25 Januari

Söndag 09.01.25
Anatomi är intressant. Kanske tänker jag fel, det är kroppen och lederna som fascinerar mig, vävnader och organ är godtagbart men ordet i sig är vackert. Anatomi. Jag satt och stirrade på mina händer och insåg hur fantastiskt det är att det finns en sådan detaljrikedom i våra fingertoppar, som ligger så långt från centrum i kreationen. Hur fingeravtrycken lyckats skapas med alla sina kullar och områden liknande en topografisk karta över människans kärna. Hur fingertopparna kan vara så känsliga för beröring och skiftningar i miljö när det krävs att så mycket samverkar för att signalerna ska lyckas färdas hela den långa vägen genom händer, armar, hals och sedan fortplantas och utvecklas till medvetande. Vi är fantastiska bara genom att finnas till. Livet är ett mirakel. Inte att bli till utan att fortsätta finnas till. Dag efter dag fortsätter vi att fungera. Vår kropp andas, känner, pumpar blodet genom alla leder. Det är otroligt.
Jag är en mästare på att skjuta upp saker. Viktiga saker som jag verkligen vill få gjorda även om de kanske inte är fullt så roliga att genomföra. Så jag går och har ångest över att jag inte gör dem vilket förstör själva idén med att hitta på något annat. Ändå gör jag det om och om igen. När jag väl sätter igång brukar jag vara fantastisk, då har jag ju redan kommit på lösningar på alla hemska problem som eventuellt, kanske, möjligen skulle kunna uppstå. För tittat igenom uppgiften har jag ju gjort långt i förväg. Att stånga huvudet i väggen och ödsla energi i onödan är visst min melodi. Å andra sidan besparar det mig säkert ett par timmars kaloriförbrännande träning. Vilken uppmuntrande tanke.
Annars har denna dag tillbringats i ett "dagen efter"-segt läge med hela mitt jag ihopkurad i en fåtölj framför all sport som svt har framfört. Ständigt längtandes efter en filt för att slippa ifrån min frusna uppenbarelse men med tillräckligt dåligt samvete för att jag inte skrivit mina papper för att inte sträcka mig någon meter, lyfta upp locket och dra fram en mjuk och varm fleecepläd. Så här sitter jag fortfarande och fryser. Inifrån och ut.
Hur kommer det sig att det alltid finns någon hårslinga som lyckas undkomma alla mina hårnålar och snoddar? Som mjukt kramar käklinjen eller kittlar nacken medan jag desperat försöker hitta en hårsnodd som är lagom spänd när mitt hår antingen hamnar i en hästsvans eller en knut? Allt jag lyckas med är en halvsvans-halvknut då jag inser att snodden inte kan sträckas mer men inte heller mindre eftersom den då glider ner snart igen.
Det är dags att sluta skjuta upp detta om jag inte ska missa chansen. Nu går jag ner och försöker komma på något att skriva och hoppas att jag imorgon kan skriva att jag åtminstone hunnit ta mig igenom en del av det.

mp3: the End - the Doors

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback