9 Januari
Fredag 09.01.09
Det finns dagar då jag inte orkar tänka djupare. Bara känna vad som en kommer för mig. Jag börjar hämma mig själv igen och jag hoppas att det snart går över. En liten svacka på vägen uppför backen. Jag tänker inte trilla ner igen. Har jag tur är det bara en effekt av förkylningen som försvinner samtidigt med rosslet i halsen.
Jag har knappt slängt en blick ut genom fönstret idag, och när jag väl gjorde det var det redan becksvart och det enda jag såg var den vackra pappjulstjärnans röda sken som effektivt hindrade mig från att se något därute. Det gjorde inte så mycket. Veronica Mars fick förgylla min dag även om jag nog ofta hade tankarna på annat håll. Att leva i framtiden är ingen vidare bra idé när nuet finns men ändå kan jag inte låta bli att göra det. Skolbesöket igår gjorde allt så påtagligt. Jag har inget att gå tillbaka till här. När jag åker bör det vara för resten av framtiden. Det finns inget kvar för mig att hämta här längre. Ändå är det så skrämmande att försöka veckla ut vingarna och hoppa. Att lita på min egen förmåga har aldrig varit en av mina starka sidor. Jag är rädd för att falla. Men jag tänker inte stå kvar ensam på taket och huttra i kylan medan jag kramar mig själv och vägrar vända blicken mot mig själv, eller framåt. Att titta ner i marken fungerar bara så länge.
Varje gång jag tycker mig ha förstått något om livet inser jag att svaret kan vara den exakta motsatsen till det jag tror. Vissa egenskaper önskar jag att jag aldrig hade utvecklat. Jag borde kanske pröva på min egen medicin och le. Det låter fånigt men det gör mig gladare. Leendet leder till glädjen, och glädjen leder till leendet. Jag undrar om det finns andra samband som går lika bra att vända på.
Svaret på livets gåta kommer jag nog aldrig att finna, och det gör mig egentligen rätt lättad. Samtidigt kan jag inte låta bli att leta eftersom jag inte har mycket annat för mig. Så nu sitter jag här med vader som värker lätt av träningsvärk från igår och funderar över livet. Och inser att jag borde börja träna igen om mina vader påverkas så mycket av en lätt promenad i några backar. Jag har min ärvt min mormors fåfänga och min farmors längtan. Min mors intresse och min fars logiska tänkande. Tur att jag har några egenskaper som är helt mina egna också. Annars skulle jag känna mig alltför perfekt skapad, utan att vara perfekt.
Det finns dagar då jag inte orkar tänka djupare. Bara känna vad som en kommer för mig. Jag börjar hämma mig själv igen och jag hoppas att det snart går över. En liten svacka på vägen uppför backen. Jag tänker inte trilla ner igen. Har jag tur är det bara en effekt av förkylningen som försvinner samtidigt med rosslet i halsen.
Jag har knappt slängt en blick ut genom fönstret idag, och när jag väl gjorde det var det redan becksvart och det enda jag såg var den vackra pappjulstjärnans röda sken som effektivt hindrade mig från att se något därute. Det gjorde inte så mycket. Veronica Mars fick förgylla min dag även om jag nog ofta hade tankarna på annat håll. Att leva i framtiden är ingen vidare bra idé när nuet finns men ändå kan jag inte låta bli att göra det. Skolbesöket igår gjorde allt så påtagligt. Jag har inget att gå tillbaka till här. När jag åker bör det vara för resten av framtiden. Det finns inget kvar för mig att hämta här längre. Ändå är det så skrämmande att försöka veckla ut vingarna och hoppa. Att lita på min egen förmåga har aldrig varit en av mina starka sidor. Jag är rädd för att falla. Men jag tänker inte stå kvar ensam på taket och huttra i kylan medan jag kramar mig själv och vägrar vända blicken mot mig själv, eller framåt. Att titta ner i marken fungerar bara så länge.
Varje gång jag tycker mig ha förstått något om livet inser jag att svaret kan vara den exakta motsatsen till det jag tror. Vissa egenskaper önskar jag att jag aldrig hade utvecklat. Jag borde kanske pröva på min egen medicin och le. Det låter fånigt men det gör mig gladare. Leendet leder till glädjen, och glädjen leder till leendet. Jag undrar om det finns andra samband som går lika bra att vända på.
Svaret på livets gåta kommer jag nog aldrig att finna, och det gör mig egentligen rätt lättad. Samtidigt kan jag inte låta bli att leta eftersom jag inte har mycket annat för mig. Så nu sitter jag här med vader som värker lätt av träningsvärk från igår och funderar över livet. Och inser att jag borde börja träna igen om mina vader påverkas så mycket av en lätt promenad i några backar. Jag har min ärvt min mormors fåfänga och min farmors längtan. Min mors intresse och min fars logiska tänkande. Tur att jag har några egenskaper som är helt mina egna också. Annars skulle jag känna mig alltför perfekt skapad, utan att vara perfekt.
Kommentarer
Trackback