1 Februari
Söndag 09.02.01
Naturlyrik har aldrig riktigt varit min grej, inget jag förstått mig på eller uppskattat och absolut inte något som jag själv hade tänkt försöka mig på. Idag blev det ändå så. För några år sedan hade jag aldrig sett världen så som jag gör idag, hur vädret påverkar mig och kan få omgivningen att verka magisk eller ogästvänlig. Allt genom att förändra ljuset.
Jag kände mig som Trixie i familjen Flax, som bara ville sitta och vara med sin solstråle. Det var så länge sedan solen visade sig på riktigt och livade upp allt runtomkring. Nere vid viken rådde fullkomlig stillhet, trots att människor promenerade överallt, en man var ute och pimplade, bilar körde förbi på andra sidan vattnet och hundar busade i snön. Stillheten och lugnet var ändå totalt där den varmt kalla vårvintersolen träffade de djupa spåren i snön på viken och det var bitande kallt. Vackert är vad det var. Levande lugn.
Hade någon frågat mig för något år sedan om jag kunde tänka mig att återvända hit när jag blivit äldre hade jag blixtsnabbt svarat nej. Det är en avstjälpningsplats för människor som ännu tror på illusionen om lugnet som en utopi, en plats där medelmåttighet är en oskriven lag och småaktigheten är det som håller husen uppe. Ett ställe där alla pratar om att sticka ut och vara unik men ingen någonsin vågar vara det utan att bli utfryst och alienerad. En ort där olikhet inte kan överleva. Det var därför jag ville försvinna härifrån, men nu är jag inte längre lika säker. Samma problem finns överallt och vad för plats jag än väljer kommer mina eventuella barn antagligen att finna det lika jobbigt som jag fann denna stad. Jag skulle kunna tänka mig att återvända, börjar se min längtan efter nya platser som en fas jag kommer att komma över. Även om jag önskar att det inte vore så. Jag kommer antagligen alltid att älska att resa, men en plats som denna kan bli min bas. Alla behöver något att komma hem till.
Ibland oroar det där med att skaffa familj mig. Jag älskar barn och tror att jag skulle kunna bli en bra mamma, jag har mycket att brås på, men jag vet inte om jag någonsin kommer att känna mig redo för det livet. Enda sättet för det att ske vore om det hände av misstag, jag kan inte planera något sådant, det tar emot.
Nu börjar det här kännas lite väl underligt, och hur kom jag in på barn mitt i allt? Det ligger ändå långt fram i framtiden om det nu någonsin skulle ske. Just nu har jag andra saker att ta itu med, ett liv att påbörja till exempel.
mp3: Hotel California - the Eagles
Naturlyrik har aldrig riktigt varit min grej, inget jag förstått mig på eller uppskattat och absolut inte något som jag själv hade tänkt försöka mig på. Idag blev det ändå så. För några år sedan hade jag aldrig sett världen så som jag gör idag, hur vädret påverkar mig och kan få omgivningen att verka magisk eller ogästvänlig. Allt genom att förändra ljuset.
Jag kände mig som Trixie i familjen Flax, som bara ville sitta och vara med sin solstråle. Det var så länge sedan solen visade sig på riktigt och livade upp allt runtomkring. Nere vid viken rådde fullkomlig stillhet, trots att människor promenerade överallt, en man var ute och pimplade, bilar körde förbi på andra sidan vattnet och hundar busade i snön. Stillheten och lugnet var ändå totalt där den varmt kalla vårvintersolen träffade de djupa spåren i snön på viken och det var bitande kallt. Vackert är vad det var. Levande lugn.
Hade någon frågat mig för något år sedan om jag kunde tänka mig att återvända hit när jag blivit äldre hade jag blixtsnabbt svarat nej. Det är en avstjälpningsplats för människor som ännu tror på illusionen om lugnet som en utopi, en plats där medelmåttighet är en oskriven lag och småaktigheten är det som håller husen uppe. Ett ställe där alla pratar om att sticka ut och vara unik men ingen någonsin vågar vara det utan att bli utfryst och alienerad. En ort där olikhet inte kan överleva. Det var därför jag ville försvinna härifrån, men nu är jag inte längre lika säker. Samma problem finns överallt och vad för plats jag än väljer kommer mina eventuella barn antagligen att finna det lika jobbigt som jag fann denna stad. Jag skulle kunna tänka mig att återvända, börjar se min längtan efter nya platser som en fas jag kommer att komma över. Även om jag önskar att det inte vore så. Jag kommer antagligen alltid att älska att resa, men en plats som denna kan bli min bas. Alla behöver något att komma hem till.
Ibland oroar det där med att skaffa familj mig. Jag älskar barn och tror att jag skulle kunna bli en bra mamma, jag har mycket att brås på, men jag vet inte om jag någonsin kommer att känna mig redo för det livet. Enda sättet för det att ske vore om det hände av misstag, jag kan inte planera något sådant, det tar emot.
Nu börjar det här kännas lite väl underligt, och hur kom jag in på barn mitt i allt? Det ligger ändå långt fram i framtiden om det nu någonsin skulle ske. Just nu har jag andra saker att ta itu med, ett liv att påbörja till exempel.
mp3: Hotel California - the Eagles
Kommentarer
Trackback