26 Januari
Måndag 09.01.26
Hela mitt inre är i uppror. Jag har försökt undvika att läsa referensbreven jag har fått men nu går det inte längre. För att kunna slutföra det här måste de översättas och det är en pina. Att läsa om hur andra uppfattar en och även berömmer en är något jag har svårt att klara av. Att berömma andra är inte svårt för mig, att ta åt mig kritik är också lätt men komplimanger och beröm, det har alltid passerat in genom det ena örat och ut genom det andra. Jag har inte velat inse att de kanske har rätt. Det är så mycket enklare att övertyga sig själv om att de bara säger det för att vara snälla, för att de borde säga något sådant eller för att de helt enkelt inte tänker på det. Att ständigt tänka att folk ljuger är inte särskilt vänligt av mig, men egentligen tror jag inte att det handlar om lögner utan mer omedvetenhet. Att de bara slänger ur sig något utan att ha någon egentlig känsla bakom det. Ju mer jag funderar på det, desto värre ter sig min oförmåga att ta emot komplimanger. Det är en direkt förolämpning... Men jag tycker inte om att höra folk berömma mig när jag vet att det alltid finns något jag kunde ha gjort bättre, någon egenskap jag saknar som skulle göra mig till en bättre människa. I mångt och mycket lever jag ett liv i ständig jakt efter perfektion vilket gör att jag hela tiden känner mig skyldig till att inte ha lyckats bättre. Trots att jag har lyckats väldigt bra med det mesta jag har tagit mig för. Det är underligt hur allt fungerar men jag tror att jag måste lära mig det som alla säger åt mig, att det ibland räcker med "bra nog", det måste inte bli perfekt. Samtidigt är det så fruktansvärt svårt att få in det i skallen, jag har levt mitt liv i skuggan av den gäckande perfektionen som aldrig stannar länge nog för att jag ska kunna få grepp om den. Kommer jag alltid att vara sådan? Om så är fallet kommer mitt liv att bli väldigt jobbigt och väldigt ensamt. Jag har inte samma krav på andra som jag har på mig själv, snarare tvärtom. Jag har väldigt låga krav på andra eftersom jag lägger så mycket fokus på min egen insats och plågar mig själv bortom alla smärtgränser. Herregud, att se sig själv genom andras ögon gör jävligt ont eftersom jag inser att jag är värd så mycket mer än vad jag själv ger mig. Duktig flicka syndromet räcker inte riktigt till för att beskriva det här, och nu är det dags att ta tag i det. Men istället fortsätter jag att fly tills dess jag tappat bort även min egen skugga under jakten på perfektionen.
Jag sitter här med stelfrusna händer och darrar inuti efter att ha översatt de två första breven. Pudersnön utanför är vacker och lättskottad men den slår mot ansiktet likt små iskristaller och lämnar en bortdomnad känsla efter sig på de rosiga kinderna. Sluttestet är avklarat, nätt och jämt då det var precis på gränsen (tautologi, jag vet). Exakt så många poäng som krävdes, inte mer, men nu är det bara det riktiga som kvarstår.
Åter till mina brev.
mp3: Containerlied - die toten Hosen
Hela mitt inre är i uppror. Jag har försökt undvika att läsa referensbreven jag har fått men nu går det inte längre. För att kunna slutföra det här måste de översättas och det är en pina. Att läsa om hur andra uppfattar en och även berömmer en är något jag har svårt att klara av. Att berömma andra är inte svårt för mig, att ta åt mig kritik är också lätt men komplimanger och beröm, det har alltid passerat in genom det ena örat och ut genom det andra. Jag har inte velat inse att de kanske har rätt. Det är så mycket enklare att övertyga sig själv om att de bara säger det för att vara snälla, för att de borde säga något sådant eller för att de helt enkelt inte tänker på det. Att ständigt tänka att folk ljuger är inte särskilt vänligt av mig, men egentligen tror jag inte att det handlar om lögner utan mer omedvetenhet. Att de bara slänger ur sig något utan att ha någon egentlig känsla bakom det. Ju mer jag funderar på det, desto värre ter sig min oförmåga att ta emot komplimanger. Det är en direkt förolämpning... Men jag tycker inte om att höra folk berömma mig när jag vet att det alltid finns något jag kunde ha gjort bättre, någon egenskap jag saknar som skulle göra mig till en bättre människa. I mångt och mycket lever jag ett liv i ständig jakt efter perfektion vilket gör att jag hela tiden känner mig skyldig till att inte ha lyckats bättre. Trots att jag har lyckats väldigt bra med det mesta jag har tagit mig för. Det är underligt hur allt fungerar men jag tror att jag måste lära mig det som alla säger åt mig, att det ibland räcker med "bra nog", det måste inte bli perfekt. Samtidigt är det så fruktansvärt svårt att få in det i skallen, jag har levt mitt liv i skuggan av den gäckande perfektionen som aldrig stannar länge nog för att jag ska kunna få grepp om den. Kommer jag alltid att vara sådan? Om så är fallet kommer mitt liv att bli väldigt jobbigt och väldigt ensamt. Jag har inte samma krav på andra som jag har på mig själv, snarare tvärtom. Jag har väldigt låga krav på andra eftersom jag lägger så mycket fokus på min egen insats och plågar mig själv bortom alla smärtgränser. Herregud, att se sig själv genom andras ögon gör jävligt ont eftersom jag inser att jag är värd så mycket mer än vad jag själv ger mig. Duktig flicka syndromet räcker inte riktigt till för att beskriva det här, och nu är det dags att ta tag i det. Men istället fortsätter jag att fly tills dess jag tappat bort även min egen skugga under jakten på perfektionen.
Jag sitter här med stelfrusna händer och darrar inuti efter att ha översatt de två första breven. Pudersnön utanför är vacker och lättskottad men den slår mot ansiktet likt små iskristaller och lämnar en bortdomnad känsla efter sig på de rosiga kinderna. Sluttestet är avklarat, nätt och jämt då det var precis på gränsen (tautologi, jag vet). Exakt så många poäng som krävdes, inte mer, men nu är det bara det riktiga som kvarstår.
Åter till mina brev.
mp3: Containerlied - die toten Hosen
Kommentarer
Trackback