Mitt hår vill inte foga sig

Ibland blir det helt enkelt för mycket jag. Frågan är hur det ska lösas. Vissa påstår att känslor inte kan kvävas eller tvingas bort. Det måste jag ändå skratta åt. eller småle medlidsamt, på det där sättet jag avskyr när folk gör. Kanske vore det bäst att strunta i det helt och hållet?

Det finns fruktansvärda, imponerande mängder ilska och kreativitet. Leder det ena lätt till det andra?

Jag funderar på att gå igenom mina gamla mappar med skolarbeten. Systemet är inte perfekt men jag har alltid varit bra på att bortse från faktorer jag inte gillar. Kort sagt skulle jag bli en urusel politiker när det handlar om såna saker. Jag har inget behov av att klaga på saker. Fel, jag gillar att klaga men inte när samma ämnen tumlar runt om och om igen. Varför torktumla när man kan låta det självtorka? Energislöseri.

Folk tänker mer, eller kanske börjar de bara formulera det bättre. Låta allt bryta ut istället för att hålla det inne. eller också är det jag som alltid har varit så upptagen med att betrakta marken framför mina fötter att jag har missat det i alla år.

Lusten att argumentera börjar blomma upp, den verkar bryta fram parallellt med solljuset. Därför kan jag kanske få nytta av alla gamla trätoämnen. Om inte får jag åtminstone något att läsa och fundera över. Något nytt att analysera tills det brutits ned till sina minsta beståndsdelar. Sedan kan jag foga ihop dem på nya sätt. Karlssons klister löser allt.

Totalt paradoxalt, och det utan att mena det.

Kommentarer
Postat av: Vera

Vilken bra blogg du har! <3



Kram


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback