Anagram

STAMCELLSFORSKNING 

I slutet av 1990-talet exploderade intresset för stamceller i och med att man upptäckte att de fanns i de flesta organ, och att de hade en stor potential. Man började prata om att de kanske skulle kunna användas för att bota alla möjliga sjukdomar, från diabetes till ålderssjukdomar som Parkinsons och Alzheimers.
När man sedan lyckades isolera stamceller ifrån embryon var lyckan gjord, ett helt nytt kapitel skulle skrivas i medicinhistorien.  

Innan jag fortsätter måste jag också förklara skillnaden mellan olika typer av stamceller.
De embryonala stamcellerna är den mest eftertraktade typen eftersom de kan utvecklas till alla sorters celler som finns i kroppen, de har en multipotential som det kallas.
De finns dock bara inuti själva cellmassan på embryon som är som mest 4-5 dagar gamla. Ett sådant embryo innehåller omkring 30 till 40 stamceller. Det gör att det är svårt att få tag på många stamceller av den här typen och det är därför forskarna försöker använda adulta stamceller istället.
De adulta cellerna är till skillnad från de embryonala så att säga ”programmerade”, de är bestämda till att vara just lungceller, blodceller eller någon annan speciell typ av cell. Den typen av celler har alla människor och om forskarna kunde komma på ett sätt att omprogrammera dem skulle det kunna gå snabbt att få fram botemedel eller operationer/transplantationer som skulle kunna råda bot på många olika typer av sjukdomar.    

Sedan den här ”stamcellsboomen” slog igenom har dock inte mycket hänt, forskarna skyller avsaknaden av framsteg på den begränsade tillgången på embryonala stamceller och på alla de lagar och förbud mot forskningen som finns i många länder. Man vill av olika själ inte tillåta att embryon används till forskning.
Det gör att många embryonala stamceller går förlorade eftersom de bara efter de där första dagarna omvandlas till adulta stamceller och då inte längre har samma forskningsvärde. 

I USA var debatten angående stamcellsforskning mycket stor för ett par år sedan. De konservativa har alltid varit emot idén men sedan Ronald Reagan, den före detta, konservative presidenten, fick Alzheimers och hans fru gick ut med att hon stöttade stamcellsforskning har de tystnat betänkligt.Det står rätt klart att problemet med stamcellsforskning ur religiös och som i det här fallet oftast katolsk synvinkel hamnar i samma kategori som abort och preventivmedel.
Katolikerna anser att livet startar redan vid befruktningen och därför skulle även embryon vara människor.
Nu är det bara så att det finns ett par problem med att säga att de här embryonala stamcellerna inte borde användas och det ligger i att de enda embryon som skulle kunna användas är de som ”blir över” vid provrörsbefruktning. Den typen av konstgjord befruktning används ju främst av par som har svårt att få barn och därför befruktar man i laboratorierna ett flertal ägg för att ha större chans att något av dem kan överleva och utvecklas till ett barn.
De andra embryona behövs då inte och det är dem som forskarna vill använda till att utvinna stamceller. Men återigen stöter man då på problemet med att cellerna inte är lika multifunktionella efter bara ett par dagar och därför skulle man vara tvungen att skynda sig och helst få embryona mycket snart efter befruktningen för att faktiskt hinna göra något med cellerna.      

Det verkar som om stamcellsforskning allt som oftast dyker upp i debatter när det närmar sig val, så var det i USA för ett par år sedan och så har det också blivit här, om än inte i lika stor utsträckning.
EU har nämligen beslutat att finansiera stamcellsforskning, MEN inte framodling av stamcellerna, det vill säga: de kommer inte att bekosta konstgjord befruktning av ägg bara för att man ska kunna använda embryona till att utvinna stamceller.
Det är helt klart ett steg i rätt riktning, men nu börjar det se ut som att beslutet kan rivas upp då allt fler religiösa rörelser har satt sig emot det och de ser ut att vinna mark i frågan. De svenska kristdemokraterna, som nu kommer att sitta med i regeringen, tycker till exempel att man ska göra reglerna gällande stamcellsforskning ännu strängare och i allmänhet förhålla sig restriktivt emot den typen av forskning. 

Det finns säkert många som tycker att forskarna borde koncentrera sig på att försöka omprogrammera de adulta celltyperna, men för att kunna göra det behöver man veta mer om de embryonala och övergången mellan de två stadierna.
Kunskapen om de embryonala cellernas utveckling och styrning skulle troligtvis hjälpa avsevärt på så sätt att man skulle kunna minska risken för att en patient som har fått transplanterade stamceller skulle få tumörer, det vill säga att cellerna växer okontrollerat. 

Stamcellsforskningens framtid ligger alltså i vilka etiska riktlinjer som styr. Om de får fler möjligheter att använda embryon skulle det kunna innebära att många ålderssjukdomar kunde botas.
Och en sjukdom så som diabetes, som är ett ökande problem i västvärlden skulle också kunna avhjälpas med hjälp av stamceller. Genom att tillföra en viss typ av gener som ser till att den embryonala cellen utvecklas till en insulinproducerande cell skulle många människor slippa ta insulinsprutor eller oroa sig över exakt allt dom äter. Det skulle innebära en förbättrad livskvalitet.
Många är rädda för att bli senildementa när de blir gamla och de flesta känner också någon, en släkting eller så som har Parkinsons, Alzheimers eller någon annan typ av demenssjukdom. Min farfar hade det och det tog hårt på min farmor. Det tar hårt på alla som kände personen medan han eller hon var yngre och ”sig själv”. Det lidandet skulle man kunna bli kvitt.  

Det är sant att man ännu inte har kunnat visa att stamcellsinplantat fungerar, men så har forskarna inte heller fått så stora möjligheter att studera cellerna och göra försök med dem. För varje steg framåt de har tagit har de stött på ett allt starkare etiskt motstånd, men vad är det motståndet egentligen baserat på? På att ett 5 dagars embryo skulle ha en fri vilja, en rätt till ett liv, trots att det inte finns någonstans där det kan få utvecklas till ett barn, ingen kvinna som skulle bära det i 9 månader.
Om vi bara kunde ta oss förbi de hindren skulle vi kunna se till att de som faktiskt lever kan få en bättre livskvalitet som också skulle avfärgas på deras omgivning. Man skulle inte behöva oroa sig över att ens farmor skulle vandra ut ensam mitt i smällkalla vintern och frysa ihjäl och man skulle få en ökad trygghet av att inte behöva vara rädd för att man själv skulle bli som sin farmor. 

Möjligheterna som stamcellsforskning skulle kunna öppna upp för oss väger bra mycket tyngre än de motargument som exempelvis Katolska kyrkan presenterar. Men givetvis ska man inte ge forskarna helt fria tyglar, säkerheten och försökspersonernas hälsa ska fortfarande sättas i främsta rummet.
Men okej, låt oss anta att de lyckas genomdriva ett förbud mot forskningen, vad skulle man då göra med dessa ”överblivna embryon”, skulle man låta andra infertila par adoptera dem?
Vore det då inte bättre att de användes till forskningen och att man istället såg till att underlätta adoptioner av redan födda barn? Det är väl ändå viktigare att ta hand om barn som redan är födda och behöver en familj än om embryon som saknar hjärna, fri vilja och tankar överhuvudtaget?
För egentligen om de flesta, kristna som andra, kan komma överens om att livet slutar då hjärnan dör så borde väl motsatsen, det vill säga när livet börjar, vara när hjärnan får liv? Och det har den definitivt inte fått innan cellerna har hunnit ens skapa en hjärna!   

Det främsta motargumentet gentemot stamcellsforskning på embryon är alltså att de skulle bli människor direkt vid befruktningen, att de i just den stunden skulle få en själ. Det finns flera problem med den teorin, för det första: innebär det att enäggstvillingar bara har en halv själ var? Och chimerer, som är människor eller djur som kommer till då två redan befruktade ägg slås samman och blir en individ, skulle en sådan person alltså ha två själar? Det låter helt absurt.
Och för att inte tala om att det inte ens finns ett befruktningsögonblick, det är snarare fråga om en process som tar flera timmar. De gör kort sagt en höna av en fjäder och kommer undan med det!
Men trots att man med lätthet kan bryta ner dessa motargument fortsätter ändå debatten och forskningsmöjligheterna är klart begränsande.  

Jag är rädd för att vi genom att inte ge stamcellsforskningen tillräckligt med möjligheter kommer att bygga upp förväntningarna på vilka resultat de kan ge när de väl får chansen. För det är inte en fråga om huruvida de kommer att få tillfällen utan när de kommer. Om det dröjer för länge finns det en risk att alla kommer att räkna med ett mirakelbotemedel och då kommer alla positiva resultat att drunkna i missnöjet av att de inte kunde bota mer.
Om vi inte ser till att forskningen kan få komma igång så snart som möjligt kommer också vår framtid att påverkas negativt, för antalet diabetiker ökar lavinartat och det är många speciellt i Sverige som snart närmar sig den ålder då de flesta demenssjukdomar och liknande slår till. Ta bara dessa 40-talister som var på tapeten för ett par år sedan, om sådär en 15-20 år är de i åttioårsåldern och då är det många som kommer att behöva platser på ålderdomshem.
Det kan alltså sluta med att vi står där, med mängder av äldre som inte kan ta hand om sig själva men inte nog med hem eller personal som kan se efter dem. Och det är ett högst verkligt skräckscenario som mycket väl kan vänta oss inom de närmaste årtiondena.