8 Maj
Fredag 09.05.08
Jag har varit här länge nu. Jag skulle gärna skriva den exakta tiden, inte för att det är komplicerat att räkna ut, men det finns en bokstav som vägrar fungera som enbart Ctrl+C kopia, och det gör allt jobbigare.
Egentligen har jag ingen större lust att skriva för stunden, men det finns saker som tvingar sig fram och har manat mig att komma ner hit och författa det här. För det mesta skriver jag flersidesmail till föräldrarna och rantar om allt och inget. Känslor, upplevelser, barn, tyskar och framtiden. Det är den sistnämnda som stör mig, som det känns som att jag just nu inte klarar av att skriva om. Jag tror inte att jag kommer tillbaka. Att jag kommer att bosätta mig i Sverige igen. Jag börjar inse rätt mycket, om mig själv och hur speciella alla människor egentligen är. Jag är rädd för mig själv, samtidigt som jag beundrar och fascineras av hur mycket jag klarar av, och inser vilken potential jag faktiskt har. Jag har själv aldrig trott det när folk har sagt det, eller kanske helt enkelt inte funderat över det alls utan bara tagit det för givet.
Det finns mycket jag fortfarande inte fattar, och antagligen kommer jag aldrig att inse vad allt betyder. Det är väl alltid fallet när man befinner sig mitt i bilden, hur mycket man än försöker kan man inte se helheten.
Jag vet inte hur länge jag blir kvar här, även om det verkar bli mer upp till mig än till familjen att besluta när det är dags att lämna denna plats. Till jul blir jag i alla fall kvar. Sedan vet jag inte alls. Plugga, jobba, stanna kvar här, resa? Jag kommer nog inte tillbaka till Sverige som sagt. Inte för att Tyskland är genomfantastiskt eller för att Sverige är hemskt. Nej, för att jag kan känna mig svensk här. Jag har kommit att se att jag är en person som älskar bäst när jag inte är där. Jag trivs bättre med de flesta relationer när jag har lagt lite (fysiskt) utrymme mellan oss. Det gäller länder liksom människor. Här gillar jag att vara svensk, kanske gillar jag att redan veta att man är annorlunda, det frigör allt annat och gör att jag inte hämmar mig själv. Jag sticker ut hursomhelst.
En sak till som jag har insett är att jag nog söker efter en person som jag trivs bättre med när vi är tillsammans än isär. Det är nog lättare sagt än gjort att finna den personen, jag är kräsen och duktig när det kommer till ensamhet. Jag är självständig och introvert, även om jag ofta verkar extrovert och social. Livet är inte alltid format som man tror. Jag är bra med barn, bättre än jag själv trodde att jag skulle vara, men jag vet inte om jag själv kommer att bli mamma ens i framtiden. Jag börjar tro att mitt liv bara har börjat förändras och att det snart inte längre kommer kunna hejdas. Att börja inse sin potential är skrämmande samtidigt som det är fantastiskt underbart. Jag undrar bara vart det kommer att ta mig, och hur jag kommer klara av det.
Nu är det inte längre 8:e maj utan 9:e maj. Imorgon firar man mors dag här. Det finns mycket jag snabbt har kommit att älska här nere, en del jag helst skulle vilja förändra eller helt ta bort, och mycket jag har kommit att längta till. Min reslust har inte minskat, tvärtom. Jag känner mig alltjämt som i filmen Chocolate, där de känner sig bundna att ge sig av när vinden ger dem tecken. Vandringslusten dör inte ut utan växer sig bara starkare, och det är därför jag tror att jag kommer att fortsätta söka, medvetet och omedvetet, tills den dag flamman slocknar.
mp3: Razorlight - Wire to Wire
Jag har varit här länge nu. Jag skulle gärna skriva den exakta tiden, inte för att det är komplicerat att räkna ut, men det finns en bokstav som vägrar fungera som enbart Ctrl+C kopia, och det gör allt jobbigare.
Egentligen har jag ingen större lust att skriva för stunden, men det finns saker som tvingar sig fram och har manat mig att komma ner hit och författa det här. För det mesta skriver jag flersidesmail till föräldrarna och rantar om allt och inget. Känslor, upplevelser, barn, tyskar och framtiden. Det är den sistnämnda som stör mig, som det känns som att jag just nu inte klarar av att skriva om. Jag tror inte att jag kommer tillbaka. Att jag kommer att bosätta mig i Sverige igen. Jag börjar inse rätt mycket, om mig själv och hur speciella alla människor egentligen är. Jag är rädd för mig själv, samtidigt som jag beundrar och fascineras av hur mycket jag klarar av, och inser vilken potential jag faktiskt har. Jag har själv aldrig trott det när folk har sagt det, eller kanske helt enkelt inte funderat över det alls utan bara tagit det för givet.
Det finns mycket jag fortfarande inte fattar, och antagligen kommer jag aldrig att inse vad allt betyder. Det är väl alltid fallet när man befinner sig mitt i bilden, hur mycket man än försöker kan man inte se helheten.
Jag vet inte hur länge jag blir kvar här, även om det verkar bli mer upp till mig än till familjen att besluta när det är dags att lämna denna plats. Till jul blir jag i alla fall kvar. Sedan vet jag inte alls. Plugga, jobba, stanna kvar här, resa? Jag kommer nog inte tillbaka till Sverige som sagt. Inte för att Tyskland är genomfantastiskt eller för att Sverige är hemskt. Nej, för att jag kan känna mig svensk här. Jag har kommit att se att jag är en person som älskar bäst när jag inte är där. Jag trivs bättre med de flesta relationer när jag har lagt lite (fysiskt) utrymme mellan oss. Det gäller länder liksom människor. Här gillar jag att vara svensk, kanske gillar jag att redan veta att man är annorlunda, det frigör allt annat och gör att jag inte hämmar mig själv. Jag sticker ut hursomhelst.
En sak till som jag har insett är att jag nog söker efter en person som jag trivs bättre med när vi är tillsammans än isär. Det är nog lättare sagt än gjort att finna den personen, jag är kräsen och duktig när det kommer till ensamhet. Jag är självständig och introvert, även om jag ofta verkar extrovert och social. Livet är inte alltid format som man tror. Jag är bra med barn, bättre än jag själv trodde att jag skulle vara, men jag vet inte om jag själv kommer att bli mamma ens i framtiden. Jag börjar tro att mitt liv bara har börjat förändras och att det snart inte längre kommer kunna hejdas. Att börja inse sin potential är skrämmande samtidigt som det är fantastiskt underbart. Jag undrar bara vart det kommer att ta mig, och hur jag kommer klara av det.
Nu är det inte längre 8:e maj utan 9:e maj. Imorgon firar man mors dag här. Det finns mycket jag snabbt har kommit att älska här nere, en del jag helst skulle vilja förändra eller helt ta bort, och mycket jag har kommit att längta till. Min reslust har inte minskat, tvärtom. Jag känner mig alltjämt som i filmen Chocolate, där de känner sig bundna att ge sig av när vinden ger dem tecken. Vandringslusten dör inte ut utan växer sig bara starkare, och det är därför jag tror att jag kommer att fortsätta söka, medvetet och omedvetet, tills den dag flamman slocknar.
mp3: Razorlight - Wire to Wire
Kommentarer
Trackback