B 1:1, Diktanalyser

Dikt 1 av Joachim du Bellay (renässansen)


Säll den som strövat vida kring i världen

- en sagans Jason, en Odysseus lik -

och sedan lever, klok och kunskapsrik

sitt lugna liv i hemmets krets vid härden

 

När slår den stund då hem jag återvänder

och röken från min lilla hemby ser

och ser min faders ringa gård, förmer

i mina ögon än län och länder?

 

Ty mer det hus, som byggts av mina fäder,

än stolta romarslott mitt hjärta gläder

den fina skiffern mer än marmorsten

 

Och mer Loire än våg som Tibern rullar

och mer än havets rymd och Romas kullar

min hembygds milda luft och ljuva sken


Sammanhang:

Egentligen kan man väl säga att den här dikten speglar ordspråket borta bra men hemma bäst fastän den har en liten extra vinkling. Den talar om att hemma är bäst just för att man har varit borta först och sett även den sidan.

Det vill säga att man bör ha sett och prövat på båda sidorna innan man kan uttala sig i frågan om vad som är bäst.

Den talar om hemkärlek, om att hysa starka känslor för de omgivningar som våra förfäder har funnits i, en stolthet för sin egen historia. Han är stolt över sitt familjehem och tycker att det på sitt sätt är vackrare än alla de ståtliga byggnader som romarna uppförde. Han är en sann patriot till sättet och försöker väl antyda att rötterna är viktigare än grenarna. Om en gren dör växer en ny ut, men om rötterna dör försvinner hela plantan. Om man glömmer sina rötter har man inget kvar, men om man sköter om rötterna kan man växa, se nya platser med fantastisk historia och sedan ha ett hem att återvända till. Man har en egen plats som är en del av ens arv. Sin historia bär man alltid med sig så länge man inte väljer att förneka den och försöka glömma bort att den existerar. Utan förflutet finns det ingen framtid.


Giltighet:

Jag tycker att den har en stor allmängiltighet. Tänk bara på hur många unga som reser utomlands ett par veckor eller månader efter att ha gått ut gymnasiet. Sedan återvänder de flesta hem igen, eller skapar sig ett nytt hem någon annanstans i världen. Vilket av scenariona det än gäller så gäller samma princip, de vill upptäcka resten av världen innan de kommer hem och kan uppskatta sitt eget hem. Sedan finns det andra, till exempel adopterade eller släktforskare, som hela tiden söker efter sina rötter och sina förfäder.

Man talar också om att de som har drabbats av amnesi (minnesförlust) har mycket svårt att handskas med vardagen då de inte vet vilka de är eftersom de inte kommer ihåg sitt eget förflutna och helt saknar rötter så vitt de själva vet.  


Rytm & satsmelodi:

Visst finns det ord som ska betonas men det finns ingen riktig regelbundenhet i det, inget mönster som dyker upp. Det beror troligtvis till stor del på översättningen, om man satsar mer på diktens sammanhang och betydelse än på hur den flyter så blir det lätt så här.
Det finns dock rim, i de första två verserna ligger rimmen på rad 1 & 4 samt 2 & 3. De två avslutande verserna verkar dock sitta ihop när det kommer till rimmen (dessutom är de bara tre rader var istället för fyra), och i sådana fall ligger rimmen på raderna 1 & 2, 3 & 6 samt 4 & 5.

Symboler:
Jason och Odysseus är typiskt symboliska namn som står för mod, äventyr.

Jämförelserna mellan hans fars ringa gård och stolta romarslott bidrar närmast till att spegla en tanke om att storslagenhet är bra i all ära, men det är det som bär vår egen historia och har rörts av människor vi känner och tycker om som betyder något i slutänden.


Ord & fraser:
De ordval som författaren har valt är mycket muskaliska, det känns som att dikten är menad att framföras av en trubadur och att orden har valts ut just för att ge dikten är melodi samtidigt som den är berättande. Det finns flera litterära hänvisningar i form av Jason och Odysseus och den är mycket beskrivande, målande när det gäller omgivningarna.   
  


Dikt 2 av Arthur Rimbaud: Den sovande i dalen (naturalismen)


Det är en grop av grönska där en flod sjunger 
och lekfullt hänger trasor av silver på grässtråna; 
där solen uppifrån det stolta berget lyser: det är en liten dal som skummar av ljussträfar.


En ung soldat, med öppen mun, barhuvad 
och nacken badande i den svala blå krassen, 
sover; han är utsträckt i gräset, under 
skyn, blek i sin gröna säng dit ljuset [regnar] faller.


Med fötterna i svärdsliljorna sover han. Leende 
som ett sjukt barn skulle le, slumrar han: 
Natur, vagga honom varmt: han fryser.


Dofterna får inte hans näsborrar att skälva; 
han sover i solen med handen på sitt stilla bröst. 
Han har två röda hål i höger sida.


Sammanhang:

Rimbaud försöker på ett klart uppseendeväckande sätt visa att allt inte är vad det ser ut som. Han beskriver naturens skönhet men visar sedan att det däri vilar en död man, knappt mer än en pojke med tanke på hur han har valt att uttrycka det.

Han talar om att ytan inte säger allt utan att man måste se djupare för att se de verkliga förhållandena.

Han låter antydningarna till att det finns en del missförhållanden komma relativt snabbt och intensifierar hela tiden dem till att bli tydligare och tydligare, från att mannen ska ha lett så som ett sjukt barn skulle kunna göra till att han har två röda hål i sidan.

Egentligen försöker Rimbaud nog också få fram är sorgen som krig alltid för med sig. Hans val av förutsättningar; en ung soldat som blev ensam i döden. Det talar för sig själv. Att det var många unga män som förlorade livet (och även många av dem som stannade hemma förlorade någon de älskade) när krigen kom. Att han sedan var ensam på platsen där han hade dött var en intressant vinkling. Det skulle kunna mena på att de alla var ensamma och bara hade sig själva att lita på då flera av deras vänner och vapenbröder dog. Man hade inte råd att ty sig till någon eftersom det var en så stor risk att de skulle dö och man skulle aldrig få tid att sörja, man var alltid tvungen att vara alert så att man inte själv blev dödad.

           
          

Giltighet:

Denna dikt är högst giltig, precis som de flesta andra dikter jag har stött på. Speciellt delen som handlar om att allt inte syns på ytan utan att man måste gräva djupare för att faktiskt kunna se verkligheten så som den är på riktigt. Nuförtiden är det ett högst aktuellt ämne då vi satsar så mycket på fasaden, vi ska vara vältränade, prestera väl på arbetet/i skolan, ha ett perfekt hem och samtidigt hinna med allt annat.

Om man väl försöker komma någon inpå livet stöter man ofta på murar och andra skyddsmekanismer, vi är inte vana vid att visa våra inre känslor utan bara det lilla urval som vi tror kan passa andra. Ofta är en person inte likadan inuti som utanpå; många som utanpå kan se rätt trista och färglösa ut kan i själva verket visa sig ha ett lysande intellekt, en underbar humor eller vad som helst. Men det syns bara om man lär känna dem, om man gräver lite djupare.

 


Rytm & satsmelodi:

Ja… egentligen skulle jag inte kunna påstå att jag överhuvudtaget hittar någon form av satsmelodi alls i den här dikten, men när jag läser den upptäcker jag att den har någon form av rytm, även om den inte är helt regelbunden (vilket troligtvis beror på både Rimbauds sätt att skriva och översättningen). Det känns som om Rimbaud definitivt brydde sig mer om innehållet än om rytm och liknande, även om dikten som sagt kan ha haft någon form av rytm på franska.

 

Symboler:
Den sköna naturen vari det vilar en död ung soldat, är det fler än jag som kan se en direkt, biblisk parallell? Paradiset, det är vad jag tänker på, att den unge mannen äntligen skulle ha fått frid och sluppit undan krigets fasor och efterverkningar.

En del andra symboliska betydelser dök också upp under sammanhanget, som den med ensamheten.

Sättet hur naturen skulle ta hand om honom, vagga honom får mig också att tänka på döden. Att kroppen tas om hand av naturen när man har dött, att den bryts ner och blir en del av marken, av naturen. Kanske är det också det han vill antyda genom att placera soldaten på så sätt att han är helt omgärdad av naturen, att han redan har blivit ett med naturen och hör till dess kretslopp, att han har återvänt till den. "Av jord är du kommen av jord skall du åter bliva"…


Ord & fraser:
Det märks tydligt att orden i den här dikten är valda så att de är enkla att förstå samtidigt som de är mycket beskrivande, adjektiven duggar mycket tätt. 
Rimbaud verkar ha velat att inte bara lärda skulle förstå innebörden utan att vem som helst skulle kunna göra det; allt är skrivet på ett så lättförståeligt sätt utan krångliga ord och meningsbyggnader att man riktigt kan se den scen han beskriver framför sig.


Dikt 3 av Oscar Levertin: På den judiska kyrkogården i Prag (Sekelskiftet)

Lägg icke blommor, band och fransar
på vården över deras ben,
ej livet gav dem gröna kransar
men sten. På vårdarne lägg sten!

Så gjorde fädren, de som jagats
från land till land i spe och skam
och genom sekel som ej dagats
sett ghettos jämmer slå sin stam.   

Där den förtröttade fått somna
från hemlös vandrings tistelstråt,
och ängslat hjärta äntligt domna
från andras och egen gråt,

där ej med sommarens löften gäcken
den döda ro, som vunnits ren.
Ej blommor lägg som kärlekstecken
på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!

Sammanhang:
Dikten talar ju om judarna och hur man behandlade dem, om att det inte hjälper att försöka rätta till allt man gjorde emot dem när de levde nu när de väl är döda. Eller snarare om att det inte tjänar något till att försöka gottgöra dem nu, det kommer ändå inte att radera bort det som hände från historien. Egentligen gäller det nog inte bara judarna och förintelsen utan i allmänhet, det stämmer in på alla ”folkgrupper” och även på enskilda personer. Det handlar ju om att man inte kan förvänta sig att bli förlåten bara för att man ber om det, när man har behandlat någon på ett fruktansvärt, orättfärdigt sätt. Dikten talar om diasporan, eller snarare om hur de jagades bort från alla möjliga länder, mycket på grund av att de inte hade något eget land att återvända till, ingen trygg plats.Judarnas lidanden tas i allmänhet upp en hel del, deras sorg över att inte ha ett hem(land), över oron, förföljelserna och den stora sorgen av att inte bli emottagen någonstans utan hela tiden ses som en suspekt person bara för att man inte tror på att Jesus verkligen var Messias.

Giltighet:
Tanken om att förlåtelsen inte kommer bara för att man ber om den är extremt allmängiltig (även om inte alla verkar tro det). Det är ett mycket aktuellt problem med tanke på vilka proportioner det här med att ”stiga på karriärstegen” och annat har tagit. Man talar ofta cyniskt om att man måste trampa på ett par tår för att kunna nå toppen, men sedan förväntar man sig ändå att de med ömmande tår ska förlåta en eftersom de ”var tvungna att göra det”. Den här dikten lägger relativt stor vikt vid religionen och det är just det som vi missar i det verkliga livet. Var mot andra så som du vill att de ska vara mot dig var ju en av Jesus storartade uttalanden men sanningen är att de flesta inte följer det trots att det verkar mycket enkelt. Ingen vill bli trampad på, förbigången eller nedtryckt, ändå har de flesta gjort just de sakerna mot en annan människa någon gång i livet. Vissa bygger upp sitt liv kring det (så som Hitler och andra som föll för nazismens ideologi) medan andra gör det mycket sällan, bara när de är trötta eller liknande. Konsensusen är ändå att alla har gjort det men ingen vill bli utsatt för det själv. Man ska alltså inte kunna bli förlåten så lätt när man har behandlat en annan människa (eller ett djur för den delen) på ett felaktigt sätt.

Rytm & satsmelodi:
I den här dikten finns det ett tydligt mönster, slutorden i rad 1 & 3, samt 2 & 4 i varje vers rimmar till exempel och (på nästan alla ställen) betonar man varannan stavelse. 

Symboler:
Stenarna som Levertin pratar om symboliserar den stenkastning som riktades mot judarna (smutskastning kan man också kalla det). Det vill säga den orättvisa behandlingen av judar, förföljelserna och själva förintelsen som egentligen inte grundades på något mer än ett annorlunda utseende (dessutom var det många judar som inte stämde in på ”rasmallen” som dödades ändå, bara för sin tros skull).

Ord & fraser:
Ordvalet känns mer högtidligt och ogenomträngligt i den här dikten än vad det gjorde i Rimbauds dikt. Det är svårare att föreställa sig det dikten talar om och det kan delvis bero på att Levertin verkar ha valt orden utefter hur väl de rimmade med varandra, vilket troligtvis försvårar arbetet med att få en fullt sammanhängande text. Jag gillar inte de böjningar och fraser han har valt att använda sig av eftersom de ger mig en känsla av att han försöker sätta sig över läsaren/lyssnaren. Ilskan som genomsyrar dikten hjälper inte heller till då den inte har använts konstruktivt utan snarare destruktivt när det kommer till den här dikten.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback