26 Februari
Torsdag 09.02.26
Just nu har jag ingen riktigt ork eller ro till det här. Det är inget fel på att skriva, men ibland är fingrarna för ivriga och pulsen för snabb. Jag väntar på ett mail efter att ha suttit och skrivit ett svar. Det kan bli kul. Bara allting fungerar. Ibland drömmer jag kanske lite för mycket, planerar och regisserar. Men jag gillar mitt liv.
Jag är fundersam på om anledningen till utfrågningen är att hon inte vill att jag ska åka, inte var förberedd på att det skulle kunna ske så snart, eller om det gällde något annat. Hon brukar lita på mig, det vore inte likt mig att sticka utan att ha kollat upp saker och ting. Därför verkar frågorna underliga.
Mitt hår är intressant när det är nytvättat, luftigt och lätt. Och fruktansvärt glatt, varken hårsnoddar eller hårnålar vill sitta kvar. Luggen envisas med att återta sin plats framför mitt högra öga varje gång jag viftar undan den. Snart ger jag upp.
Jag tittade på bilder från i somras för att bestämma vilka jag skulle skicka. Sakta men säkert börjar jag inse att jag är saker jag inte trodde att jag var. En utomhusmänniska, som dock trivs inomhus. När bestämdes det att en utomhusperson skulle gilla att tälta? Det är den enda egenskap jag saknar. Jag hatar att vakna i ett fuktigt tält och känna mig förkyld och äcklig. Hatar är kanske lite väl starkt, jag föredrar bara att sova inomhus. På golv eller säng, det spelar ingen större roll. Bara jag slipper tältet, och helst också sovsäcken.
Mina tankar vill verkligen inte låta mig samla in dem. De flyger fritt, retas inte ens genom att räcka ut tungan utan ser mig helt enkelt inte. Fångade i sin egen verkliga drömvärld skulle jag tro. Det vill jag också vara. Kanske är jag det.
Vad jag borde göra är att hitta något att äta. Det skulle antagligen underlätta tankeinsamlingen. men jag vet inte, just nu känner jag mer för att låta dem flyga. Fritt fall är också att flyga. För en kort stund.
Varför låter jag deprimerad när jag är så glad och uppåt? Det är inte logiskt. Men det är nog inget i mitt liv just nu. Så jag njuter av ögonblicket och funderar över när jag äntligen kan få vara ifred. Det lär dröja väldigt länge är jag rädd.
mp3: Forever - Ben Harper
En dag ska jag börja berätta historien om sångerna. Hur sjutton de kom in i mitt liv, och varför de stannade när människorna försvann. Om jag kan, det vill säga. Vissa historier är glömda, andra gömda någonstans i skuggornas periferi.
Just nu har jag ingen riktigt ork eller ro till det här. Det är inget fel på att skriva, men ibland är fingrarna för ivriga och pulsen för snabb. Jag väntar på ett mail efter att ha suttit och skrivit ett svar. Det kan bli kul. Bara allting fungerar. Ibland drömmer jag kanske lite för mycket, planerar och regisserar. Men jag gillar mitt liv.
Jag är fundersam på om anledningen till utfrågningen är att hon inte vill att jag ska åka, inte var förberedd på att det skulle kunna ske så snart, eller om det gällde något annat. Hon brukar lita på mig, det vore inte likt mig att sticka utan att ha kollat upp saker och ting. Därför verkar frågorna underliga.
Mitt hår är intressant när det är nytvättat, luftigt och lätt. Och fruktansvärt glatt, varken hårsnoddar eller hårnålar vill sitta kvar. Luggen envisas med att återta sin plats framför mitt högra öga varje gång jag viftar undan den. Snart ger jag upp.
Jag tittade på bilder från i somras för att bestämma vilka jag skulle skicka. Sakta men säkert börjar jag inse att jag är saker jag inte trodde att jag var. En utomhusmänniska, som dock trivs inomhus. När bestämdes det att en utomhusperson skulle gilla att tälta? Det är den enda egenskap jag saknar. Jag hatar att vakna i ett fuktigt tält och känna mig förkyld och äcklig. Hatar är kanske lite väl starkt, jag föredrar bara att sova inomhus. På golv eller säng, det spelar ingen större roll. Bara jag slipper tältet, och helst också sovsäcken.
Mina tankar vill verkligen inte låta mig samla in dem. De flyger fritt, retas inte ens genom att räcka ut tungan utan ser mig helt enkelt inte. Fångade i sin egen verkliga drömvärld skulle jag tro. Det vill jag också vara. Kanske är jag det.
Vad jag borde göra är att hitta något att äta. Det skulle antagligen underlätta tankeinsamlingen. men jag vet inte, just nu känner jag mer för att låta dem flyga. Fritt fall är också att flyga. För en kort stund.
Varför låter jag deprimerad när jag är så glad och uppåt? Det är inte logiskt. Men det är nog inget i mitt liv just nu. Så jag njuter av ögonblicket och funderar över när jag äntligen kan få vara ifred. Det lär dröja väldigt länge är jag rädd.
mp3: Forever - Ben Harper
En dag ska jag börja berätta historien om sångerna. Hur sjutton de kom in i mitt liv, och varför de stannade när människorna försvann. Om jag kan, det vill säga. Vissa historier är glömda, andra gömda någonstans i skuggornas periferi.
Kommentarer
Trackback