Anagram

Jag vill bara skriva, skapa, spela och se. men varje gång jag påbörjar något dyker tankarna upp, oron att inte duga till. Att inte ha det i sig, det jag önskar mest av allt. kanske innebär det att det riskeras att kvävas eftersom jag aldrig vågar öppna asken och se efter om det finns där.

Lyckligt ovetande, men om jag inte är lycklig utan orolig, vad har jag då att förlora? Det är lätt att säga att man ska göra något åt saken, det är desto svårare att hitta rätt sätt att göra det på.

Jag ska försöka. Stänga ute omgivningen och bara fokusera, på det som flödar genom ådrorna och på det jag vill göra. Att hålla tillbaka har bara gjort mig olycklig förr, varför skulle det vara annorlunda med det här?

Det är därför jag vill vara ensam, då slipper jag försöka stänga saker ute, nyfikenheten går i närkamp med kreativiteten och vinner varenda gång, stärkt av solljuset som det varit ute i under hela min levnadstid. Medan kreativiteten gömts undan i en mörk skrubb och bara vågat sig fram när solen befunnit sig utom räckhåll. Då riskerna försvunnit.