23 Februari

Måndag 09.02.23

En riktig dumsnut, det är så jag skulle vilja beskriva mig själv för tillfället. Hur kan man göra samma misstag om och om och om igen, utan att någonsin lära sig? Varje gång jag missar, glömmer eller låter bli att äta av någon anledning (halsont är troligen den vanligaste eftersom jag är riktigt rädd för den skrapande känslan i halsen som kan dyka upp när man äter) blir jag svag och svimfärdig. Får absolut inget gjort och har samtidigt dåligt samvete över att jag inte gör något vettigt. Så jag har blivit expert på att ursäkta mig, det är för att jag är så förkyld, för att jag har feber eller varför inte det klassiska jag har bara ingen aptit så jag tänkte vänta ett tag? Det där taget blir oftast till timmar och så slutar det med att jag knappt fått i mig något på hela dagen.

Vareviga gång jag är förkyld börjar jag bete mig manipulativt. Jag är oftast rätt sjuk, för annars smågnäller jag bara lite över snuva. När jag väl blivit så sjuk att det gör ont att andas och jag däckar mitt på dagen, det är då jag går in i det mer avancerade stadiet. Då jag spelar stoisk och stark eftersom jag vet att det ger mig mer medlidande än om jag betedde mig gnälligt eller sårbart. Nu är bara problemet det att jag inte själv riktigt vet vad jag känner, för det mesta handlar det ju om att man står ut, och ibland blir förbannad över att förkylningen på något sätt vunnit. Jag tar det liksom som en personlig skymf att jag blivit sjuk, småförkylningar kan jag stå ut med, de flesta snörvlar trots allt när de kommer in från kylan och så. 

Frågan är alltså om jag inte alls spelar utan helt enkelt bara genomlider förkylningen i lugn och tysthet, utan att det är något hjältemodigt (fel ordval, men nu tänker jag faktiskt skylla på febern eftersom jag tror att den verkligen påverkar min tankeförmåga negativt). Jag känner sällan för att gnälla när jag mår dåligt, jag är på något sätt för egocentrerad just då eftersom allt kretsar kring den onda halsen, eller den rinnande näsan eller det värkande huvudet eller... något annat. Det finns helt enkelt inte plats för någon annan, mer än ett rossligt tack till den som köpt mer Zyx eller drickyoghurt åt mig. Kanske innebär det att egoism (eller egocentrering då) kan vara en fördel emellanåt. Jag gillar att tänka på andra, även när jag är sjuk eftersom det tvingar bort tankarna från min egen emliga uppenbarelse för ett tag, saken är bara den att jag inte riktigt gillar att tänka på mig själv i relation till andra. Antingen handlar det om mig eller också om andra.

Jag är precis likadan när det kommer till mat, jag vill ha allt uppdelat och tycker direkt illa om grytor om jag inte själv gjort dem och vet exakt vad som finns i. Skolans underliga röror med tomatsås och kidneybönor var definitivt döden i grytan (bokstavligen talat). Därför är jag glad att jag numera slipper äta dem. Istället kan jag fokusera på mina sallader och andra småkok (i mindre skala och helt tomatsåsbefriade med undantag för i quornfärsen någon gång). Sådant gör mig glad. Men tydligen har jag alltid varit sådan, som först åt alla makaroner innan jag kunde börja med köttbullarna, och som inte gillade vare sig ketchup eller senap eller något annat av den sorten heller för den delen. Numera kan jag blanda det lite mer, men grundtanken är densamma. Var sak för sig, var sak har sin plats. Jag lever enligt parollen kontrollerat kaos, både när det gäller livet och omgivningen.

Det här inlägget tog kanske en lite underlig riktning, men det gör å andra sidan mina tankar också. Jag var uppe och halvsåg (läs: halvsov) på Oscarsgalan i natt eftersom jag insåg att jag lika gärna kunde ligga och våndas över att inte kunna somna på grund av halsen från helvetet på soffan som i sängen. På soffan fanns dessutom lite fler distraktioner, så jag hängde med på början av galan och läste sedan genom två nummer av Elle som jag haft liggandes. Sedan somnade jag någon gång framåt femtiden och småvaknade därefter någon gång i timmen. Inte undra på att jag är trött idag. Att jag sedan inte åt frukost förrän för en timme sedan gjorde inte saken bättre, jag lär mig som sagt aldrig vissa saker. Annat lär jag mig per omgående. Nu ska jag se om jag kan hitta något som lindrar smärtan i halsen, som antagligen inte är så illa som jag inbillar mig men så förvärras så klart allt sådant av insikten att man kommer tvingas utstå det i närmare en vecka till... ibland är det värdelöst att vara logisk av sig, det är bara att inse.

Fördelen med att vara sjuk är dock att man slipper ens tänka på att man borde ge sig ut i det kalla och helt snöindränkta landskapet som hägrar utanför fönstret. Och då menar jag inte hägrar på något positivt sätt utan just som i i tron att det man ser inte är verkligt. Det är närmast absurt hur mycket snö vi har fått den här vintern och jag är inte odelat positiv, snöhögarna som tornar upp sig i nästan varje korsning gör det närmast omöjligt att någonsin få god sikt. Sen har man redan gjort av med ungefär lika mycket pengar på snöröjning hittills iår som under hela förra året, inte så lovande med tanke på att budgeten är densamma... men till nästa vinter är jag antagligen inte här så jag borde inte behöva bekymra mig över, eller förbanna, snöröjningen (eller bristen på den) då.

mp3: End of the Line - Status Quo

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback