10 Januari
Lördag 09.01.10
Ännu en lång kort dag. Jag känner mig alltid hämmad när andra är hemma. Kanske passar jag bäst ensam, åtminstone när det gäller boende. Vilken toppeninsikt när jag antagligen kommer att klämma ihop med med x antal andra i en lägenhet till hösten... Ändå hoppas jag att det blir av. Att bo med främlingar känns bättre än att bo med familjen. Jag tror att jag är uttråkad och verkligen har växt ur mitt liv. Det har känts så sedan jag kom hem. Mitt liv så som det såg ut innan jag for hade inte längre plats nog för mig när jag återvände. Det hade redan sträckts ut så mycket det bara kunde och det är dags att byta till ett nytt skinn. Men jag har inte vågat göra det ännu. Att krypa ut ur sitt döda, urvuxna skal innebär att vara sårbar tills dess det nya har hunnit hårdna. Jag är livrädd för att vara sårbar. Att visa andra vem jag är, vem jag vill bli. Kanske är det därför jag skriver. För att själv försöka upptäcka svaret, innan jag tvingas visa det för andra.
Himlen kommer aldrig att bli densamma. Jag kommer att sakna den. Någon berättade en gång att vi har sju olika skymningsgrader, nautisk skymning, och jag kommer aldrig att hitta detsamma söderut. Men jag var nog aldrig menad för det här stället. Det vill jag tro. Att det finns någon sorts öde som styr delar av mitt liv. Ändå tror jag att det inte spelar någon större roll om det finns eller inte. Saker kommer att ske hur som helst. Vissa bra, andra dåliga. Det är väl det som är livet. En enkel historia som antingen är uppbyggd genom en enormt komplex algoritm eller genom olika slumpmässiga händelser som tillsammans skapar något vi ser som ett partiellt mönster.
Alla olika färgskiftningar och skuggor som kommer fram vid den här tiden på dygnet är så vackra. Naturen överträffar, eller motsvarar, konsten. Det är vackert. Underskönt.
Om inte hjärnan sorterade bort stora mängder oviktig information som våra sinnen förmedlar skulle vi bli galna och hela systemet överhettas. Ändå tror jag att metoden ibland slår bakut. Som när vi missar att lägga märke till vardagssaker, alla de där små sakerna som finns och pågår hela tiden och som kan göra vardagen mer nyanserad och fascinerande. Ibland måste jag blunda för att uppfatta alla små ljud som skapar melodierna. Andra gånger fokusera blicken och tanken på att verkligen se och inte bara titta. Se hur amaryllisen lutar sig farligt långt åt höger mot vattenglaset som glömts kvar på bordet, hur barrdoften förblir kvar på min tumme och väntra pekfinger efter att ha plockat upp några barr från golvet. Hur människornas kroppar talar.
Jag tillbringade dagen i sportens tecken, skidskytte är en av mina favoritsporter och jag är just nu mäkta imponerad av den nya tyska talangen Peiffer... Det var dock slalomåkarna som fick mig att börja fundera idag. De måste ha en verkligt välutvecklad förmåga att se mentala bilder framför sig. Som de alltid står böjda över stavarna, med slutna ögon och ser ut som att de redan står i backen. Att kunna se allt framför sig på det sättet, som i 3D måste vara något väldigt speciellt. Själv kan jag sällan framkalla bilden av någons ansikte eller en plats ens några dagar efter att jag senast sett det. Det finns undantag och just därför undrar jag om de på något sätt varit viktigare för mig än de andra. Eller om det bara är slumpen. Om den nu finns.
Ännu en lång kort dag. Jag känner mig alltid hämmad när andra är hemma. Kanske passar jag bäst ensam, åtminstone när det gäller boende. Vilken toppeninsikt när jag antagligen kommer att klämma ihop med med x antal andra i en lägenhet till hösten... Ändå hoppas jag att det blir av. Att bo med främlingar känns bättre än att bo med familjen. Jag tror att jag är uttråkad och verkligen har växt ur mitt liv. Det har känts så sedan jag kom hem. Mitt liv så som det såg ut innan jag for hade inte längre plats nog för mig när jag återvände. Det hade redan sträckts ut så mycket det bara kunde och det är dags att byta till ett nytt skinn. Men jag har inte vågat göra det ännu. Att krypa ut ur sitt döda, urvuxna skal innebär att vara sårbar tills dess det nya har hunnit hårdna. Jag är livrädd för att vara sårbar. Att visa andra vem jag är, vem jag vill bli. Kanske är det därför jag skriver. För att själv försöka upptäcka svaret, innan jag tvingas visa det för andra.
Himlen kommer aldrig att bli densamma. Jag kommer att sakna den. Någon berättade en gång att vi har sju olika skymningsgrader, nautisk skymning, och jag kommer aldrig att hitta detsamma söderut. Men jag var nog aldrig menad för det här stället. Det vill jag tro. Att det finns någon sorts öde som styr delar av mitt liv. Ändå tror jag att det inte spelar någon större roll om det finns eller inte. Saker kommer att ske hur som helst. Vissa bra, andra dåliga. Det är väl det som är livet. En enkel historia som antingen är uppbyggd genom en enormt komplex algoritm eller genom olika slumpmässiga händelser som tillsammans skapar något vi ser som ett partiellt mönster.
Alla olika färgskiftningar och skuggor som kommer fram vid den här tiden på dygnet är så vackra. Naturen överträffar, eller motsvarar, konsten. Det är vackert. Underskönt.
Om inte hjärnan sorterade bort stora mängder oviktig information som våra sinnen förmedlar skulle vi bli galna och hela systemet överhettas. Ändå tror jag att metoden ibland slår bakut. Som när vi missar att lägga märke till vardagssaker, alla de där små sakerna som finns och pågår hela tiden och som kan göra vardagen mer nyanserad och fascinerande. Ibland måste jag blunda för att uppfatta alla små ljud som skapar melodierna. Andra gånger fokusera blicken och tanken på att verkligen se och inte bara titta. Se hur amaryllisen lutar sig farligt långt åt höger mot vattenglaset som glömts kvar på bordet, hur barrdoften förblir kvar på min tumme och väntra pekfinger efter att ha plockat upp några barr från golvet. Hur människornas kroppar talar.
Jag tillbringade dagen i sportens tecken, skidskytte är en av mina favoritsporter och jag är just nu mäkta imponerad av den nya tyska talangen Peiffer... Det var dock slalomåkarna som fick mig att börja fundera idag. De måste ha en verkligt välutvecklad förmåga att se mentala bilder framför sig. Som de alltid står böjda över stavarna, med slutna ögon och ser ut som att de redan står i backen. Att kunna se allt framför sig på det sättet, som i 3D måste vara något väldigt speciellt. Själv kan jag sällan framkalla bilden av någons ansikte eller en plats ens några dagar efter att jag senast sett det. Det finns undantag och just därför undrar jag om de på något sätt varit viktigare för mig än de andra. Eller om det bara är slumpen. Om den nu finns.
Kommentarer
Trackback