B 7:1, Romananalyser

Räddaren i Nöden (J.D. Salinger)

Jag kan direkt säga att jag inte riktigt kommer att följa analysformen som vi har använt tidigare (den passar inte riktigt in på den här romanen). Men jag tänkte försöka mig på att ändå gå lite djupare in i den, så jag vill gärna ha kommentarer om min version fungerar eller kräver ändringar.
  Boken centreras helt och hållet omkring Holden Caulfield, berättaren som förtäljer om sitt liv och sina tankar. Han verkar fungera lite som författarens alter ego då boken är skriven i en dagboksliknande stil (även om det snarare verkar handla om en tankebok som bara existerar i huvudpersonens huvud) och därför menar jag ibland både författaren och karaktären då jag säger "han". Redan på första sidan avgör han hur boken ska komma att forma sig genom att förklara att han ska berätta om det som hänt honom den senaste terminen. Han skapar en lite speciell känsla genom att göra detta; jag kom närmast att irritera mig på hans småkäcka ton som verkligen symboliserar den stereotypa tonåringen för mig. Lite uppnosig och sarkastisk, varken vuxen eller barn längre. Ju längre jag läste upptäckte jag dock att den där känslan bara är en ytbehandling, menad att dölja något mycket mörkare.
  Den här historien sätts egentligen aldrig "i rullning" utan snarare glider igång. Eftersom man redan från början vet att han talar om minnen från förfluten tid är det möjligt att han hela tiden planerade att det här inte skulle vara en berättelse med en mängd toppar och dalar. Faktum är att hela upplägget talar för att han var ute efter att allt skulle flyta fram snarare än falla och hoppa. Han kommer aldrig med några stora överraskningar utan jämnar hela tiden marken för kommande händelser så att man inte förvånas av dem, hur underliga de än egentligen skulle verka.
  Det lustiga, och även tragiska, med den här berättelsen är att krånglet har pågått längre än boken, det startade redan innan läsaren kom in i berättelsen och det verkar också fortsätta efter att läsaren har avslutat sin läsning av boken. Men trots att krånglet är så högst närvarande hela tiden så tog det mig ändå ett tag att komma på vad det var. Det fanns hela tiden en mörk underton i Holdens små "monologer", men det var svårt att greppa vad det var förrän man hade kommit en bra bit i boken. Men när insikten väl kom så började helt plötsligt alla lösa trådar att knytas ihop och jag måste medge att Salinger har lyckats riktigt bra med att skildra (ung) sorg. För det är givetvis det som är det stora krånglet här: Sorgen, över Allie (Holdens lillebror som dog av leukemi), över hur ingen verkar förstå en, över att storebrodern har lämnat honom, över att växa upp och över ensamheten som hotar att sluka honom. Han vägrar erkänna att han faktiskt tar allvarligt på saker och ting, och han erkänner definitivt inte att han håller på att tappa greppet totalt på grund av den sorg han känner. Istället försöker han visa sig oberörd, visserligen kan han säga att han saknar Allie och så vidare, men bara på samma sätt som man kan sakna en gammal leksak, eller en barndomsvän. Han tar på sig skygglapparna och vägrar erkänna att han har problem. Det vill säga: han välkomnar definitivt inte krånglet utan vägrar ens att erkänna att det existerar.
  I allmänhet finns det inte många viktiga karaktärer i den här berättelsen. Det är mest bara Holden, Holden och Holden igen medan alla andra ter sig mer som statister enbart insatta i berättelsen för att undvika att det blir en fullt egocentrerad monolog. Dessutom gör "statisterna" att berättelsen blir mer verklig och man får perspektiv på Holdens egocentrering. När jag tänker på det så visar de också hur Holden måste uppleva det, som att det verkligen inte finns mycket annat än ensamhet i hans omgivning, även då han är bland andrea människor. Jag antar att man kan säga att det finns vissa mer eller mindre viktiga bikaraktärer, men de är också de som faktiskt aldrig förekommer i mer än gamla minnen, som Jane och Allie. Dem verkar han närmast glorifiera och tala mängder om hur han saknar dem. Men frågan är om han inte egentligen "tyr" sig till dem just för att de inte är där och han därmed säkert kan knyta sitt hopp och sina drömmar till dem, utan att riskera att bli besviken. För det är också en röd tråd i berättelsen, hur han verkar vara livrädd för att bli besviken på människor. Han har så höga förväntningar på dem att han aldrig kan undgå att bli besviken och därför verkar han, mer eller mindre medvetet, ha bestämt sig för att först göra dem besvikna på honom genom att bete sig allmänt... fel.
  Han har inga fler fiender än sig själv, ingen mentor eller medhjälpare mer än hans lillasyster som hjälper honom lite, och hans gamla engelskalärare som ger honom en sovplats när han tillbringar sina "fria dagar" i New York (även om han mycket snart visar sig vara ännu en besvikelse). Yttre skuggor finns det dock (som alltid) relativt gott om; vi har som alltid klasskillnader som visar sig när det handlar om vilka som går på den sortens internatskola som Holden går på (enbart de som har det rätt så gott ställt), hur ytan verkar viktigare än innehållet (hans rumskompis som egentligen är en buffel men som anses bra eftersom han ser bra ut och beter sig väl i officiella sammanhang).
  Som jag tidigare har nämnt så har den här berättelsen inga riktiga toppar eller dalar utan allt flyter bara på. Därför är det lite svårt att hitta några direkta vändpunkter och det enda jag kan komma på att säga är att det går konstant nerför fram till slutet (även om han slutligen verkar vara på väg att få rätsida på sitt liv då han får hjälp). Visst finns det vissa händelser som är mer "dramatiska" än andra, men de känns inte heller som några direkta vändpunkter. Men visst, då Holden attackerar sin rumskamrat och bestämmer sig för att sticka från skolan tidigare för att få lite ensam-tid i New York innan han måste återvända hem är väl en vändpunkt och en annan är då han ändå beger sig hem, om än bara för att få träffa sin lillasyster. Problemet är att hela berättelsen är en enda lång väg fram till en vändpunkt. Men visst, då Holden berättar för sin lillasyster att han inte tänker åka någonstans utan lovar att komma hem är även det en vändpunkt, även om ingen av dessa känns som några vidare tydliga vändpunkter utan mer som små "gupp" på vägen.
  Hela berättelsen är dessutom ett enda stort hinder i sig själv, och i och med att Holden är sin egen värsta fiende blir han också det största hindret. Men visst möter han en hel del hinder från omgivningen också i och med att de inte heller lyckas se hans förtvivlan (som han istället gömmer bakom en pajas-attityd) utan ställer krav som förutsätter att han mår någorlunda bra. Han möter ingen vidare stor förståelse hos varken sin familj, sina "vänner" (mer skolkamrater än verkliga vänner, han verkar ha svårt att släppa någon inpå livet) eller hos sina lärare som alla ser ner på honom då han misslyckas i skolan. De kallar honom lat och uppenbarligen har han själv också försökt förstärka det intrycket eftersom det ger honom en ursäkt att inte lyckas, och att slippa anstränga sig och bry sig.
  Den här berättelsen utspelar sig helt klart i USA under 40-/50-talet någon gång och därmed är också den "värld" som förmedlas en högst realistisk värld med alla de ingredienser som måste ha tillhört denna tidsperiod i den delen av världen. Den är ju skriven som samtidslitteratur och är därför högst korrekt eftersom författaren kort sagt har lagt in de element som fanns i den värld han själv levde i.
  Klimaxet i den här berättelsen är troligtvis omkring den tid då han är i New York och börjar ha ont om pengar, samt är på väg att krascha totalt då allt bara blir för mycket för honom. Det är svårt att fastställa en specifik punkt för när klimax nås men jag skulle nog säga att det är antingen omkring den tid då han tappar skivan han köpt till sin syster, eller då han ska sova hos sin gamle engelsklärare som "tafsar" på honom (det är inte riktigt klart vad som hände mer än att Holden var klart emot det).
  I och med att den här berättelsen startar från slutet för att sedan hoppa till början och därifrån arbeta sig fram till slutet så är det rätt tydligt att Holden på något sätt ändå har vunnit, kanske inte kriget men åtminstone slaget. Hans föräldrar verkar till slut ha förstått att det inte bara var lathet som gjorde att han misslyckades utan att han faktiskt hade en del mer psykiska problem. Så han fick hjälp på ett "sjukhus", vilket troligtvis var precis vad han behövde. Eftersom författaren har gjort Holden till sitt alter ego kan man på sätt och vis säga att boken är segern, för hade Holden inte blivit frisk skulle han inte ha kunnat berätta sin historia, vilket är precis det han gör i boken. Den segern talar ju också för att Holden kommer att ha ett fortsatt liv efter att han berättat klart sin historia. Hans liv kommer att fortsätta även om han antagligen kommer att få fortsätta kämpa med med sin förtvivlan och sorg.
  Jag tvekar inför att kalla Holden för en formbytare. Som läsare upplever jag det visserligen som att han förändras, eller att snarare min förståelse av honom fördjupas och han förändras i mina ögon från att ha varit en lat, oseriös överklassunge till att snarare bli en förtvivlad, sorgsen ung person på gränsen mellan barn och man. Egentligen var han det senare hela tiden, men det tog ett tag för mig som läsare att få reda på det och därmed upplever jag honom som en formbytare. Problemet är bara det att även om han på slutet (det som skrivs i början) verkar ha blivit bättre så har han ändå inte förändrats utan det är mer som att han bara har slappnat av lite och börjat lära sig bearbeta och kontrollera sin sorg/förtvivlan. Han är ändå likadan som tidigare, han bara handskas med det på ett lite annorlunda sätt. Men som läsare står jag fast vid min tanke - han är en formbytare eftersom han verkade annorlunda tidigare, innan han började släppa fram sina verkliga känslor och tankar.
  Angående huruvida Holden återvänder hem eller inte så vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Han verkar inte ha mycket till hem överhuvudtaget eftersom han inte känner sig förstådd någonstans. Ett hem är för de flesta mer av en plats där de trivs än där de bor och för att vara ärlig så tvivlar jag på att det verkligen finns någon plats där Holden trivs på riktigt. Men om man talar om hans hem som den plats där hans föräldrar bor så anser jag att det är klart antytt att han kommer att återvända dit efter sin "sjukhusvistelse", och kanske kommer de att förstå honom bättre när han väl kommer dit. Men jag skulle ändp inte vilja kalla det en ärofull hemkomst, för att vara ärlig så skulle jag inte kunna kalla det annat än en relativt osäker hemkomst eftersom alla inblandade har en hel del att reda ut för att de någonsin ska kunna trivas helt ut med varandra.
  Bokens slut är mer eller mindre öppet enligt mig, man vet inte om han kommer att falla ner i förtvivlan igen eller om han kommer att bli en lyckligare person och inte heller har man en aning om vad som kommer att hända honom i hans fortsatta liv (på så sätt anser jag att alla slut är mer eller mindre öppna, så länge inte alla dör).
  En underlig sak med den här boken är att jag faktiskt tyckte att den blev bättre när jag började analysera den. Den var definitivt inte lätt att analysera eftersom den inte alls passar in på analysmallen, men vissa frågor som gäller till exempel krånglet och liknande fick mig verkligen att se ett större djup i berättelsen än vad jag först anade. För när jag först läste den tyckte jag inte alls att den var så där vidare bra, men nu har den växt i mina ögon och jag kan ärligt säga att det är en av de mest fantastiskt upplagda böcker jag har stött på, åtminstone när det gäller mer allvarliga ämnen. För den lyckas verkligen få mig att känna det som att jag på något sätt både är Holden och en person i hans omgivning. Jag får veta hans tankar och känslor men ändå är det så mycket som ligger dolt mellan raderna. Sådant som man ibland inte upptäcker utan helt ser förbi även i vanliga livet. Dessutom är den riktigt bra på att ta upp det här med sorg och känslan av att ingen förstår en. Salinger lyckas med konststycket att inte tvinga dessa ämnen på en utan snarare lägger han upp det som en målning. Sorgen, förtvivlan och osäkerheten är likt målarduken som finns under allting och som är själva grunden. Sedan lägger man på lager på lager med färg, men en åskådare vet ändå alltid att den där duken finns där under, även om man inte kan se den med blotta ögat. Precis så har han gjort med dessa känslor, de finns alltid med som en grund som man kan ana men ändå inte se.



Trettondagsafton (William Shakespeare) från filmen (med bl.a. Helena Bonham Carter och Ben Kingsley)


Början: I filmens början får man se hur ett tvillingpar (en kvinna och en man) underhåller passagerarna på ett skepp som seglar ute på öppet hav. De spelar piano och sjunger och har båda klätt ut sig likadant så att man inte vet vem som är vem. Men så börjar det storma och skeppet sjunker varpå tvillingarna skiljs åt, båda i tron att den andra har drunknat. Viola spolas upp på en strand i ett land (Illyrien) som ligger i krig med hennes hemland (Messalina) och tvingas gömma sig tillsammans med sina medskeppsbrutna. Så ser hon ett sorgetåg där en kvinna (lady Olivia) går och sörjer sin bror och då bestämmer hon sig för att ta tjänst hos hertig Orsino. För att göra detta tvingas hon dock klä ut sig till man, och så är historien satt i rullning. Denna inledning visar verkligen hur snabbt glädje kan förbytas i sorg.

Hjälte:
Givetvis är hjälten/huvudpersonen Viola (även kallad Cesario då hon är utklädd till man) då det kort sagt är omkring henne som hela handlingen kretsar.

Medhjälpare/Mentor: Kaptenen som hjälper Viola just efter skeppsbrottet kommer att fungera som såväl en mentor som en medhjälpare då han bland annat lär henne att "bete sig som en man" så att hon ska kunna lura hertigen. Han lär henne att gå på rätt sätt, att tala och att klä sig på rätt sätt. Orsino i sin tur fungerar mer som en vän (och chef) än en mentor men han är ändå väl värd att nämna.

Fiende: Jag skulle närmast vilja påstå att det är hennes utklädnad, eller kanske snarare hennes oförmåga att visa vem hon är som kommer att bli hennes största fiende. På sätt och vis blir även Olivia hennes fiende i och med att hon är den som kommer emellan Orsino och Viola, men kanske är det mer av en kris än en fiende.

Clown: Clowner finns det utan tvekan gott om i Trettondagsafton. Vi har narren Feste som alltid har sina små trick och finurliga utläggningar. Sedan har vi sir Toby och Bleknos som kort sagt bara fånar sig, mer eller mindre medvetet, i och med att de har druckit eller liknande. Och slutligen är det Malvolio som definitivt inte är medveten om sin clownighet men som blir mer av en clown i och med hans underliga beteende när han tror att han ska bli hertig. Han är så uppfylld av sin egen betydelse och så besatt av att nå ännu högre i samhällsstatus att han beter sig synnerligen clownaktigt, och antagligen är det just det att han själv är omedveten om det som gör det så lustigt.

Formbytare: Viola är den mest klara formbytaren i denna historia. I och med att hon börjar som kvinna och sedan klär ut sig och försöker bete sig helt och fullt som en man (för att slutligen bli kvinna igen) är hon en självklar formbytare.

Yttre skuggor: Klassamhället (adel=hög status osv.) samt det krig som pågår mellan Illyrien och Messalina bidrar till de yttre skuggorna. Kanske är dock kriget mer av en fiende än en yttre skugga dock i och med att det är bland annat det som gör att Viola tvingas gömma sig och hamnar hos Orsino från första början. Sättet man behandlar Antonio på är också beklämmande, han kämpade för sitt land och är då praktiskt taget dödsdömd i Illyrien, trots att de själva uppmanar till patriotism och antagligen skulle vara starkt emot att deras egna avrättades i Messalina.

Värld: Världen i Trettondagsafton är likt en parallellvärld till 1500-talets England och Frankrike (med tanke på det hundraåriga kriget och diverse andra konflikter länderna emellan är detta mycket troligt), där England är Illyrien och Frankrike är Messalina (eller tvärtom). Det mesta är dock relativt överdrivet, speciellt när det handlar om känslor och handlingar och man kan kanske säga att det är en mer intensiv form av verklighet. Kanske utgick Shakespeare från verkligheten omkring honom och såg den som en tavla målad med pastellfärger, sedan tog han den och fyllde i färgerna så att de blev starkare och klarare.

Efter att ha undersökt saken så visade det sig mycket riktigt att Messalina var ett gammalt namn på Marseille medan Illyrien dels var en romersk romersk provins under antiken och också varett samlingsnamn för områden bebodda av det illyriska folket. Jag tror dock att Shakespeare var präglad av sitt eget England och därmed gav historien engelska drag och inte bara grundade den på de nationaliteter han egentligen hade valt ut (intressant är att hans beslut att använda exempelvis det antika Illyrien är så typiskt 1500-talets antikdyrkan). Alltså anser jag att det inte vore fel att se detta som en mer dramatiskt intensiv version av England contra Frankrike.

Krångel: Jag skulle nog säga att krånglet i denna historia/pjäs i grunden är Violas egna känslor som hon trycker ner, förnekar eller följer blint beroende på situationen. Hon lever impulsivt vilket senare leder till mängder av missförstånd och problem (hon får såväl Olivia som Orsino att falla för henne, hon blir ovän med Orsino som är en mycket mäktig man, hon kunde ha blivit dödad i en duell osv.). Men i och med att hon aldrig ger sig själv tid att tänka efter så hämmar hon också sådana känslor som sorg, den hinner aldrig läka ut eftersom hon inte ger den tid nog att göra så.  

Kris: Krisen dyker här upp i form av Olivias växande känslor för Orsino, liksom Olivias för Viola/Cesario. Då detta pågår under större delen (mitten) av berättelsen går det inte riktigt att markera något specifikt ställe utan det är en process som eskalerar ju mer utpräglade/starka/desperata känslorna blir.

Klimax: Klimax är sannerligen inte svårt att finna i denna berättelse, det är snarare svårt att komma fram till ett enda klimax istället för flera. Men jag skulle nog ändå säga att klimax är alldeles i slutet då Viola och Sebastian möts igen och alla får veta att Cesario egentligen är Viola. Det är först då som hela historien börjar reda upp sig.

Seger: Givetvis vinner Viola en seger i och med att hon får mannen hon älskar, hon återfinner sin bror som hon trodde var död och hon får på köpet en ny "syster" i Olivia. Praktiskt taget alla vinner i denna berättelse förutom Malvolio, sir Andrew och Antonio då ingen av dem fick den de älskade (de två första suktade efter Olivia och den sistnämnde efter Sebastian).

Hemvändande: Viola och Sebastian återvänder inte hem till Messalina men å andra sidan verkade de inte ha mycket till hem kvar där då deras far och alla andra som var viktiga för dem var döda (jag undrar vart de egentligen var på väg med det där skeppet i början?). Istället finner de ett nytt hem i Illyrien, så jag antar att jag hemfaller till min vanliga jargong och kort sagt konstaterar att de istället har hittat ett nytt hem eftersom "home is where the heart is".


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback