Anagram

Jag tror att jag är en sån som lätt fastnar i olika funderingar och ibland går det för långt, för djupt, och jag tappar bort mig själv. Ändå är det en del av mig som jag inte kan tänka mig att vara utan, trots att jag ibland hatar den, för utan den skulle jag inte känna mig så levande. Jag har försökt förändra mig hur många gånger som helst och tar otroligt lätt åt mig av vad andra säger, även när det inte är kritik, men det tror jag att de flesta gör. Även om alla inte själva är helt medvetna om hur styrda vi är av vår omgivning.

Att vara vilsen är något väldigt relativt, och det beror nog på hur man tolkar det. Jag tror själv att inget står stilla utan allt förändras konstant och därför är man alltid vilsen. Samtidigt kan jag inte låta bli att tro att man kan hitta hem i vilsenheten, på något sätt. Vi försöker väl alla hitta vårt eget sätt att handskas med det, för vissa innebär det att de söker ett väldigt obundet liv där de kan resa, arbeta och leva efter sina egna villkor och nycker. För andra är det att hitta något som de ser som en fast tillvaro, även om inte heller den är oföränderlig. Alla har sina egna sätt att handskas med livet och det jag tror är farligt är när man börjar säga att det finns ett rätt och ett fel sätt att göra det på. Hur empatisk någon än är går det inte att helt förstå en annan persons liv, och därför är det underligt att påstå att något däri är fel. Det läggs så olika värden i ord, så som att "obunden" anses finare än "bunden" men "trygghet" ändå är bättre än "otrygghet" trots att de två formerna ibland kan beskriva samma sak.

Jag verkar vara i en lite underlig sinnesstämning just nu, kanske är det därför mina funderingar blir så komplexa och tunga, men jag tror ärligt talat att det gäller att inte ta livet för allvarligt, trots att det är svårt att låta bli. Att acceptera andra, och även sig själv, är också en sådan sak som är lätt att säga men desto svårare att göra fullt ut så när vi väl lyckas över medel gör det livet till en mycket starkare upplevelse. Det finns många svåra saker i livet, speciellt i vissa perioder, men jag försöker uppskatta att man får en möjlighet att se livet ur fler perspektiv på så sätt. Sen är det nog så sant att det oftast är vi själva som sätter upp de största hindren, vi hämmar oss själva och våra förmågor något så otroligt att det är skrämmande att inse hur mycket man klarar av när man väl tar sig över ett hinder. Och hur mycket man skulle kunna klara av om man tog sig förbi ännu fler. Jag tror inte att det är vår hjärna som inte används fullt ut, utan vår förmåga.

Frågan är om det är för att man känner på ett visst sätt som man gör en sak eller om det är för att man gör en sak som man känner på ett visst sätt. Ett problem lika gammalt som den gäckande gåtan om hönan och ägget men ändock så oändligt viktigt att hitta ett svar på. Jag vet inte var allt började, men jag har större chans att få reda på det än var det kommer att sluta. Hade jag haft en kristallkula hade läget kanske varit ett annat men det är det inte. Jag ser hellre tillbaka än framåt, för där kan jag inte förstöra något, bara förstå. Inte ens historien är statisk, allting ändras när vi gör det. Allt är dynamiskt och det skrämmer mig. Kanske är inte ens döden stilla.

Vad ska man göra när det känns som att en sprängladdning har detonerat inuti ens torso och man inte längre fruktar avgrunden utan vardagen? När min högsta önskan blivit till min värsta mardröm och jag inte vet hur jag kan ta mig ur fällan jag gillrat åt mig själv, då vore det läge för något att dyka upp. Ljuset i tunneln, solen vid horisonten, det spelar ingen roll vilken liknelse man väljer men det är det jag söker. Splittrade bitar försöker återfinna sina platser inuti, bara för att upptäcka att det inte längre går att gå tillbaka. Den enda vägen som finns är den som ligger framför dem, den som ingen vet vart den leder. Avgrund eller paradis, de är ändå bara omskrivningar av varandra. Vad de innebär är förändring och jag längtar ivrigt samtidigt som jag gömmer mig av fruktan.

Det kan bli för mycket av det goda. Det är en sådan sak som jag tror blir tydligare och tydligare idag, med all mediabevakning och liknande. Stjärnor blir till och slocknar sedan lika snabbt som de uppstod. Det är rätt sorgligt i många fall, det är knappast så att de är dåliga bara för att de snabbt blir populära och sedan uttjatade. Ett sådant exempel är väl Stephanie Meyer historien, böckerna och filmen och allt som följer med. Jag läste första, och delar av andra boken för något år sen när de var nyutkomna på svenska. Inte så mycket för att jag hade planerat det utan för att jag fick låna den av någon i utbyte mot en av mina böcker. Duktig flicka syndromet slog till och jag tänkte att det vore artigast att läsa den. Det är inget jag direkt ångrar, den var bra och jag sträckläste den, men jag gillar inte hela den hype (jag föredrar engelsk stavning, hur underligt det än blir) som uppkommit runt det. Den har sina fel och brister men hade det inte blivit så stor uppståndelse runt den hade jag antagligen läst fortsättningarna. Något som jag just nu inte känner för. Jag är en sån anti-person när det kommer till den här sortens saker att jag blir irriterad på mig själv.

Själva idén med att vara självtänkande och förbli (hyfsat) opåverkad av trender är väl just att inte låta sig påverkas åt något håll? Är det då inte lika illa att agera totalt motsatt trenden bara för att det är trenden? Vilket är vad jag gör i det här fallet... Nu vet jag inte om jag hade läst böckerna ändå, i alla fall inte just för tillfället eftersom jag har så mycket annat som lockar mer, men det stör mig ändå något enormt. Jag låter andras åsikter totalt förstöra min syn på något.

Även om jag önskar att jag kunde vara emot allt vad trender och musik-/film-/konstkritiker innebär men samtidigt inser jag också, trots att jag tjurskalligt helst skulle slippa erkänna det, att jag har upptäckt en hel del bra saker via dem. Så det är väl som allt annat, på gott och ont. Jag önskar att världen kunde vara svartvit ibland och man skulle slippa försöka urskilja alla miljarder gråtoner som överskuggar allt annat.

Förtjusning och fascination för mängder av saker är en balansgång. Det gäller att inte låta sig nedslås bara för att det finns så mycket fantastiskt som redan har gjorts, samtidigt behöver man ibland fascineras av allt vackert som finns runt omkring oss hela tiden. Alltså fungerar lagom-metoden. I teorin är det på det sättet, men ärligt, hur många tycker att livet vore glädjefyllt om man hela tiden skulle gå omkring och försöka få allt att bli lagom? Jag tror allt som oftast att jag tänker för mycket, men det är så jag är. Det är så jag vill leva mitt liv. Att tänka mindre vore att inte längre vara jag, om jag förändrar mig bara för att andra tycker att jag borde göra det. Oavsett om det är i all välmening för att de tror att jag kommer att bränna mitt ljus i båda ändarna, eller om det är för att de helt enkelt inte förstår. Det skrämmer mig att jag alltid tror så mycket mer på andra än vad jag tror på mig själv. Att jag tar åt mig så mycket mer än vad jag visar. Att jag egentligen aldrig kan tycka att någon annan har fel när det är mig de ger sig på. Det är som att något inom mig stängs av när det rör andras känslor och kommentarer rörande mig. Positiva saker kan jag aldrig ta till mig, jag är usel på att ta komplimanger vilket kanske låter sliskigt ödmjukt (eller hycklande) men det är ett problem. Jag tycker att jag gör fel, om någon ger mig en komplimang känns det närmast elakt att inte kunna ta emot den på ett ärligt sätt. Istället försöker jag svara och agera så som jag tror att man borde göra. Sådana gånger undrar jag om jag inte skulle ha gillat skådespeleri, men man behöver ingen scen för att kunna agera och det har jag utnyttjat. Om och om igen.

Vissa saker rörs upp emellanåt och just nu försöker jag förstå hur herr Efterklok kunde vara så komplex. Utan tvekan smart, smartare än vad jag insåg då, eller möjligen mer erfaren. Visare är kanske rätt sätt att beskriva det på. Mycket av det har visat sig i efterhand, men att jag skulle tillbringa månader med att fundera över samma ämnen bara för att inse hur kloka hans uttalanden var, det existerade inte i min värld. Jag saknar diskussionerna. Samtidigt fascineras jag av komplexiteten och njuter av avslutet. Bitterljuvt är nog ordet. När jag tänker tillbaka på allt jag fortfarande inte förstår börjar jag misstänka att det där var första gången jag pratade med en människa. På riktigt, utan alla extra lager. Jag blev beroende och abstinensen är svår att skaka av sig. Den har varat i månader och visar inga tecken på att mildras.

Det börjar bli dags för en vaknatt. Och ett liv i frihet. Ett liv där jag slutar hålla mig själv tillbaka.

Kanske skulle jag lösenordsskydda den här bloggen. Jag funderar över det med jämna mellanrum men det finns egentligen ingen större mening med det. Det är ingen större risk att någon trillar in på den av misstag, jag uppdaterar inte tillräckligt ofta för att hamna på någon sorts lista och jag lämnar inte ut den om jag själv någon gång kommenterar ett blogginlägg någonstans. Alltså borde det inte heller vara något problem att skydda den. Ändå känner jag att jag vill låta bli för tänk om någon faktiskt skulle hitta den av misstag och vilja läsa den? Även om det aldrig händer vill jag ändå att det ska vara möjligt. Det blir en öppen hemlighet. Troligen är det en av de största fördelarna med att det finns så många bloggar, det är enklare att få vara öppet anonym i mängden. Samtidigt är det allt svårare att hitta till de där bloggarna som man skulle vilja läsa, men som man ännu inte stött på. Sådana som inte är så stora men ändå så bra. De drunknar lätt i den allmänna bloggsvadan.

Jag funderar över relationer. Varför vi gör dem så svåra och komplexa när de egentligen skulle kunna vara väldigt enkla. Hur vi kräver och sätter upp regler trots att vi vill ha något helt naturligt och obundet. Jag tror att jag skulle vilja testa något nytt. Jag har inga speciella principer gällande något när det kommer till relationer, mer än att jag försöker undvika att såra någon. Monogami, öppet förhållande, polygami... Inget av det stör mig egentligen. Det har mer med situationen att göra. Med personerna. Jag tror på sätt och vis att ensamhet är det enda som fungerar för mig. Vänner är toppen men jag klarar inte riktigt av att dela min vardag med folk på det sättet. Jag vill ha det mer separerat, mer självständigt. Ett läge där man tar upp relationen där man slutade och inte hela tiden kräver bekräftelse av varandra. Där man själv avgör vad som blir känt och vad som förblir gömt.

I mångt och mycket är jag liberal och vill se mig själv som nytänkande och nyskapande. Samtidigt kan jag vara oerhört traditionell, mer än någon annan i min familj. Men det är inte för att jag vill ha saker på ett visst sätt, ett konstant sätt. Nej, det är för att jag vill hitta tillbaka till kärnan i något som jag tycker är viktigt. Åtminstone är det vad jag intalar mig. Jag är inte revolutionär. Inte på något intensivt, exploderande sätt även om jag ibland önskar att jag vore det. Som jag suktar efter revolten emellanåt. Kosta vad det kosta vill. Men jag är inte sådan. Jag är rationell och förnuftig och ser hellre till att förändringen blir permanent än en låga som hastigt förgås. Eller också är jag bara feg och trött. Kanske är jag allt det där.

Dokumentärer fascinerar mig. Speciellt de som handlar om människor, vare sig det handlar om historia eller nutid. Natur och djur kan också vara intressant men det är människor som fängslar mig. Kanske har det att göra med att jag aldrig riktigt har lyckats greppa det. Vad det är att vara människa. Eller också är det bara det att jag har ägnat hela mitt liv åt att studera och förtrollas av människan. Allt med henne intresserar mig. Kroppen, rörelserna, talet, tankarna, känslorna, valen. Allt. Det är det jag vill ägna mitt liv åt men jag vet inte hur jag ska lyckas med det. Inte ännu. Därför tänkte jag helt enkelt försöka ta det ett steg i taget och prova på olika sätt att se på människan. Vad jag sen slutar som, det vet nog inte ens gudarna.

De enklaste och bästa lösningarna på ett problem är ibland de kortsiktiga. Även om man gärna vill se en lösning som fungerar i det långa loppet är det svårt att ta tag i det ordentligt om man inte orkar med den närmaste framtiden. Då kanske steg för steg är rätt metod. Jag tror att jag börjar med det i det här fallet. Annars kommer jag att bli galen. Och värst av allt - jag kommer att bli otrevlig, en person som jag inte vill vara och helst inte vill kännas vid. Att bli galen stör mig inte så mycket, om man definierar galen som annorlunda och inte som komplett och totalt världsfrånvänd. Även om tanken är lockande så skulle det nog inte vara så trevligt i praktiken. Ännu ett fall av missledande nedsvärtad romantik.

Handledsbihanget fortsätter att påminna mig om livet, om det jag verkligen uppskattade. Och det är så nära nu, varför inte göra det? Men jag är rädd att förstöra det, och då också de fina minnena. Uppvaknandet och känslan av att vara jag. För första gången på länge. Utan människor som kände mig men som ändå förstod mig bättre än någon annan. Kommer jag våga åka tillbaka, eller ska jag hitta nya tempel? Troligen både och. Det behöver inte bli detsamma, borde inte bli detsamma. Det är inte det jag vill ha. Jag vill ha allt, jag behöver inget.

Är det jag som gjort fel, eller är det jag som felats emot? Måste jag alltid vara den som hittar en ny kind att offra, är det aldrig nog? Kan jag aldrig accepteras utan att känna mig som tagen på nåder under en kort period? Varför ska allt bestämmas så, varför bryr jag mig så? Är det underligt att jag är rädd för mig sjäv, för andra, när det är detta jag har vant mig vid? När det här är det som blivit normen, där värdet bestäms av andra. Utan onda avsikter men ändå så nerbrytande.

Det är underligt hur lätt positivt kan bli negativt. Och tvärtom. Samtidigt är det upplyftande, och skrämmande, hur obeständigt allting är. Inget förblir detsamma, varken människor eller platser. Jag är inget större fan av dikten, min lillasyster var alltid mer förtjust i hennes verk än jag vilket i och för sig inte betyder så mycket. Det r näst intill omöjligt att försöka jämföra känslojup på det sättet men jag tror ändå att hennes skriverier aldrig riktigt passade mig. Trots det finner jag ständigt att jag går tillbaka till den där meningen. Jag har aldrig studerat helheten, sett till den verkliga innebörden eller liknande. Jag hittar min egen mening med det och jag trivs med det. Det sorgliga är dock att jag kanske hade läst henne, och även uppskattat hennes sidor, om jag inte hade sett andra göra det. Något vackert blir tråkigt och ointressant när det blir för intressant, för hypat och omtalat. Det är ingen ny upptäckt, vi har väl alltid velat ha det unika, det begränsade som bara är tillgängligt eller känt av ett fåtal. Ändå uppskattar vi stora klädeskedjor och liknande, folk bär H&M och inreder med IKEA över hela världen och då är det okej. Vi behöver samhörigheten precis som det unika, det speciella. Jag undrar hur mycket jag tyckt illa om bara för att jag är anti själva hypen runt det, hur mycket som varit befogat och hur mycket jag har missat på grund av mina förutfattade meningar. Som inte ens baserats på objektet överhuvudtaget. Och hur mycket jag har upptäckt bara för att jag varit anti någon annans ogillande. Allt har flera sidor, inget är så enkelt. Eller så svårt.

Jag tror att jag har en idé. Men den här gången kommer det att bli svårt att genomföra det utan att såra någon. Jag vill göra något jag egentligen inte behöver, och kanske inte heller borde göra. Därför behöver jag ett svepskäl. En anledning. Eller kanske är det just det jag behöver ge upp, att bara göra det ändå, oberoende av hur andra påverkas. Jag tror att jag letar efter mig själv och jag vill göra det så här. Utan något, utan det mesta. Bara jag och världen. Jag vill lära mig att se bortom det andra, att fokusera på allt som finns. Allt som människor är. Men hur ska jag våga? Jag är trött på att vara välartad och välordnad när allt är en storm inuti. Det är dags att sluta kväva lågan och istället låta den flamma upp för att se om den överlever och hittar sitt eget bränsle. Jag mår bäst när jag mår sämst. När jag är levande inifrån och ut.

Jag undrar hur mycket jag håller på att förstöra den här gången. Om det går att undvika eller om jag redan har trillat dit. Jag kan bli lycklig varsomhelst. Ha vilket jobb som helst. Allt det och ändå känna mig tillfreds. Men inte såhär. Mitt i allt. Samtidigt utanför allt. Jag klarar inte av känslan av det. Att ständigt vänta på att livet ska börja när det egentligen rusar förbi utanför fönstret. Det finns så mycket som gör mig glad att jag vill gråta av sorg. Så mycket överallt. Hur i helvete ska man kunna leva?

Psykiskt störd isbjörn. Det stämmer nog bättre än han själv trodde.

Det är inte underligt att det kan kännas så tungt att starta upp något nytt. När man väl är motiverad och intresserad finner man helt plötsligt att det står en betongmur framför näsan på en. Alltid ska det vara så många formulär, referenser och liknande som kommer in i bilden. Bara mängden papper kan göra mig förvirrad, och det är inte lite med tanke på att jag alltid omger mig med böcker och papper av alla möjliga slag.

En fantastisk skiva är i alla fall beställd och hur jobbigt pappersarbete än är ska jag försöka ta mig igenom det och samtidigt börja på ett nytt stickningsprojekt och en ny bok.

Mycket annat orkar jag inte med att skriva ikväll. Kinesiskan överraskade mig positivt och El Sistema fick mig nästan att börja gråta över alltings fantastiska möjligheter. Det är dags att jag tar tillvara på mig själv. Jag har en historia som snurrar i tankarna och lindar in sig i bomull. Kanske kommer den snart att ta steget ut till ord på ett papper eller så stannar den gömd, blyg och växande. Melodin är på väg tillbaka och ljudet fortplantar sig genom hela mig. Jag har aldrig förr insett hur mycket jag älskar det. Det är en del av mig.

Ego sum ego

Ibland känns allt väldigt hopplöst när man återfaller i gamla vanor som man trott sig ha brutit för gott. Men perfektionist kommer jag alltid att vara och jag hatar att bli sen och behöva stressa. När jag hellre riskerar hälsan än blir sen är det något fel men det går bara inte att låta bli. Nu är alla delarna skrivna så det är bara praktiken som måste sätta sig. Vilket den skulle göra om jag bara slutade tänka och oroa mig. Jag kan det egentligen, bara jag känner efter och lugnar mig. Allt behöver inte bli perfekt på första försöket men jag ska förstå tanken bakom det.

Jag börjar tro att allt ändå kan komma att lösa sig. Jag måste bara avsluta inaktiviteten och sätta igång med något.



På vägen mellan dröm och verklighet.

Nu borde jag försöka slappna av. Jag har gjort allt möjligt idag inklusive insett att detta är en dag jag borde försöka komma ihåg. Särskilt i framtiden när jag längtar tillbaka till snön. Ett levande minne av hur jag runt två-tretiden på onsdagen den tredje December gick ut för att skotta vatten och slask. Hur ryggen och armarna skrek efter bara några få skyffeltag och hur långsamt det gick eftersom varje decimeter slask var fasansfullt tung. Hur vattnet läckte in genom mina super-gore-tex kängor på bara någon minut och hur det bara gick att välja mellan att bli blöt och kall om händerna genom vantarna eller blöt och kall om händerna utan vantar. Jag valde det senare. Men det jag hoppas minnas bäst är hur jag, orättvist egentligen, hatade plogbilen och att vi bodde på den sida av vägen som får störst karm eftersom de tar oss först. Jag älskar snön och nu när ljusstakarna och julstjärnan är uppsatta längtar jag efter mörkret och släcker ner varje lampa som stör deras vackra sken. Men lika fast hatar jag slasket som går igenom alla skor och som döljer den förrädiska halkan som kan förstöra även de bästas jul. Det går igenom märg och ben och lämnar mina kinder lika våta och spåriga som vägarna.

Ju äldre jag blir, desto bättre förstår jag uttrycket "inte se skogen för alla träd". Men jag tror att jag antagligen tolkar det mer eller mindre rätt beroende på situationen. Just nu har jag precis insett att jag verkligen har stångat huvudet i väggen helt i onödan igen. Jag får dessa fixa idéer och allt som oftast inser jag inte själv att de är just det, besattheter. Onödiga och oftast bekymmersamma sådana. Som det här med jobb. Jag har grottat ner mig totalt i detta att det ska vara så svårt att få ett jobb. Ändå behöver jag egentligen inget jobb. Vad jag behöver är däremot lite bättre självkänsla och i det här fallet självinsikt... Hur kommer det sig att jag är så bra på att se mina negativa sidor att jag missar både de bra och även dessa saker som är enkelt att åtgärda bara man funderar över dem på rätt sätt. Visst vore det bra med ett jobb, en inkomst, en sysselsättning. Men jag bor hemma och har inga större utgifter så jag klarar mig nog ändå även om det kan vara jobbigare.

Jag tror att det som stör mig är hur andra skulle kunna tänkas se på mig, på det här. Och vad som stör mig än mer är att jag stör mig på att de kan tänkas störa sig på det... Egentligen har jag väl alltid tänkt att jag antingen ska utbilda mig eller att jag ska skapa mitt eget jobb. Jag funkar bäst om jag själv får styra och arbeta med min egen idé, men vissa yrken kan jag tänka mig att ha ändå. Även om jag får jobba underställd andra, vilket är väldigt sannolikt med tanke på vilka yrken jag funderar på. Världen ligger verkligen helt öppen och jag vet att jag kan bli riktigt bra på nästan vad som helst, det är sån jag är och sån jag alltid har varit. Ändå håller jag på att fastna i den grå vardagssörjan som jag så länge har svurit att jag aldrig ska bli en del av. Bara för att jag inte tror på min egen förmåga. Hur smart är det? Sorgligt nog tror jag att det är väldigt vanligt och jag undrar hur många fantastiska människor man har missat på grund av det. Men man kan vara lycklig var som helst. Även i den grå vardagssörjan. Och så länge de lyckades bli lyckliga på något sätt var det nog värt det. Trots allt.