Tal 4
Analyser. De finns överallt, vi omges av dem varje dag. Men vad gör de egentligen för nytta? Får de oss att må bättre, utvecklas eller något annat?
En del gör det. När man analyserar en sjuklings blod för att ta reda på vilken sjukdom han har gör man ju det för att man ska kunna bota honom, det är alltså en nyttig analys.
Men psykologi då, är det verkligen hälsosamt att få höra vad man är för sorts person, vad man innerst inne känner och hur man ska ändra den känslan, av en helt okänd människa?
Kanske kan det hjälpa vissa att må bättre, men det är definitivt inte så för alla och det fungerar framförallt inte på alla typer av problem man kan ha.
Det finns analyser för naglar, hår, ögon, för hur vältränad, snygg eller intelligent man är. Vi får olika värden beroende på hur bra vi är, som i ett IQ-test till exempel, och så ska det resultatet jämföras med hur bra vi borde vara, som att normalvärdet för ett IQ-test ligger på 100 poäng.
I skolan analyserar vi alltid det ena eller andra. Antingen man går estet och analyserar en låts uppbyggnad, skalor eller en pjäs struktur eller går natur och analyserar matematiska formler och kemiska molekylstrukturer. Olika saker men samma tillvägagångssätt. Man ser förmågan att analysera som något positivt, är man duktig kan det ge ett högre betyg och så vidare.
Analyseringsförmågan skulle på något sätt vara ett tecken på att människan är smartare än djuren, då de så vitt vi vet inte ägnar sig alltför mycket åt att analysera saker, de agerar istället. Vi talar ju så nedsättande om att den djuriska instinkten kan ta över när man är pressad, det vill säga när vi inte klarar av att analysera eller tänka längre utan istället handlar.
Alla analyserar vi väl romaner, dikter, noveller och annat, muntligt såväl som skriftligt på svenskan och engelskan, men framförallt: vi lär oss att analysera varandra allt effektivare.
När man var mindre tänkte man inte på det sättet, om någon var taskig så funderade man inte över varför de var det, om de hade haft en dålig dag eller så, man kom bara fram till att de var elaka och att man inte ville leka med dem. Men redan efter ett par dag kunde man ändå sitta där i sandlådan och bygga sandslott med dem igen. Vi var egentligen mycket bättre på det här med att glömma och förlåta då än vad vi är nu. Tala om att gå tillbaka i utvecklingen…
Men nu har det förändrats, eftersom vi analyserar bakgrunden till problemen. Hur många teorier har det inte dykt upp om att Hitlers problem låg i att han blev mobbad för att han var klen när han var yngre, att han misslyckades som konstnär och så vidare? Folk har analyserat hjärnor, mätt skallar och andra kroppsdelar, de har gjort försök som går ut på att se hur olika ”typer” av människor skulle reagera i olika situationer.
Och vi gör det fortfarande, inte bara forskare utan även ”vanliga” människor som oss själva. Alla här inne har gjort det. Vi har till och med gjort underhållning av det. Tv-program som Big Brother, Robinson och andra dokusåpor går ut på just det, att låta tittarna se hur deltagarna reagerar när de ställs inför olika situationer. Man har börjat välja ut deltagare som man tror kan råka ihop så att tittarna får se våld, bråk och annat som de helst inte skulle vilja råka ut för själva.
Och sen analyserar vi dem, deltagarna det vill säga, vi dömer dem efter vad de hittar på, om de bråkar mycket, om de är lata eller om de ser till att fixa mat och annat.
Vad är egentligen skillnaden mellan att sätta ett visst antal speciellt utvalda försöksobjekt i ett rum och studera deras beteende, och att se på samma utvalda skara via Tv:n då de har blivit strandsatta på en öde ö eller inlåsta i ett hus?
Det är egentligen inte själva analyserandet som stör mig utan vad vi utesluter när vi gör den. Ett bra exempel på det är arkeologi. Arkeologerna kan fastställa hur gammalt ett skelett är, de kan ibland säga vad han åt, hur gammal han var, vad han bodde i för trakt och så vidare.
Och med det tycker man att man har kommit fram till vad han var för människotyp, om han var byhövding eller så. Men egentligen vet man lika lite om honom som när man började undersökningen. Man har ingen aning om vad han kände, om han tyckte om barn, vad han gillade att äta eller vad han tyckte om livet i allmänhet.
Det är sådana saker som dör med oss, vare sig man tror på reinkarnation, att själen lever kvar eller något annat så kommer man ändå till det faktum att ingen annan kan veta så mycket om våra tankar och känslor när vi väl är döda.
Det är just det som alla som försöker analysera en annan person missar, att man faktiskt inte kan veta mer om personens känslor och tankar än vad han själv väljer att berätta och det lilla som ibland kan ses i sättet han beter sig på.
Ändå ger vi aldrig upp, utan vi fortsätter att analysera varandra, trots att det leder till så många förutfattade meningar och fördomar. Man har helt enkelt ingen rätt att ha en dålig dag, för man kommer att bli dömd för det, även om de allra flesta har en dålig dag någon gång.
Ni sitter och analyserar mig just nu, när jag har talat klart kommer ni att analysera mitt tal, och vad är det om inte mina åsikter och tankar i talad form?
Det gäller att inte stirra sig blind på statistik och andra resultat som är grundade på analyser av människors beteende, för de stämmer inte in på alla. Vi är alla olika och det där med stereotyper fungerar inte, Hitler och hans anhängare utmålade judar som långnästa, svarthåriga brottslingar och jag tvivlar faktiskt inte på att det verkligen fanns, och fortfarande finns en eller annan jude som passar in på den beskrivningen. Men det finns också kristna, muslimer, hinduer och andra som gör det. Och det finns människor som är så vänliga att man känner sig som en usel skurk i jämförelse. Kort sagt, det finns många olika människor och det finns inte en enda som är exakt lik en annan när det kommer till deras åsikter, tankar och beteende.
Att analysera något är som att ställa sig framför ett husfönster och titta in, man placerar sig en bit ifrån det man ska studera för att själv inte bli påverkad, inte bli indragen i det. Man tar ett steg tillbaka från det.
Analyser av fysiska saker, sådant som kan testas i laboratorier i olika maskiner, de kan ofta vara till nytta så att vi kan bota fler sjukdomar, se till att miljön är bra och så vidare.
Men analyser av människor, speciellt de som fortfarande lever och tänker, ska man vara mycket försiktig med, för vi har känslor och till skillnad från en träbit från 2000 år före Kristus så kan vi bli sårade. Att analysera en person på ett bra sätt går egentligen inte, för så fort man bestämmer sig för att ta det där steget bakåt och inte bli påverkad av personen utan se till att hålla sig saklig så mister man poängen. Man glömmer bort att personen har känslor eftersom man själv stänger av sina under den tiden man observerar honom, bara för att man ska vara ”neutral”.
Vi är inga robotar utan vi präglas av vår omgivning, och om man hela tiden ska behöva gå omkring och tänka på att varje andetag man tar blir bedömt, att varje ord man säger kommer att antingen få folk att tycka illa eller väl om en, ja, hur ska man då någonsin orka vara bland människor? Alla säger att vi lever i ett land med yttrandefrihet, och det må så vara, men vad betyder det om man blir dömd av en professionell domare eller av sin närmaste omgivning, man blir straffad vilket som.