Hans röst skär som en kniv
Det finns så mycket jag önskar att jag kunde lista ut. Hur allt hänger ihop, hur man ska leva och vad som egentligen är jag och vad som är andra. Det finns inga tydliga gränser, ändå försöker vi hela tiden skapa dem. Något är rätt, något annat fel. Genom åren har jag lyssnat på så många råd, order, sanningar och åsikter att jag borde insett för länge sedan att det för det mesta är värdelöst. Att hitta sin egen väg, sin egen tro och sina egna sanningar är nog det enda sättet. Det är inte fel att göra något bara man hittar några grundregler, principer som de brukar kallas, och sedan försöker följa dem.
Utbildning och fakta är överskattat. Tror jag. En gång var det att ha kunskap som var det viktiga för att anses kunnig, nu ska man ha gått vissa kurser och program för att ens kunna anses bildad. Samtidigt försöker man få fram att alla lär sig på olika sätt. Tala om att gå emot sig själv. Det finns många som blir kunniga på egen hand, genom olika kanaler, utan att skolan behöver bli inblandad. Vad det än gäller. Skillnaden är väl bara att man i skolan ska värdera och bevisa kunskapen i teorin, sällan i praktiken trots att det är där den behövs. Det finns någon som redan har valt ut läromedlen så att man själv slipper sitta och fundera ut hur man ska kunna få tag på all kunskap, men det gör inte att informationen man får där är bättre. Jag älskar skolans idé, men inte den roll den har fått spela.
Sanningar är en svår sak. Rätt och fel likaså. Jag vill inte göra fel, men samtidigt tror jag inte att det finns något fel. Det finns besvikelser och udda val. Jag vill inte göra någon besviken. Hur underligt det än känns påminns jag än en gång om Austens rader, om jag minns dem rätt, either you leave and break your mother's heart or you stay and make me disappointed. Antingen måste jag göra andra besvikna, eller mig själv. Jag börjar misstänka att livet ändå inte är så svårt och det är det som är problemet. Det är de enkla sakerna som är svårast att göra. Kanske är vi för komplicerade för vårt eget bästa eftersom vi så ofta krånglar till saker och ting genom att försöka tänka på och förutse så mycket. Turligt nog blir de kanske inte besvikna, även om jag inte gör det de hoppas eller tror. Bara jag blir lycklig spelar resten ingen roll. Hoppas jag.
Jag har inga större krav på mig, men jag ställer dem själv. Tror att andra har högre förväntningar på mig än de egentligen har. Alla talar om hur jag får göra vad jag vill, hur jag kan bli vad som helst. Ändå är det mest stressande av allt. Om jag kan bli vad som helst borde jag väl bli det som skulle gynna andra mest. Eller?
Utbildning och fakta är överskattat. Tror jag. En gång var det att ha kunskap som var det viktiga för att anses kunnig, nu ska man ha gått vissa kurser och program för att ens kunna anses bildad. Samtidigt försöker man få fram att alla lär sig på olika sätt. Tala om att gå emot sig själv. Det finns många som blir kunniga på egen hand, genom olika kanaler, utan att skolan behöver bli inblandad. Vad det än gäller. Skillnaden är väl bara att man i skolan ska värdera och bevisa kunskapen i teorin, sällan i praktiken trots att det är där den behövs. Det finns någon som redan har valt ut läromedlen så att man själv slipper sitta och fundera ut hur man ska kunna få tag på all kunskap, men det gör inte att informationen man får där är bättre. Jag älskar skolans idé, men inte den roll den har fått spela.
Sanningar är en svår sak. Rätt och fel likaså. Jag vill inte göra fel, men samtidigt tror jag inte att det finns något fel. Det finns besvikelser och udda val. Jag vill inte göra någon besviken. Hur underligt det än känns påminns jag än en gång om Austens rader, om jag minns dem rätt, either you leave and break your mother's heart or you stay and make me disappointed. Antingen måste jag göra andra besvikna, eller mig själv. Jag börjar misstänka att livet ändå inte är så svårt och det är det som är problemet. Det är de enkla sakerna som är svårast att göra. Kanske är vi för komplicerade för vårt eget bästa eftersom vi så ofta krånglar till saker och ting genom att försöka tänka på och förutse så mycket. Turligt nog blir de kanske inte besvikna, även om jag inte gör det de hoppas eller tror. Bara jag blir lycklig spelar resten ingen roll. Hoppas jag.
Jag har inga större krav på mig, men jag ställer dem själv. Tror att andra har högre förväntningar på mig än de egentligen har. Alla talar om hur jag får göra vad jag vill, hur jag kan bli vad som helst. Ändå är det mest stressande av allt. Om jag kan bli vad som helst borde jag väl bli det som skulle gynna andra mest. Eller?
Kommentarer
Trackback