21 Januari
Onsdag 09.01.21
Vissa dagar rusar allt förbi i en snabb maklig takt. den verkliga tiden är inte i fas med den upplevda. på ett positivt sätt. fickparkeringar är lättare än jag trodde, och som vanligt gäller det bara att ta det lugnt för att inse det. hur kan något så enkelt vara så svårt att praktisera i verkliga livet? jag är utan tvekan mer av en teoretiker när det kommer till den sortens saker. nu har jag bara två samtal som ligger och gnager på samvetet som jag lagt mig till med de sista åren. jag gillar inte att vara till besvär men det måste bli gjort nu. tiden då jag inte brydde mig om andras känslor har aldrig varit mer avlägsen och det gör det väsentligt mycket tuffare att leva. ständigt försöka finna rätt väg.
jag borde också klä mig i grått, nyanserna och hela spektrat däri har jag redan sett men inte utvecklat, och gå med en upp- och nervänd stol på huvudet. efter att ha fastnat på biblioteket i några timmar letandes efter en bok jag inte skulle ha. det är lätt att sluta lägga märke till människor. veta att de var där, att de var normala och kanske hade något enstaka minnesvärt drag men sedan inte minnas något mer. bibliotekarien var vänlig om än en smula underlig. jag minns knappt hur han såg ut eller vad han hette. sådant får mig att skämmas över att vara människa. att inte se andra, de man träffar av en slumpartad anledning. människor jag går förbi kan jag ofta beskriva, för dem försöker jag se. de jag träffar och diskuterar med likaså. eller gör jag? läkaren igår... var klart över medellängd, såg ut som en långdistanslöpare, hade glasögon och var lite tunnhårig. mer minns jag inte, trots att jag satt och tittade honom i ögonen och pratade i en halvtimme. de jag passerar på någon halvminut minns jag mer av utseendemässigt. hans historier minns jag dock. det kanske uppväger det. bibliotekarien hette detsamma som min gamle klasskamrat om jag minns rätt. var inte särskilt lång, hade glasögon och kortklippt vildvuxet hår. och hade någon sorts after shave eller liknande som fick mig att reagera. dofter intresserar mig annars inte så mycket, eller jo, det gör de men inte på det sättet. kanske borde det intressera mig mer med tanke på hur kraftigt man minns det, ju fler sinnen desto bättre, inte sant? en persons doftval säger en hel del, troligen mer än vad för feromoner de än utsöndrar, så det kan vara värt att fundera på.
Just nu är jag fången i min egenhändigt låsta bur till vilken jag har förlorat nyckeln. den återfinnes troligen i mitten av nästa vecka när alla papper ska vara insända och jag kan återgå till mina böcker. de som vägde åtskilliga kilo och gav mig dagens träningspass när jag släpade dem uppför alla backar med böjda armar. för att väskbanden var för långa. snart kan jag slå knut på mig själv. men jag har grymma biceps utan att behöva gå i närheten av ett gym. och är snart så allmänbildad inom litteraturområdet att enbart bicepsens styrka slår hjärnans... eller något.
mp3: Swing Life Away (Acoustic) - Rise Against
Vissa dagar rusar allt förbi i en snabb maklig takt. den verkliga tiden är inte i fas med den upplevda. på ett positivt sätt. fickparkeringar är lättare än jag trodde, och som vanligt gäller det bara att ta det lugnt för att inse det. hur kan något så enkelt vara så svårt att praktisera i verkliga livet? jag är utan tvekan mer av en teoretiker när det kommer till den sortens saker. nu har jag bara två samtal som ligger och gnager på samvetet som jag lagt mig till med de sista åren. jag gillar inte att vara till besvär men det måste bli gjort nu. tiden då jag inte brydde mig om andras känslor har aldrig varit mer avlägsen och det gör det väsentligt mycket tuffare att leva. ständigt försöka finna rätt väg.
jag borde också klä mig i grått, nyanserna och hela spektrat däri har jag redan sett men inte utvecklat, och gå med en upp- och nervänd stol på huvudet. efter att ha fastnat på biblioteket i några timmar letandes efter en bok jag inte skulle ha. det är lätt att sluta lägga märke till människor. veta att de var där, att de var normala och kanske hade något enstaka minnesvärt drag men sedan inte minnas något mer. bibliotekarien var vänlig om än en smula underlig. jag minns knappt hur han såg ut eller vad han hette. sådant får mig att skämmas över att vara människa. att inte se andra, de man träffar av en slumpartad anledning. människor jag går förbi kan jag ofta beskriva, för dem försöker jag se. de jag träffar och diskuterar med likaså. eller gör jag? läkaren igår... var klart över medellängd, såg ut som en långdistanslöpare, hade glasögon och var lite tunnhårig. mer minns jag inte, trots att jag satt och tittade honom i ögonen och pratade i en halvtimme. de jag passerar på någon halvminut minns jag mer av utseendemässigt. hans historier minns jag dock. det kanske uppväger det. bibliotekarien hette detsamma som min gamle klasskamrat om jag minns rätt. var inte särskilt lång, hade glasögon och kortklippt vildvuxet hår. och hade någon sorts after shave eller liknande som fick mig att reagera. dofter intresserar mig annars inte så mycket, eller jo, det gör de men inte på det sättet. kanske borde det intressera mig mer med tanke på hur kraftigt man minns det, ju fler sinnen desto bättre, inte sant? en persons doftval säger en hel del, troligen mer än vad för feromoner de än utsöndrar, så det kan vara värt att fundera på.
Just nu är jag fången i min egenhändigt låsta bur till vilken jag har förlorat nyckeln. den återfinnes troligen i mitten av nästa vecka när alla papper ska vara insända och jag kan återgå till mina böcker. de som vägde åtskilliga kilo och gav mig dagens träningspass när jag släpade dem uppför alla backar med böjda armar. för att väskbanden var för långa. snart kan jag slå knut på mig själv. men jag har grymma biceps utan att behöva gå i närheten av ett gym. och är snart så allmänbildad inom litteraturområdet att enbart bicepsens styrka slår hjärnans... eller något.
mp3: Swing Life Away (Acoustic) - Rise Against
Kommentarer
Trackback