Jag är rädd för att misslyckas
Min blick fastnade vid en bok i bokhyllan till vänster om mig (bokfascination ligger i släkten, det är alltså inte mitt bidrag och därmed inte heller mitt fel). Travels with my aunt (Graham Greene). Den är bra, underlig men bra. Själv stötte jag på den i och med ett skolprojekt - läs en klassiker (i vid bemärkelse) på engelska och analysera den. Då var det min mor som fastnade med blicken på den, inte jag.
Problemet med att läsa en bok för att sedan analysera den, med vetskapen om att man ska ha med några citat, är att jag sitter och plitar ner citat varannan sekund. Det är störande och historien riskerar att bli fruktansvärt hackig. Det är antagligen därför man helst ska läsa boken två gånger, en snabbgenomgång och en analyserande. Någon gång ska jag testa på den metoden.
I vilket fall som helst gjorde jag en sjuhelsikes bra analys som sedan kopierades (med namnet borttaget) för att användas som exempel på hur en analys skulle se ut. Just då spelade det mig ingen större roll, det gör det aldrig när jag väl gjort klart uppgiften, då får resultatet vara hur det vill och jag fokuserar bara på vad jag missat för att sedan aldrig göra om samma misstag (lite sorgligt och definitivt något värt att arbetas på). Nu i efterhand gör det mig dock glad.
Dagar när man känner att allt tar emot och hjärnan verkar ha låst in sig i sig själv bakom tredubbla pansardörrar, dagar som idag när jag plötsligt inte förstår ett ord tyska, då känns det rätt skönt att kunna se tillbaka på gamla bragder. och inse att man inte suger fullt så mycket som man tror. men det är jobbigt att tvingas kämpa med något som alltid varit ens starka sida. det är antagligen därför jag strular till det, för att jag för en gångs skull bryr mig så mycket och vill för mycket.
Jag kan ju inte misslyckas om jag aldrig försöker, eller hur?
Å andra sidan kan jag heller aldrig lyckas, och är inte det ett misslyckande i sig?
Problemet med att läsa en bok för att sedan analysera den, med vetskapen om att man ska ha med några citat, är att jag sitter och plitar ner citat varannan sekund. Det är störande och historien riskerar att bli fruktansvärt hackig. Det är antagligen därför man helst ska läsa boken två gånger, en snabbgenomgång och en analyserande. Någon gång ska jag testa på den metoden.
I vilket fall som helst gjorde jag en sjuhelsikes bra analys som sedan kopierades (med namnet borttaget) för att användas som exempel på hur en analys skulle se ut. Just då spelade det mig ingen större roll, det gör det aldrig när jag väl gjort klart uppgiften, då får resultatet vara hur det vill och jag fokuserar bara på vad jag missat för att sedan aldrig göra om samma misstag (lite sorgligt och definitivt något värt att arbetas på). Nu i efterhand gör det mig dock glad.
Dagar när man känner att allt tar emot och hjärnan verkar ha låst in sig i sig själv bakom tredubbla pansardörrar, dagar som idag när jag plötsligt inte förstår ett ord tyska, då känns det rätt skönt att kunna se tillbaka på gamla bragder. och inse att man inte suger fullt så mycket som man tror. men det är jobbigt att tvingas kämpa med något som alltid varit ens starka sida. det är antagligen därför jag strular till det, för att jag för en gångs skull bryr mig så mycket och vill för mycket.
Jag kan ju inte misslyckas om jag aldrig försöker, eller hur?
Å andra sidan kan jag heller aldrig lyckas, och är inte det ett misslyckande i sig?
Kommentarer
Trackback