Anagram

Jag är en av de där personerna som antagligen inte kommer att börja plugga förrän jag är minst tjugofem. En som troligtvis inte blir klar förrän jag är runt trettiostrecket. Det stör mig en smula, men det är ju inte direkt som att jag kommer vara helt overksam under de där pluggfria åren. Tvärtom om jag får bestämma. Jag vet inte om det kommer bli som jag planerar, troligen inte eftersom det aldrig brukar sluta på det viset. Men det blir nog bra ändå. För om jag får bestämma kommer jag att ha hunnit med både det ena och det andra innan jag blir trettio. Jag börjar äntligen känna mig lite lugnare, överfallen av åldersnoja (snarare fobi) som jag varit de senaste veckorna. För att inte säga månaderna.

Det ser ut som att jag borde komma igång och träna ordentligt det kommande året. Och kolla upp vad mer jag kan komma att behöva göra för att förverkliga mina planer och idéer. Just nu har jag planer för de närmaste två (och ett halvt) åren och det känns skönt. Samtidigt oroar jag mig för att det inte ska gå ihop, och för att jag inte lämnar mycket plats för övriga influenser i mitt liv. Det finns saker jag skulle sakna om jag genomförde allt och frågan är om det är värt det. Eller om det vore bättre att bara försöka ta dagen som den kommer och låta planerna förbli idéer och inget mer.

Frihet & ödmjukhet