Anagram

Början: Som alltid i Jane Austens romaner så börjar allt med en långsam inledning där alla karaktärer introduceras ordentligt och egentligen kan man knappast påstå att det verkligen händer så mycket i början, men historien rullar i alla fall inte igång förrän Jane och Lizzy möter mr Bingley och mr Darcy, eftersom vi innan det inte har mycket till historia/krångel att tala om. Men stämningen är alltså mycket lugn och avslappnad till en början, det är en vardagskänsla som infinner sig och den är en genomgående del i denna roman, även då mer radikala händelser sker eftersom allt känns så möjligt, det skulle verkligen kunna ske även om det i just detta fall är påhittat (åtminstone det mesta av det).

Huvudperson/Hjälte: Huvudpersonen i denna historia är utan tvekan Elizabeth, då det är kring henne som hela berättelsen cirklar, hon är också en sorts hjälte även om det finns fler pretendenter till den rollen.

Medhjälpare/Mentor: Då både Jane (storasyster) och Charlotte är Elizabeths närmaste vänner så får väl dessa klassas som medhjälpare och mentorer då de är lite mer lugna (och kanske även mer mogna) än Lizzy. De är bättre på att tänka på andra och på att tänka innan de agerar (de dömer inte någon helt efter första intrycket), något som Lizzy långsamt börjar lära sig, delvis för att hon har så goda förebilder i sin närhet. De hjälper henne dessutom att reda ut problem och liknande (Charlotte gifter sig med prästen vilket räddar Lizzy, även om det inte var därför Charlotte gjorde det). Mr Darcy är också han en medhjälpare som reder ut Lizzys familjs problem (Lydias giftermål) även om han och Lizzy inte kommer allt för väl överens till en början. 

Fiende: Lizzys impulsivitet, hennes envishet och ovilja att böja sig inför andra och hennes syn på sig själv som en god människobedömare trots att hon kan vara väldigt ensidig i sin syn på andra (empati-nivån är inte direkt på topp då hon har svårt att förstå att alla inte är lika bestämda och säkra som hon) bidrar allt till att skapa hennes fiende. 

Clown: Clownen blir nog här Lizzys kära mor och yngre systrar (till och med Mary kan vara rolig även om hon sannerligen inte menar det) som är helt hysteriska och väldigt... dramatiska. De lever verkligen ut allt som att de var skådespelare i en pjäs, men det är de inte ensamma om. Lady Catherine de Burgh och prästen är även de så uppfyllda av sin egen betydelse (narcissismen riktigt genomsyrar denna historia) att de mest liknar en sorts narrar som inte verkar ha mycket seriöst att tillföra en dialog (även om de själva anser sig ha det). 

Formbytare: Jag anser att det finns flera formbytare i denna historia men jag skulle nog påstå att kapten Wentworth är den störste formbytaren eftersom både Lizzy och mr Darcy mer utvecklas än helt byter form. Wentworth verkar till en början vara en reko man, inte så arrogant eller uppfylld av sig själv som många av de andra, utan bara trevlig. Men han visar sig så småningom vara allt annat än trevlig och omtänksam, istället utnyttjar han andra för att få pengar och makt och han bryr sig inget vidare om någon annans känslor. Han utnyttjar samvetslöst unga flickor för att komma åt deras familjs pengar och han bryr sig sällan om att han bryter ett förtroende eller sviker ett löfte.   

Yttre skuggor: Än en gång dyker klassamhället upp som en sorts yttre skugga (finns det någon bok där det inte finns med?) även om det här är ännu tydligare än på många andra ställen eftersom Lizzy själv utsätts så tydligt för det. Då hon och hennes familj tillhör det där mittenklasskiktet som ständigt vobblar mellan att falla och att höja sig så blir klassamhället ett mycket tydligt och påtagligt problem för Lizzy. Hon och hennes systrar måste giftas bort med relativt välbeställda män för att familjen ska "överleva" samtidigt som hennes familjehem ändå kommer att gå till hennes avlägsna kusin prästen eftersom Lizzy inte har någon bror som kan ärva hennes far.

Alltså är även kvinnans position i samhället en yttre skugga då kvinnorna inte hade mycket annat att göra att än att gifta sig med en god man för att kunna trygga sin framtid. De var helt beroende av män (fäder, bröder, makar) för att kunna överleva då de inte tjänade egna pengar eller liknande.

Värld: Denna historia utspelar sig under 1800-talet (romantiken) i England och det är ingen tvekan om att det handlar om en högst realistisk skildring som varken är över- eller underdramatiserad.

Krångel: Krånglet i denna roman är liksom fienden Lizzy själv, eller rättare sagt den stolthet (och även de fördomar) som finns hos både henne och mr Darcy. Kort sagt så är titeln också krånglet i och med att det inte bara är dessa två huvudpersoner som detta krångel återfinns hos utan i hela deras omgivning, samhället är uppbyggt på dessa grunder och många av de problem som finns bygger just på olika fördomar som skapar klyftor mellan människor.

Kris: Krisen är det att Lizzy och mr Darcy hela tiden fortsätter att stöta på varandra och ingen riktigt vet vad det kommer att leda till med tanke på den spänning som finns mellan dem. Sedan är väl även Lydias rymning och det som det gör med Lizzys och mr Darcys förhållande en del av krisen, det blir mer intensivt då.

Klimax: Klimax är lite svårt att fastställa eftersom det beror lite på vad man är ute efter. Om man söker efter det läge då historien tar en definitiv vändning (den ultimata vändpunkten) så är det då mr Darcy får reda på att Lydia rymt med kapten Wentworth samt då han friar till Lizzy och hon accepterar (det vill säga inte första gången, det är snarare en vanlig vändpunkt). Om man däremot är ute efter de mer intensiva passagerna så blir det också då mr Darcy får reda på rymningen och då han (läget då Lizzy och mr Darcy möts på Pemberley kan räknas mer som en vändpunkt).

Seger: Givetvis vinner Lizzy (och mr Darcy) en seger då de övervinner sin stolthet och sina fördomar och inser att det första intrycket inte alltid är det sanna. De övervinner hindren och får varandra på slutet, det vill säga att det blev ett riktigt lyckligt slut, en seger för dem.

Hemvändande: Jag hemfaller än en gång åt tanken att "home is where the heart is" (finns det någon berättelse då detta inte stämmer in?) och eftersom Lizzy aldrig egentligen lämnar sitt familjehem förrän hon flyttar så finns det väl egentligen inget hemvändande att tala om, hon lämnar snarare sitt gamla hem på slutet för att flytta till sitt nya. Men detta är klart positivt i och med att det är ett tecken på utveckling, Lizzy har gått från puppa till fjäril (där de olika hemmen får symbolisera detta).

Början: Den här boken börjar på ett lite udda sätt med att berätta att det är en historia som återges och så filosoferar författaren/berättaren lite över historier i allmänhet och den här i synnerhet (som att läsaren/åhöraren ska tolka den på sitt eget sätt och passa in sitt liv i den). Sedan sägs det att det är Kinos berättelse och den inleds med att han vaknar tidigt på morgonen och tänker på just morgonar och hur hans fru alltid är vaken när han vaknar. Det är en mycket lugn, mjuk start som verkligen gör det lätt att låta historien eskalera så småningom. Men i början är stämningen bara avslappnad och nästan sömnig.

Huvudperson/Hjälte: Kino är den klare huvudpersonen och hjälten i denna roman då det är han som för historien framåt och det är kring honom som handlingen kretsar.

Medhjälpare/Mentor: Juana, Juan Tómas och hans fru. Utöver dessa förekommer de flesta endast i förbigående och de flesta av dem är mer av fiender än medhjälpare då de är halvt om halvt ute efter pärlan allihop.

Fiende: Om man bergränsar sig till att tala om Kinos liv och välfärd och att fienden alltså är den som kan tänka sig att ta hans liv så är fienden synonymt med de flesta giriga människorna i hans omgivning. De som är giriga, avundsjuka (så som doktorn) eller helt enkelt kämpar för att överleva vill alla åt hans pärla för att själv få det bättre. Men jag är böjd åt att tänka mig att fiendeproblemet är djupare än så, kanske är det på sätt och vis pärlan som är problemet eftersom det är reaktionerna på den som skapar fienderna. Så även om pärlan i sig är neutral så är människors förhållande till den ett problem som skapar fiendeskap mellan olika personer. Den är källan till fiendeskapet även om den inte själv är en fiende.

Clown: Clowner finns det inte gott om i denna historia, tvärtom är det en skildring av vemod och av följderna av mänsklig besatthet. Kanske kan man tänka sig att uteliggarna, prästen och köpmännen ter sig lite lustiga då de alla börjar fundera över hur de kan få nytta av Kinos nyfunna rikedom. Men inte ens det känns så särdeles clownaktigt så jag måste nog säga att det inte finns några clowner i den här berättelsen. Möjligen kan det finnas några lite mer humoristiska passager, men inget mer.

Formbytare: Jag tycker nog att nästan alla byter form i den här historien. Eller också är det helt enkelt så att pärlan drar fram deras innersta tankar och får dem att gå på instinkt istället för förnuft. För hela byn förändras gentemot Kino även om det nog är han själv som förändras mest av alla. Det är trots allt han som blir så besatt av pärlan att han helt frångår sin gamla, vänliga och godmodiga natur och istället blir hård och oresonlig.

Yttre skuggor: Jag vet inte hur många gånger jag måste återkomma till samma gamla problem: klasskillnader, och hur vi ser på folk i vår omgivning. När Kino är "fattig" ser man i staden på honom som just det, en fattiglapp som inte har samma rättigheter som de rika vita. När han sedan finner pärlan blir de intresserade av honom, men inte på ett ärligt sätt utan bara för att försöka dra nytta av hans "rikedom". Samtidigt vet inte hans eget folk hur de ska behandla honom eftersom de anser att han helt plötsligt har förändrats, de är helt plötsligt lite rädda och främmande för honom. Genom att han lyckas finna pärlan som kan förbättra hans livskvalitet förlorar han samtidigt stödet från omgivningen. Hans egen bror blir osäker inför honom och på något sätt förlorar han mycket redan så fort han finner pärlan.

Värld: Världen här är högst realistisk, en påhittad historia som utspelar sig i den riktiga världen i form av 20-talets Mexico. Det ursprungliga indianfolket (som Kino tillhör) lever i "samhällets utkanter" medan de vita tar för sig av samhällets rikedomar.

Krångel: Kino är så besatt av tanken på att pärlan ska kunna ge honom och hans familj allt de någonsin kan vilja ha och han blir helt blind för att den snarare skapar mer problem än den löser. Och i slutänden förlorar han på sätt och vis allt och vinner inget.

Kris: Ända från det att Kino finner pärlan pågår krisen som bara förvärras ju längre in i berättelsen man når. Men egentligen finns det en sorts kris redan innan i och med att Coyotito blir stungen av skorpionen och de inte har råd att låta doktorn titta på honom. Det är en annan sorts kris som på sätt och vis löses av att de finner pärlan. Även om den i sin tur skapar en ny, ännu allvarligare kris.

Vändpunkter: Då Kino finner pärlan, då köparna vägrar ge honom ett bra pris, då Coyotito blir stucken av skorpionen, då doktorn förgiftar Coyotito, då Kino dödar en man och Juana försöker förstöra pärlan och då de tvingas fly. Alla dessa är klara vändpunkter i berättelsen, men jag tvekar egentligen att använda termen vändpunkt då jag anser att flera av dessa lägen inte direkt orsakar en vändning utan endast påskyndar händelseförloppet (Kinos besatthet eskalerar eller liknande).

Klimax: Klimax skulle jag påstå är då spårarna hinner upp Kino och Juana och hela den "striden" som slutar med Coyotitos död.

Seger: Kino och Juana vinner verkligen inte någon seger, de förlorar tvärtom det de håller mest kärt. Då Coyotito dör och de ger upp pärlan kan man tänka sig att de först förlorar skygglapparna och ser förödelsen runt omkring dem och sedan slutligen ger upp hoppet. De vet att det är deras fel att Coyotito är död och då finns det sannerligen ingen seger att tala om.

Hemvändande: De (Kino och Juana) vänder hem till byn, så rent fysiskt kan man väl tala om ett hemvändande. Men de är långt ifrån samma personer som de var när de lämnade den, de återvänder som två människor som verkligen har förlorat allt. Det är visserligen en smula överdrivet men kanske kan man säga att deras kroppar återvände, men inte deras själar (eller astralkroppar eller vad man nu föredrar).

Symboler: Det finns främst en symbol i denna berättelse och det är pärlan. Själv anser jag inte att den symboliserar begäret eller ondskan, tvärtom anser jag den vara neutral så till vida. Jag skulle säga att den står för möjligheterna, som i sin tur kan användas antingen till gott eller ont. Den är endast ett medel som kan styras i olika riktningar men den står också på något sätt för det extrema, för förändring, då den påverkar alla på något sätt (bra eller dåligt).