Anagram

Jämförelse 1: Dikter

Renässansen: Francesco Petrarca (1304-1374)

Mitt hjärta brinner, ack! men ingen tror det.
Jo, alla tror det, utom en allena -
just hon som framför andra borde tro det:
hon tvivlar på min kärlek, fast hon ser den.

Du undersköna, du som tror så föra,
ser du då ej hur mina blickar tala?
Ack vore det ej annorlunda skrivet
i stjärnorna, så funne jag väl misskund

Min kärleksglöd som rörer dig så föga -
ditt pris och lov, som jag så träget sjunger
tro mig! de skall tända tusen hjärtan:
Jag ser i andanom du ljuva kära,
min tunga domnad, dina ögon släckta -
men länge, länge strålande i glans.

Romantiken: Ur Idyll och Epigram (JH Runeberg)

Flickan kom ifrån sin älsklings möte,
kom med röna händer. - Modern sade:
"Varav rodna din händer, flicka?"
Flickan sade:"Jag har plockat rosor
och på törnen stungigt mina häder".

Åter kom hon från sin älsklings möte,
kom med röda läppar. - Modern sade:
"Varav rodna dina läppar, flicka?"
Flickan sade:"Jag har ätit hallon 
och med saften målat mina läppar."

Åter kom hon från sin älsklings möte,
kom med bleka kinder. - Modern sade:
"Varav blekna dina kinder, flicka?"

Flickan sade:"Red en grav o moder! 
Göm mig där och ställ ett kors däröver,
och på korset rista, som jag säger:

En gång kom hon hem med röda händer,
ty de rodnat mellan älskarns händer.
En gång kom hon hem med röda läppar,
ty de rodnat mellan älskarns läppar.
Senast kom hon hem med bleka kinder,
ty de bleknat genom älskarns otro".

Jämförelser

Sammanhang: På varsitt sätt tycker jag mig ändå se att båda dessa dikter handlar om missförstådd kärlek. I den första vet "huvudpersonen" om att objektet för hans kärlek inte tror på att hans känslor är sanna. I den andra dikten tror "huvudpersonen" däremot att hon och hennes partner är på samma våglängd och har samma syn på deras kärlek. Men allt som allt så handlar båda dessa dikter egentligen om två personer, två "kärlekspar" där den ena parten bara är omtalad men aldrig faktiskt närvarande medan den andra är lite av diktens berättare. På sätt och vis har också båda berättarna blivit försmådda/bedragna av objektet för sin kärlek i och med att objekten inte känner samma sak för dem, och inte heller vill förstå berättarnas känslor. Olycklig kärlek skulle nog dessa dikter kunna ha som ett gemensamt tema. Den renässansdiktens berättare verkar lite snobbigare i sitt sätt, lite mer van vid att få det han vill (kort sagt bortskämd) och därmed upplever jag det som att han kanske tillhör en högre samhällsklass. Flickan däremot känns inte alls överklassaktig utan tvärtom får jag upp en bild i huvudet av en ung flicka som bor i en liten stuga ute i skogen med sin mor (lite som Törnrosa innan hon får veta att hon är prinsessa, fast utan de goda féerna), kanske är det eftersom hennes mor verkar godta hennes förklaringar om att hon rivit sig på törnen (vilket inte alltför ofta sker i en stad utan att man reagerar kraftigare) och att hon plockat hallon (som definitivt kräver en skog, för jag tvivlar på att de hade trädgårdsodlade sådana under romantiken).

Giltighet för mig och andra: Jag måste medge att jag inte riktigt kan känna att någon av dessa dikters mening känns giltig för mig. Kanske har det helt enkelt att göra med att jag inte är, och heller aldrig har varit, kär. Sedan inbillar jag mig också att jag inte skulle vara lika... smäktande när det gäller kärlek, jag är alldeles för förtjust i att klara mig själv, även om jag är med andra. Jag tycker helt enkelt inte om att vara beroende av människor utan föredrar att vara med människor (och få hjälp av dem) för att jag vill ha dem omkring mig, inte för att jag behöver dem.
    För andra tror jag dock att den här dikten kan kännas verklighetsgiltig eftersom många har problem med otrohet/dålig förståelse i sina relationer. Överhuvudtaget verkar olycklig kärlek vara ett vanligt problem som de flesta någon gång råkar ut för. Så därför fungerar de här dikterna helt klart för de flesta.

Rytm och satsmelodi: Ingen av dikterna har något rim eller liknande men de har båda en antydan till att betona varannan stavelse. Det stämmer dock inte helt in på alla delar, speciellt inte i renässansdikten men det skulle i och för sig kunna ha att göra med att den är översatt (från italienska tror jag), till skillnad från den nyare dikten.
 
Symboler: Ingen av de här dikterna har så särdeles många symboler utan känns mer rakt på. I renässansdikten talas det dock en del om ljus (strålande, glöd och så vidare) i den sista versen vilket står för livet (att kärleken är vid liv medan lågan brinner, och har dött om lågan/glöden slocknat). Flickans användning av törn och hallon känns mer som en sorts ursäkter där vad som helst som skulle orsaka den röda färgen räckte, så jag kan inte riktigt se dem som symboler för något, mer än att det är lite underligt att törnen river och förstör medan hallonen "kysser läpparna" på den som äter dem. Det verkar dock inte ha varit så viktigt ur en rent symbolisk mening om man inte ska tänka sig det som att törnen har anslutning till Törnrosa och när man har kommit dem så nära att man river sig är det också början till att försöka bryta sig ut ur sitt "fängelse/gamla liv", vilket flickan på sätt och vis gör. Rött har ju också ansetts vara syndens färg och därmed finns det kanske en viss symbolisk mening i det med; att flickan är märkt av synden då hon återvänder efter mötet med älskaren (och dessutom ljuger för modern om det). Sedan kan väl hallonens "kyss" möjligtvis ses som ett syndens märke för att hon ljuger (munnen blir märkt), men jag har en känsla av att jag mestadels bara hittar symboler här som författaren aldrig menade att lägga in i dikten. Annars är det rätt ont om ordentliga symboler i dessa dikter.

Ord och fraser: I och med att renässansdikten är översatt verkar man även ha valt att använda sig av modern svenska och därför tappar man det gamla språk som den troligtvis ursprungligen skrevs på. Ack, rörer, föga, allena och funne är några lite äldre ord i renässansdikten; och i romantikdikten finns även där några äldre ord i form av varav och stungit. På många sätt känns faktiskt dikterna lika när det handlar om språket eftersom de båda har ett någorlunda modernt språk (även om renässansdikten känns äldre i och med att det fåtal gamla ord den innehåller verkar äldre än de i romantikdikten). Men i allmänhet är det som dessa dikter har mest gemensamt när det gäller detta deras underliga meningsuppbyggnader, det känns mer som tysk grammatik än svensk.

Jämförelse 2: Dikter

Antiken: Meleager (200 f Kr)

Maktlös ligger jag här,
så trampa mig,
träd mig på nacken.
Tung jag är, jag vet det,
din fot, grymmaste gudom som finns!
Grip dina brinnande pilar och skjut,
jag känner dem.
Aldrig tänder du mera min själ.
Aska, blott aska den är.

Krigstiden (första VK, mellankrigstiden, andra VK och efterkrigstiden): Unfortunate Coincidence (Dorothy Parker, 1893-1967)

By the time you swear you're his,
shivering and sighing,
and he vows his passion is
infinite, undying -
lady, make a note of this,
one of you is lying

(När du svär att du är kär,
skälvande och betagen,
och han lovar att han är
din till domedagen -
kan du skriva upp det här,
någon blir bedragen)

Jämförelser

Sammanhang: Båda dikterna handlar om att bli bedragen (eller att bedra), även om den senare är mer ironisk och den tidigare mer sorgsen/plågad. Men åter igen handlar det om sviken kärlek, om att bedra eller bli bedragen. Om att kärleken inte visade sig bli som man trodde och hur man närmast lurar sig själv att tro att det är mycket ärligare än vad det är. På sätt och vis känns den äldre diktien som en fortsättning på den första, om än mer förtvivlad än ironisk. I den andra dikten är de (speciellt hon) fortfarande i självfönekelse-stadiet medan han i den första dikten har blivit sviken/övergiven.

Giltighet för mig och andra: Självförnekelse är en klart populär företeelse när det gäller de flesta. För mig liksom för resten av mina medmänniskor. Vare sig man är optimist eller pessimist så finns det tider då man ljuger för sig själv och antingen tänker att något är värre eller bättre än det verkar. Alltså är speciellt den andra dikten mycket allmängiltig. Den första är lite för överdriven för min smak, men med tanke på att vissa verkar bli helt slagna i spillror efter en skilsmässa eller ett havererat förhållande så stämmer dikten nog in för dem. Kanske är det bara jag som inte har tillräcklig med erfarenhet på det området för att känna igen den djupa förtvivlan som partners kan orsaka oss.

Rytm och satsmelodi: Den här punkten håller på att göra MIG förtvivlad! Även om inget förhållande har lyckats med det så börjar dikterna göra det. För den har inte mycket till rytm annat än en viss betoning på varannan stavelse (det gäller dock inte i hoppen mellan raderna). Den äldre ska vi knappt ens tala om, översättaren måste ha satsat mycket på texten och lite på rytm och satsmelodi. Det finns en aning om betoning på var tredje stavelse emellanåt, men andra gånger verkar det mer som att varannan stavelse borde betonas. Den äldre känns tung medan den nyare känns lättare och dryper av sarkasm.  

Symboler: De brinnande pilarna i den äldre dikten är för mig en lite underlig symbol, å ena sidan är pilar för mig en symbol för kärlek i och med Amor/Eros. Eld i sin tur är för mig en symbol för förstörelse och utplåning (i detta sammanhang), så kanske skulle de brinnande pilarna kunna betyda att hon utplånar deras/hans kärlek. Att hon aldrig mer skulle kunna "tända hans själ" är väl dock ett uttryck i sig där elden har en positiv innebörd. Då handlar det mer om att hon inte kan tända ljuset (själen) och därmed inte kan lysa upp i mörkret i hans inre. I den nyare dikten finns det inte många symboler, i översättningen kan man kanske säga att Domedagen är en symbol för den sista dagen, till evigheten på sätt och vis (vilken överraskning, varför ska jag förklara begrepp och symboler som förklarar sig själva?)

Ord och fraser: Ordföljden i meningarna är lite udda i den äldre dikten, men det kan givetvis ha att göra med att den ska vara tung och att den dessutom är lite äldre. Min misstanke om att det är närmast en direktöversättning får mig också att tro att det kan vara en av anledningarna till formen på den. Den nyare dikten är tvärtom mycket modern och lätt i sin form, den är på något sätt lättsamt ironisk och har väldigt många beskrivningar. Även den första dikten har en del beskrivningar, men de är inte satta för sig själv på samma sätt som i den andra dikten utan är mer till för att förstärka tyngden i dikten (likt brevpressar som tynger ner papprena på skrivbordet). 

Jämförelse 3: Noveller

Romantiken: En kretin och hans harpa (Forneret)

Efterkrigstiden (1970-talet): Gammal åtrå rostar aldrig (Updike)


Jämförelser

Sammanhang: Båda dessa noveller tycker jag handlar om längtan, att vilja ha något som finns så nära men ändå så långt borta. De handlar på sätt om vis också om åtrå, om än inte alltid efter en person. De tar båda upp den längtan vi alla har efter det vi kunde ha haft, om omständigheterna varit annorlunda. Gräset är alltid grönare på andra sidan staketet (tror man) är ett uttryck som tydligt stämmer in på dessa noveller. I kretinens fall är det nog också så att gräset verkligen är grönare medan mannen i Updikes novell snarare verkar sukta efter det han inte kan få och om han väl får det gör det honom ständigt besviken. Trots att han har det bra redan som det är verkar han närmast självdestruktiv då han är på god väg att förstöra det han redan har bara för att han inte finner det bra nog. 

Giltighet för mig och andra: Just den tanken att gräset är grönare på andra sidan är något som jag tror ingår i de flesta människors tankegångar (inklusive mina) från tid till tid. Man tänker sig att andra har det bättre och att man vill ha samma saker de har trots att man mycket väl kan ha det bra redan som man har det. Jag tror att det har att göra med människans grundläggande utvecklingsinstinkter (jag har ingen aning om något sådant ord existerar men det passar in i det här sammanhanget), vi vill ständigt ha nya saker. Det handlar långt ifrån alltid om status utan om att vidga ens världsbild. Precis som Columbus och hans likar upptäckte nya delar av världen vill vi ständigt vara informerade och "up to date" med allt som är nytt. Kanske är det därför vår kultur utvecklas med den hastighet den idag gör, men den instinkten gör också att vi har lätt att bli missnöjda när vi kanske inte kan köpa alla nya elektronikprylar och liknande och vi jämför oss ofta med andra (och har en klar tendens att nedvärdera oss själva). Alltså känns temat i dessa noveller mycket allmängiltigt då det handlar om tanken på att det alltid finns något bättre och vi längtar alltid efter detta perfekta liv (och då menar jag inte det plastigt "perfekta" liv som ibland beskrivs som något generellt perfekt utan jag menar det som passar individen allra bäst). Vi söker ständigt det bästa och ofta vänds det till missnöje över det vi redan har, lite som att inte se skogen för alla träd så uppskattar vi kanske inte det vi har utan suktar efter det vi inte kan få.

Rytm och satsmelodi: Det är lite svårt (för att inte säga närmast omöjligt) att finns något sådant som rytm och satsmelodi i noveller, och till råga på allt översatta sådana.

Symboler: I Updikes novell kan man tänka sig att klockan/tiden som det talas mycket om i det första stycket kan vara en symbol för antingen hur tiden har passerat eller hur den närmast stannar till då huvudpersonen återvänt hem. Så lång tid har gått med ändå inte, det blir likt en kollision mellan olika tidsuppfattningar. Harpan i den andra novellen kan i sin tur uppfattas som något himmelskt, då änglar ofta spelar harpa på målningar, något från en helt annan värld. En värld som kretinen ej tillåts vara en del av vilket också symboliseras av husväggen och liknande som skiljer de två världarna åt. På sätt och vis blir rummet vari harpan finns en manifestation av Belinda Carlisle's gamla hit "Heaven is a place on earth", det är bara det att kretinen stängs ute från denna värld som han så gärna vill få komma in i. I denna novell är även parallellerna till kristendomen många med användandet av sådant som "korsväg", "ängeln Gabriel" och även detta att kretinens finger skadas på en järnpigg kan ses som en semiparallell gentemot stigmatisering.

Ord och fraser: Då båda dessa noveller är översättningar är det svårt att säga mycket om orden och fraserna men speciellt i Updikes novell märker man en tydlig tendens att närmast överdriva med antalet adjektiv. Han beskriver allt mycket ingående på ett sätt som blandar gamla termer med nya, komplicerade ord (kverulant, pincené osv.) med sådant som nästan bara kan beskrivas som slarv-språk och så vidare. Även i Fornerets novell finns en dragning åt att använda en stor mängd adjektiv även om språket här är äldre då ord som "mången" används och i allmänhet är hela berättarstilen mer ålderdomlig.