9 Februari
Måndag 09.02.09
Det finns väldigt mycket ilska och frustration i världen. Kanske har det alltid funnits det, men jag har aldrig känt det så påtagligt som jag gör nu. Så verkligt på en helt annan nivå. Det är inte längre ytlig ilska, det är djup, bottenlös vrede. Över vad? Allt och inget som det verkar. och jag känner hur jag påverkas. Inte alltid på det sätt jag kanske borde, jag blir inte fly förbannad över alla orättvisor stup i kvarten även om jag upptäckt hur mycket lättare det är att låta arg när man skriver trots att jag egentligen bara sitter närmast orörlig med ett sorgset leende i ögonen. Istället vill jag bryta mig loss, från ilskan och från orättvisorna. Från det mesta kort sagt. Kanske vill jag, för stunden, leva ett eget liv där jag själv bestämmer vad som är viktigt. Även om det innebär att jag inte kämpar för människor som har det svårt. Jag vill fortfarande hjälpa, men hur kan man bestämma vilka som är viktigast att kämpa för?
Jag tror på fjärilseffekten. Att även små handlingar kan få stora effekter. men jag tror inte att det gäller alla handlingar, bara de intensiva eller långvariga. Att hjälpa människor som kanske inte i akut behov av det kan göra större nytta än att alltid endast kämpa för de svårast skadade. Jag är inte okänslig, jag försöker tänka och fundera ut var jag står. Det är svårare än jag trodde.
Förr har jag alltid varit den som svarade snabbast, den som hade något smart att komma med oavsett hur oförberedd hon var på frågan. men så gick jag alltid med spända axlar. och gör det fortfarande, även sittandes vid köksbordet läsandes tidningen i ett tomt hus. Jag lärde mig aldrig att lita på världen, på människorna i den. Vissa säger att det är bra, annars blir man sårad och besviken. Jag är på många sätt lika cynisk som dem. men också mycket mer naiv. Idealistisk. Hoppfull. Jag är ett hopkok av det mesta. men så är vi väl alla olika potpurier av livet.
Jag är trött på att alltid ha ett svar redo. på att alltid svara något som kommer godtas, även när det ogillas. Att alltid känna av atmosfären och samtalets kärna. Med mönster och koder har jag alltid varit i mitt esse. Jag är trött. En kropp orkar inte så länge när den aldrig erkänns vara en kropp. En dag kommer vi att stå där, ansikte mot ansikte, och en av oss kommer att ge upp. Det händer alla men jag undrar hur länge det kommer ta för mig att nå dit. Hur många omvägar jag kan lura iväg mig på.
Jag varnades för att jag skulle gå in i väggen när jag var tio. inte mycket har förbättrats sedan dess. Hade de fel, eller är det jag?
Chokladbollarna var goda. Än godare blev de av den fjäderlätta, yrande snön utanför fönstret.
mp3: the Kid - Art Garfunkel
Det finns väldigt mycket ilska och frustration i världen. Kanske har det alltid funnits det, men jag har aldrig känt det så påtagligt som jag gör nu. Så verkligt på en helt annan nivå. Det är inte längre ytlig ilska, det är djup, bottenlös vrede. Över vad? Allt och inget som det verkar. och jag känner hur jag påverkas. Inte alltid på det sätt jag kanske borde, jag blir inte fly förbannad över alla orättvisor stup i kvarten även om jag upptäckt hur mycket lättare det är att låta arg när man skriver trots att jag egentligen bara sitter närmast orörlig med ett sorgset leende i ögonen. Istället vill jag bryta mig loss, från ilskan och från orättvisorna. Från det mesta kort sagt. Kanske vill jag, för stunden, leva ett eget liv där jag själv bestämmer vad som är viktigt. Även om det innebär att jag inte kämpar för människor som har det svårt. Jag vill fortfarande hjälpa, men hur kan man bestämma vilka som är viktigast att kämpa för?
Jag tror på fjärilseffekten. Att även små handlingar kan få stora effekter. men jag tror inte att det gäller alla handlingar, bara de intensiva eller långvariga. Att hjälpa människor som kanske inte i akut behov av det kan göra större nytta än att alltid endast kämpa för de svårast skadade. Jag är inte okänslig, jag försöker tänka och fundera ut var jag står. Det är svårare än jag trodde.
Förr har jag alltid varit den som svarade snabbast, den som hade något smart att komma med oavsett hur oförberedd hon var på frågan. men så gick jag alltid med spända axlar. och gör det fortfarande, även sittandes vid köksbordet läsandes tidningen i ett tomt hus. Jag lärde mig aldrig att lita på världen, på människorna i den. Vissa säger att det är bra, annars blir man sårad och besviken. Jag är på många sätt lika cynisk som dem. men också mycket mer naiv. Idealistisk. Hoppfull. Jag är ett hopkok av det mesta. men så är vi väl alla olika potpurier av livet.
Jag är trött på att alltid ha ett svar redo. på att alltid svara något som kommer godtas, även när det ogillas. Att alltid känna av atmosfären och samtalets kärna. Med mönster och koder har jag alltid varit i mitt esse. Jag är trött. En kropp orkar inte så länge när den aldrig erkänns vara en kropp. En dag kommer vi att stå där, ansikte mot ansikte, och en av oss kommer att ge upp. Det händer alla men jag undrar hur länge det kommer ta för mig att nå dit. Hur många omvägar jag kan lura iväg mig på.
Jag varnades för att jag skulle gå in i väggen när jag var tio. inte mycket har förbättrats sedan dess. Hade de fel, eller är det jag?
Chokladbollarna var goda. Än godare blev de av den fjäderlätta, yrande snön utanför fönstret.
mp3: the Kid - Art Garfunkel
Kommentarer
Trackback