, en kvinnlig fransk författare vars verk var ett mellanting mellan realism och romantik. Hon ställde sig på de svagas sida och arbetade för kvinnors jämställdhet och som person blev hon mycket omtalad då hon hade kärleksaffärer med flera manliga konstnärer. En annan känd romanförfattare är Balzac som försökte avslöja dolda skikt i samhället och i människans själsliv. Han är en av de främsta verklighetsskildrarna genom tiderna men han lade även in en del mystik i sina verk, så som i Séraphita (1835). Hans främsta verk är dock Den mänskliga komedin som består av omkring åttio verk där han försöker kartlägga hela samhället och ge en sann bild av hur människans tillvaro är, att hon styrs av pengar och att det är det viktigaste i livet.
Vad man kan märka är att litteraturen under realismen framförallt var mycket kritisk till samhället. Så var även fallet i England där Charles Dickens och William Thackeray skrev om en mörk samtid fylld med tvivel, oro och orättvisor. Dickens verk Oliver Twist och Thackerays Vanity Fair är kritiska till samhället och människor beteende. Ett annat berömt verk är Thackerays Historien om Henry Esmond har blivit kallad den mest perfekta historiska romanen på engelska. England var det land i Europa som hade kommit längst när det gällde industrialism och kapitalism och där var den sociala nöden mycket stor. Det var också där som Karl Marx skrev Das Kapital där han utgår från Hegels filosofi men istället lägger vikten på ekonomisk och social struktur i samhället. Stora nordiska författare var filosofen Kierkegaard, dramatikern Ibsen, sagoförfattaren H C Andersen, Carl Jonas Love Almqvist och Frederika Bremer.
Naturalismen
Naturalismen liknar realismen men är striktare och många författare var trots det mycket breda i sitt skrivande. De hade sina rötter i både idealismen och romantiken och försökte skildra den sanna verkligheten samtidigt som de studerade själen. Uttrycket naturalism blev stort främst då den franske författaren Émile Zola hävdade att han var naturalist i förordet till sin roman Thérèse Raquin och menade att han såg på livet som att den enda verkligheten var den fysiska. Men 1857 anses annars vara ett viktigt år för naturalismen i Frankrike eftersom det var då Baudelaire utgav sin diktsamling les Fleurs du mal och Flaubert sin roman Madame Bovary. I Madame Bovary återfinns rester av romantiken blandat med naturalismen. Samtidigt kom många verk av författare som Guy de Maupassant, som cyniskt talade om livets meningslöshet. Charles Darwins verk om arternas uppkomst blev mycket viktigt under naturalismen eftersom den talade om fakta och inte om en allsmäktig Gud. I Tyskland skrev filosofen Nietzsche verket Så talade Zarathustra i vilket han talar om övermänniskan som ett framtidsmål i en perfekt värld. Det är bland annat den tanken som nazisterna missbrukade då de menade att deras ras var övermänniskor och att andra raser så som judar skulle utrotas. Detta var dock knappast Nietzsches tanke.
Under naturalismen utvecklades också nordiska författare så som Ibsen, och efter honom Strindberg med verk som Dödsdansen och Fröken Julie. I Ryssland kom författare som Dostojevskij vilken skrev Brott och straff där han avslöjade de dolda, mörka sidorna av människors själar och beskrev den mänskliga naturen på ett nytt sätt. Tolstoj var en annan ryss som anses ha varit mycket framgångsrik på att i sina verk "se sanningen i vitögat". Han skrev Krig och fred som enligt honom själv var "en total avspegling av livet".
I Amerika blev inbördeskriget ett viktigt historiskt gränsmärke och efter det kom industrialismen igång på allvar och fler och fler människor flyttade från landet till städerna. Många städer blev snabbt stora och skrek efter kultur så den moderna pressen, förlag och bokhandlar började utvecklas i en rasande takt. Klassamhället präglade litteraturen och livet. Man började bli allt mer materialistiska (de ville äga så mycket som möjligt) och bara bry sig om sig själv istället för samhället. Alla fick ta hand om sig själv var en genomgående tanke. Författare som Mark Twain skildrade landet på ett mycket ironiskt, elegant och humoristiskt sätt. I Amerika behövde man en "ny realism" som tog itu med de verkliga. I och med inbördeskriget skapades det en gigantisk marknad för "billig" litteratur, som var både billig att köpa och inte alltför välskriven. Men i Amerika fanns det under den tiden inte mycket plats över för nya tankar inom litteraturen så den samtida utländska litteraturen var i stort sett okänd för amerikanerna. Det blev populärt med en sorts folklivsskildring av den folkliga humorn och dess bakgrund i det ofta hårda, och för många okända folklivet. Tidningarna publicerade hundratals sådana noveller men de flesta författarna är nu sedan länge glömda.
Efterkrigstiden, Tyskland
Efter Andra Världskriget var hela Tyskland slaget i spillror. Man var tvungen att skapa ett helt nytt land och lära sig allt på nytt eftersom mycket hade blivit förstört av nazismen. Detta gällde inte bara hus och liknande utan också språket som många författare tyckte hade blivit "smutsigt" och fult efter att nazisterna hade utnyttjat det för sin propaganda. Så efter krigets slut då nazisterna förlorat makten, förändrades litteraturen kraftigt och man brukar ibland kalla år 1945, då kriget slutade för "år noll" när det gäller den tyska litteraturen eftersom den förändrades så mycket att det nästan var som en pånyttfödelse.
Efter kriget var Tyskland plågat av skuldkänslor över alla de människor som dött i det krig som de startat. Många författare fick problem med språket, de våndades till exempel över om de någonsin skulle kunna använda ordet bokskog (Buchenwald) igen eftersom det var namnet på ett av koncentrationslägren. Så medan den tyska litteraturen försökte komma på fötter igen började man ge ut böcker av utländska författare och av tyskspråkiga författare som flytt under kriget. Brittiska, franska och amerikanska böcker gavs ut och speciellt Hemingway blev väldigt populär. Rilke och Kafka är exempel på författare som återvände efter kriget och då började ge ut sina verk. Många tyska författare som kom efter kriget var starkt inspirerade av expressionismen och en av dem var Wolfgang Borchert som blev viktig för den tyska litteraturen då han skrev om "den unge hemvändande soldaten" och i sina verk satte ord på den förtvivlan som många kände efter kriget. Hans mest kända verk är pjäsen Utanför dörren där han skildrar problemen med hemlöshet och maktlöshet som plågade de unga. Borchert var också en av orsakerna till att korta noveller blev populära efter kriget.
Efter Andra Världskrigets slut delades Tyskland i två sidor: Västtyskland och Östtyskland och efter 1947 delades även den tyska litteraturen då författare från de olika sidorna slutade tala med varandra. Innan dess hade de försökt komma på hur litteraturen skulle se ut efter kriget men så småningom kom politiken mellan dem och fick dem att splittras i väst- och östsympatisörer. Strax efter andra världskrigets slut kom Kalla Kriget som gjorde att reglerna skärptes i Östtyskland och även litteraturen fick en mängd regler att rätta sig efter. Dessa regler bestämdes i Ryssland som efter andra världskriget hade tagit över. Alla dessa regler gjorde att största delen av den litteratur som gavs ut i Östtyskland var väldigt strikt och det var inte många fler än Peter Huchel som skrev mer konstnärliga verk. Han skrev naturdikter som ansågs djupa eftersom han använde sig av känslor som han upplevt medan han stred vid östfronten under kriget. På västsidan hyllade man istället konsten och försökte dölja de problem som uppstått under kriget med just konst, utseende och återställning av byggnader och annat som förstörts under kriget. En av de författare som kom därifrån var Günter Grass som är berömd bland annat för sitt verk Blecktrumman (han fick så småningom nobelpriset i litteratur 1999).