6 Mars

Fredag 09.03.06

Jag börjar känna mig som ett nervvrak, allt bara rusar över mig och jag vill både gråta, skrika och skratta på en och samma gång. Alla känns otroligt otrevliga och oförstående men egentligen vet jag att det är jag som är överkänslig just nu. Både fysiskt och mentalt. Det är lite för mycket från alla håll just nu.

Jag har det mesta under kontroll. Nästan allt är packat och får plats. Vissa saker behöver köpas och packas ned, som tandkräm. Men annars fungerar allt nästan skrämmande bra. Skrämmande var ordet. Jag vill härifrån nu, på en gång. Jag är redo att göra något nytt och ta hand om mig själv. Det är en sak som stör mig med att bo hemma, att andra inte inser att man gör saker på sitt eget sätt och för mig fungerar det bra. Jag planerar mycket och har packat allt efterhand, utan att göra några större insatser. Den här gången har det passat väldigt väl och jag är nöjd. Men det verkar de inte inse. Blotta möjligheten att jag skulle vara så gott som klar verkar inte existera i deras ögon utan det tjatas. Det stör mig något enormt. Förr visste jag inte hur jag skulle packa ordentligt men det finns något som heter erfarenhet. Jag har lärt mig helt enkelt. Att de tror att jag är lika dålig på det som jag var när jag var tolv känns därför lite som att bli idiotförklarad.

Jag kan själv. Jag börjar känna mig som en fyraåring men det är inte mindre sant bara för det. Därför försöker jag just nu intala mig att de gör det för att det är en ny situation för dem, och att de kanske inte är helt säkra på det. Att släppa mig. När de nu gör det kommer de inte att få tillbaka mig, mer än för några besök emellanåt. Det är underligt, de gjorde ju samma sak själva. Ändå har de så fruktansvärt svårt att släppa greppet och helt enkelt lita på mig. Förresten, fel ordval. Lita på mig har de alltid gjort, berömt mig för mina logiska och mogna beslut. Kanske är det därför det här sårar mig så, för att jag helt plötsligt känner det som att jag förlorat den där tilliten, utan att ha gjort något fel.

Ibland glömmer jag att de också är människor, och att det finns saker de inte vill inse när det gäller dem själva och deras känslor. Det är därför jag behöver skriva av mig nu, annars skulle tårarna snart börja rinna. Och jag hatar att gråta. Särskilt över sådana saker.

Nu orkar jag inte slita och dra i det där med. Imorgon köper jag de sista sakerna, packar klart allt jag bara kan och försöker städa som en galning. Tidningar ska upp på vinden, kläder rensas ut och... allt ska städas kort sagt. Gånger som denna är jag alltså rätt glad att jag bor i ett litet rum. Men det kommer ändå att vara jobbigt.

Vädret idag får mig att misstänka att allt snart kommer att töa bort. Det börjar bli isslask på gångvägarna och snön liknar på uppkörda ställen mest slush. Sen har dagen varit fylld av aktivitet, biblioteksböcker har lämnats, jag har fikat med kompisarna för att sedan säga hejdå för en obestämd tid, jag har letat presenter åt (särskilt barnen i) värdfamiljen men där gick jag bet. Jag behöver fundera mer på det. Helst skulle jag vilja ha tag på en, eller två, böcker om Plupp av Inga Borg men de verkar inte finnas någonstans häromkring. Hade jag tänkt på det för någon vecka sedan hade jag kanske hunnit beställa dem, men sak samma. Jag får helt enkelt hitta något annat (men jag är lite förnärmad, hur kan de missa att ha böckerna om Plupp inne?!).

Dessutom fick jag min mellanspruta och recept på en ny medicin, och undersökningen bekräftade något jag länge misstänkt. Det är å andra sidan inget jag lider av idag, men om det en dag skulle blomma ut är det bra att vara förberedd. Jag gillade läkaren men jag funderar verkligen över attityden... Det finns en stor skillnad mellan kvinnliga och manliga läkare när det kommer till kritan, och tydligen går mina åsikter om vilka jag helst ser emot den gängse uppfattningen. Men jag gillar attityden, så kanske är det jag som haft tur.

Jag såg en and som vandrade runt i staden. En bra bit från vattnet och alla andra änder. Det var närmast som att den gjort gånggatan till sitt revir där den pickade i gruset och vandrade runt med självsäker hållning. En flicka som tittade på den verkade närmast rädd, jag skyller på mamman som försökte undvika den och själv verkade rädd. Varför skulle hanarna vara mer aggressiva än honor, som de flesta inte har några problem med att gå fram till?

När jag var på väg till staden vandrade, eller snarare pulsade, jag genom lekparken bakom dagiset. Jag gick i någons fotspår och jag kunde inte låta bli att se det som en metafor. Jag gick i någons fotspår, men stegen var för långa och ibland kunde jag inte hålla balansen och trillade utanför spåren, ut i den orörda snön. Andra gånger var jag tvungen att vara försiktig för att inte trilla lika djupt ner i spåren som han (jag är nästan säker på att det var en han) som gjorde dem. Då skulle jag ha fastnat och gått ner mig totalt. Spåren var för stora för mig och jag halkade runt i dem och höll på att ramla gång på gång. Det känns verkligen som en metafor, för allt möjligt. Jag tror att jag är ute i den orörda snön allt oftare. Jag är trött på att halka runt i för stora fotspår.

mp3: Irgendwie, Irgendwo, Irgendwann - Nena

Kommentarer
Postat av: Zizi

Jag har försökt läst på lite om Hamburg så jag vet lite om staden när jag kommer dit. Mycket verkar väldigt bra och det ska bli kul att se när det börjar bli grönt och blomma :)

Det ordnar sig säkert med mat, det gör det alltid. Det blir nog inget problem.

Tyska språket är ganska svårt. Visserligen är det likt både svenskan och engelskan i många lägen men grammatiken är inte att leka med! Så det kommer nog ta lite tid innan jag förstår mig på det haha. Jag har bok om tysk grammatik men jag fattar ju noll..heh.

Rammstein är inget jag lyssnar på dagligen, utan bara när jag är sugen på att höra sån musik. Den är ju lite speciell. Nena är så bra! Jag gillar hennes stil. Och duetten med Kim Wilde ligger nog i topp för bästa duett jag hört! Dom gjorde ju om Nenas låt Irgendwie, Irgendwo, Irgendwann och varvar tyska med engelska. Väldigt bra! Har du inte hört den så rekomenderar jag att du gör det ;)

Postat av: Zizi

Jag förstår att du är ett nervvrak. Det är jag redan nu och det är 2 veckor kvar :/ Att säga hej då på obestämd tid är hemskt. Jag kommer säga hejdå till min storebror nu i helgen. Han bor i Uddevalla så jag träffar honom inte så ofta men ändå.. vi är ganska nära och pratar om allt med varandra och våra telefonsamtal blir ofta väldigt långa. Han åkte upp till oss denna helgen så han kunde träffa mig en gång till innan jag åker. Så det kommer vara lite jobbigt i morgon när han åker hem :(

När man blir klar med någonting och det har gått bättre och snabbare än vad man tänkt så blir man ofta misstänksam och tror att man missat något, i know the feeling haha. Du får se över allt en gång till och kommer du inte på något du missat så har du antagligen inte det. Bara att acceptera att det gick snabbt och smärtfritt :)

Jag kommer bo ganska centralt. Familjen bor i ett stort hus ca 8 minuter (med U-bahn) utanför centrum. Dom bor i ett grönområde nära en stor park och det rinner en kanal i närheten. Jag fick deras adress så jag kunde kolla på Google Earth. Bilderna där var tagna på sommaren och det såg jättefint ut :) Sen har jag fått bilder på mitt rum, vilket också ser jättebra ut :)

När jag pratar om det så här eller pratar med mina kompisar om det så blir jag uppspelt och vill åka iväg nu. Men när jag tänker på det, tex när jag inte kan sova så blir jag rädd. Livrädd. Undrar vad jag har gett mig in på osv. Men det är väl normalt kanske... vet inte.

Så du ska bo på en gård? Har dom djur och sånt också?

Jag har samma problem med presenter till barnen. "Mina barn" är 2 pojkar på 4 månader och 2,5 år. Till den äldsta har jag köpt ett litet gosedjur, en hund, med magneter i alla tassar så den kan hänga på tex kylen. Men vad jag ska köpa till den minsta har jag ingen som helst aning om. Många föreslår kläder men jag har ju inte träffat dom och jag vet inte vad familjen vill ha för kläder på sina barn. Pappa föreslog en bjällra av något slag. Småbarn gillar ju när det låter. Men jag vet inte, får se vad det blir.

Det är jobbigt när man kommer på saker som måste fixas eller oroar sig för hur det ska gå ihop för en. Men bara man tar en sak i taget så borde det gå bra :)

2009-03-07 @ 10:23:53
URL: http://zizi.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback