Emellanåt
Jag tror att jag tappade mitt fotfäste utan att märka det. Med blicken ständigt vänd uppåt insåg jag inte att jag måste se tillbaka där min hand redan varit för att kunna fortsätta. För jag är större än min blick.
Jag läste igenom gamla dokument i gamla mappar som skulle varit dammiga om de funnits på riktigt. Nu är de bara bortglömda.
Annars är jag väldigt intresserad av matematik och naturvetenskap, och det är väl därför jag hamnade här. Men vad jag gör efter de här tre åren, det är ett beslut jag tar då.
Vart tog beslutsamheten vägen? Insikter ska komma med ålder, inte med ungdom. Det jag förstod då slungades senare ut ur mitt minne. Ersattes med fakta och oro. Existensialismen intresserade mig redan då. Jag saknar saker att skylla på.
Av rädsla för att ljuset i änden av tunneln var artificiellt valde jag att stanna. Varje dag såg jag det, från morgon till kväll. Följandes en regelbunden cykel. När jag väl en gång stannat var fötterna som bundna till marken. Jag vågar inte tro, inte lita på vad som kanske finns. Eller vad som kanske inte finns. Någonstans slutade jag förstå vad som vore värst. Därför stannar jag. För att det värsta valet en människa kan göra är att välja passiviteten.