Anagram

Torsdag 09.01.08
Snön yrde omkring mig och in i ögonen som var ihopknipna till små springor (inte för att det hjälpte mycket) när jag väntade på toppen av biblioteksbacken. Folk passerade på sin väg förbi och jag kunde inte låta bli att titta på dem. På håll. När de kom nära gjorde jag som alltid och låtsades fokusera blicken på något långt bort i fjärran. Det är annorlunda när jag möter folk gående, då kan jag le och möta deras blick under en kort stund. Visa att jag ser dem. Det är viktigare än man tror ibland. Något av det som gör mig mest glad är att gå förbi dagiset och höra barnen fråga efter mitt namn eller bara säga "hej! hej... heeej" som om de sjöng i stämmor. Sådant ger dagen en guldkant.
Möten mellan människor fascinerar mig något otroligt. Det är som att kroppsspråket blir ännu viktigare då, vare sig de mötandes två är helt okända för varandra eller har känt varandra i hela sina liv. Skönheten och sårbarheten blir sällan mer uppenbar än då.
Fåglarna har tagit upp en stor del av min tid idag. De är säkert lika understimulerade som jag men om de nu tycker att det är så fantastiskt roligt att promenera runt på taket får de gärna välja ett annat hus. Och hålla alla gigantiska kråkor borta. Annars kommer de kalla kårarna som sprider sig längs min ryggrad likt en mänsklig autobahn aldrig att upphöra.
Skolan känns så långt borta. Vi märkte det ännu bättre när vi gick tillbaka, första gången på ett halvår och troligen den sista för mig. Det kändes rätt att gå. Jag älskade det jag hade där men det finns inte kvar där längre. Jag kan lämna det nu.
Snöskottning är ingen favoritsysselsättning direkt men det är skönt när det är den lätta pudersnön. Den blåser i ansiktet när man borstar av biltaket men det gör inte så mycket. Det är bara skönt. Ännu skönare är det att få sticka händerna i det varma diskvattnet när man kommer in. Att diska är inte så illa ändå.
Spotify är nog inte alls illa, jag kommer bli beroende... Men så fick jag äntligen nytta av mina rebus-kunskaper, tjurskallighet är inte så illa emellanåt.

Jag känner mig för splittrad för att kunna skriva mer förståeligt,vackert eller djupt. Alla är ytliga ibland och idag är jag det. Djupet finns i ytan.