13-15 Februari
Jag bestämde mig för att låta lättjan vinna och göra ett kombinerat inlägg av helgen. Enda anledningen till att jag skriver den här sortens inlägg är ju trots allt att jag ska kunna titta tillbaka om flera år. De kommer alltså att skrivas ut i pappersform också, som en sorts dagboksinlägg. Jag är livrädd för att glömma bort vem jag var när jag förändrats. Vissa saker är bra att minnas, annars kommer jag att upprepa samma misstag som har orsakat mig så mycket smärta. Jag låter helst bli att utsätta någon annan för det, särskilt någon jag kommer att älska.
Fredag 09.02.13
Vidskeplig som jag är borde det här ha varit en jobbig dag. Det har det inte, jag har varit så stressad av allt att jag helt glömt bort datumet. Packning stod på schemat till sista minuten och orsakade illamående, annars brukar jag inse att det inte är bra att kasta i sig pannkakor på springande fot medan man stressar runt både mentalt och fysiskt, men inte den här gången. Iväg kom jag åtminstone, med en kudde som jag skyndade upp för trappan för att jaga rätt på och pressa ned i den redan överfyllda väskan (jag gillar skor, mycket annat vore inte möjligt med tanke på mina gener, men jag avskyr att behöva ha med mig extra skor när jag ska resa någonstans. Ett par, på fötterna även under resan, borde alltid vara nog. Till och med fotbollsskorna när det var bortamatch var som en nagel i ögat på mig... Jag har problem).
Att kånka runt på väskor, liggunderlag och sovsäck är ingen favoritsysselsättning men ändå är det rätt roligt att se hur folk tittar på en. Sen satt jag inkilad mellan alla väskor och allt och insåg att det vore det ultimata krockskyddet, jag hade inte kunnat få en whiplashskada eller ens fara iväg mer än någon centimeter med alla saker där. Så jag kände mig väldigt säker och skyddad, om än en smula instängd.
Det måste vara en medfödd förmåga att alltid hamna i ett rum som kräver en del trappträning, högsta våningen igen. men mina lårmuskler blir alltid vältränade så jag sparar gymavgifter.
Helt ärligt minns jag inte mycket av vad som hände den eftermiddagen och kvällen... Jag träffade mängder av människor, en del som jag känner sedan tidigare och andra nya bekantskaper. Vi försökte komma på 42 europeiska huvudstäder, Anja Pärssons ålder och födelsedag och allt möjligt annat under en timme då vi satt i en kall, oupplyst stentrappa och det var kul hur alla hade så olika kunskaper. Bra samarbete helt enkelt. men så var de alla fantastiska också, trevliga människor som man vill omge sig med. Varma människor.
Någon spelade och sjöng i caféet på kvällen. Bra röst, fantastisk musikalitet men som det verkade inte fullt lika trevlig som person. Eller kanske är jag fördomsfull. Folk kan ha svårt att vara sig själva. men jag gillar människor som kan le, skratta och ha roligt utan att behöva vara korrekta hela tiden. Kanske kan han bara vara det när han håller på med musiken. Då man är säker om det är det man älskar. Det visade sig att en annan person jag klassat som lite väl korrekt var närmast det omvända den här helgen, så till den grad att det nästan blev konstigt. men roligt. Jag är nog lite väl snabb på att döma människor emellanåt. Väl värt att tänka på. Flickan jag trodde hörde ihop med honom fascinerade mig mer. Hon kan bli vad som helst. Hon är stark när hon är svag och jag blev förtrollad av henne. Rättframhet och vilja samsades med velighet och sårbarhet. Kunde jag bli en annan människa skulle jag vilja bli henne. Hon är en människa.
mp3: Timglas - Lars Winnerbäck
Lördag 09.02.14
Vilken rolig dag det blev. Det var kanske inte min första tanke när jag vaknade frusen och väldigt täppt och hes vid sjutiden på morgonen (eller var det halvsju? För tidigt för att vara en lördag var det i alla fall). En pjäs som till en början var mest jobbig att se och sedan sydamerikanskinspirerad musik, med så många moment och rytmer att jag var glad om jag hängde med på hälften. Sedan sprangs det runt på caféer och raggades servetter, bad folk krama varandra, pulsade i lårdjup snö för att läsa på gravstenar, kröp runt i snön för att leta efter nedgrävda kåsor och stod blickstilla i tre minuter. Det var ett par intensiva timmar. Stadsorientering är roligt men krävande, men när tävlingsinstinkten väl gav med sig lite kändes det mest bara roligt.
Därefter upptäckte jag varför jag älskar att hålla på med det här, vara engagerad i just detta. Människorna. Det brukar vara tvärtom, vassa armbågar och trängsel i köerna. Här blev det tvärtom samarbete. En timme, fyra duschar och omkring åttio tjejer. Därefter en trerättersmiddag med dans. Det gick strålande, schampo lånades ut hit och dit, duschar delades eller skyndades på. Det skrattades och skreks (åt hur vattnet plötsligt blev iskallt), komplimanger över kläder, hår och allt möjligt delades ut åt alla håll. Det var genuint. Det var avslappnat underbart.
Därför börjar jag fundera på att ändå komma tillbaka. Om mitt år blir av. Jag är inte riktigt klar här, men jag kan komma att behöva flytta först. Ännu längre upp i landet, där de jag trivs bäst med befinner sig. Vi får väl se vad som händer.
Så mycket dans blev det inte, men middagen var fantastisk med så mycket skratt och intressanta ämnen att jag fick motta så mycket värme att det räcker i åratal. Jag vill minnas det ordentligt. De var så vackra tillsammans, samtidigt så blyga och försiktiga. Och så glada i när de väl vågade. Jag insåg inte hur sårbara de är under ytan. De verkar alltid så starka, kapabla och ibland även hårda. Ännu en missbedömning. Jag gillar dem bara mer och mer. Kanske är de flesta människor så. Det är väl värt att fundera över, och minnas.
Mina tyska Kalle Anka pocketar fascinerade de flesta, många har visst läst och glömt tyskan. Det känns skönt att veta, att folk bjuder så på sig själva. Han var väldigt lik en annan, någon jag också lärde känna via ett läger men som var äldre. Ett lustigt sammanträffande. Det skrattades mycket över språket och hur lite man minns. Sen pratades det så mycket i foajén där på natten. Och gitarren gick varm. På rummet var det inte mycket bättre, så mycket trötthetsflams och skratt har jag inte hört på länge. De behövde det nog. Det fanns närmare 36 000 hål i taket räknade de ut. Och imponerades över mina huvudräkningstalanger. Det är inte så svårt, när man väl har vanan inne.
mp3: Anna - Hello Saferide
Söndag 09.02.15
Städning före och strax efter frukost är ingen favoritsysselsättning, speciellt inte när jag är rädd att glömma något. men jag har inte saknat något ännu så antagligen fick jag med mig allt. Frukostsamtalet var trevligt men också skrämmande, jag har svårt att komma runt rabiata åsikter som inte svarar på logik. Det är svårt att komma åt det, när någon väl bestämt sig för något och sedan vägrar låta andra argument nå in i hjärnan. De går bara in genom ena örat och ut genom det andra. Det skrämmer mig. Det är människor som hon som ska vara förebilder, och just för ungdomar. Jag är lite oroad. men så har jag växt upp med några av de mest toleranta människorna i branschen. och varit naiv nog att tro att det är likadant överallt. Det är det inte. och det sörjer jag. Jag gillar tolerans och lika villkor, oavsett hudfärg, sexualitet eller vad det nu än gäller. Skillnaden mellan människan och dess handlingar glöms allt som oftast bort. Jag gillar det inte.
Clowner är inga personliga favoriter. Han var dock bra när han väl kommit igång. Detta att göra ett trick så att man tror att man genomskådat det och sedan agera som att man gjort det, för att sedan "motvilligt" visa att man haft fel och inte alls genomskådat det. Han tog det ett extra steg och det var välbehövligt. Han var bra. Mer respekt åt clowner.
Jag blev förälskad i ett fönster. Ett fönster med väldigt vackert glas, blågrönt blandat med klarblått och mängder av andra färger. Kyrkor är ofta väldigt vackra. Kåporna var klarblå och lila, men glasfönstren var ändå vackrast av dem alla. Annars brukar jag gilla kyrkogårdar för deras stillsamma skönhet.
Vi missade lunchen och försökte jaga rätt på ett café, det gick inget vidare så vi gav upp och satsade på mataffären istället. Ett säkert kort som aldrig sviker. Sedan upptäckte vi att det fanns en tidigare buss så vi tog oss hem i tid för mig att hinna ut på vägarna lite innan mörkret kom. Sedan kraschade jag i soffan och somnade, och var istället vaken halva natten. En vanlig helgdag. Nästan.
mp3: Only hope - Mandy Moore