Tal 5

INTELLIGENS- överdrivet eller rättmätigt beundrad?  


Varför tycker så många att det vore så fantastiskt att vara extremt begåvad inom ett eller annat område? Man tycker att personer som har absolut gehör, en enorm matematiskt förmåga eller någon annan typ av överintelligens är så lyckligt lottade, men varför?

Intelligens betyder enligt Nationalencyklopedin detsamma som förstånd, begåvning eller tankeförmåga. En mängd fina omskrivningar, men jag frågar igen: vad betyder det egentligen?

Det finns tydligen ingen riktigt definition på vad intelligens faktiskt är eftersom forskarna än så länge inte har kunnat komma överens om någon tillräckligt bra beskrivning av det.

 

Albert Einstein anses ju vara ett av vår tids största genier, men visste ni vad han hade för syn på intelligens och begåvning och hur man blev så smart?

Han sa: ”Om du vill att dina barn ska bli begåvade så ska du berätta sagor för dem. Om du vill att de ska bli mycket begåvade så berätta ännu fler sagor för dem.”


 

Jag tycker att han har en klar poäng där, för jag är inget stort fan av tanken på att tidigt mata barn med fakta och förenklade vuxenklassiker som de egentligen inte förstår.

Den typen av intelligens som jag tala om är just den som ledande forskare och genier anses ha och, om man tänker efter, skulle de verkligen ha kommit på så många teorier om de bara hade läst faktaböcker och sådant under hela sitt liv?

Jag tror inte det, för deras arbeten bygger ju på att man hittar på nya förklaringar till allt möjligt, att man ser utanför ramarna.

Och säga vad man vill om sagor, men de är som gjorda för att lära oss att se utanför vår lilla låda. De tvingar oss att använda fantasin för att kunna föreställa oss figurerna, pepparkakshus och talande djur. 

Einstein har också sagt att fantasi är viktigare än kunskap då kunskapen är begränsad medan fantasin omgärdar världen.

 

Vi menar ju också på att de som har absolut gehör och annat skulle vara så lyckligt lottade och begåvade, men för att vara ärlig, skulle man verkligen vilja gå omkring och höra varenda felaktig ton som någon artist tar, varje falsk ton som kan dyka upp när man pratar med någon, och samtidigt veta att ingen annan hör den lika väl och störs av den?

Jag håller med om att det kan vara en gåva att vara medfött skicklig inom ett visst område, men jag tror också att det kan vara en börda för man blir hela tiden sedd som annorlunda och folk kan bli avundsjuka, beundrande eller bara inte förstå vad det är man hör eller ser.

Det finns de som kan se eller smaka toner, en underlig blandning av olika sinnen kan man tycka, och det kan göra det extremt svårt att förklara för någon annan vad man menar.

 


Sedan finns det ett annat, mycket speciellt exempel på intelligens. Ungefär 10% av alla människor som är autistiska har speciella talanger. De kallas för savanter, och vissa är så extremt duktiga på sina specialiteter att de klassas som geniala. De kännetecknas av att de har en enormt stor minneskapacitet men ändå ofta inte har några sociala förmågor.

De som har sett filmen Rain man med Dustin Hoffman vet vad jag talar om. Den filmen är baserad på en högst verklig person, vid namn Kim Peek. Han är i femtioårsåldern och kan 12000 böcker utantill, han kan berätta vilken veckodag det var ett visst datum för flera år sedan, han kan spela mängder av musikstycken utantill bara efter att ha hört dem. Han minns allt han någonsin har läst och är i praktiken geniförklarad inom 15 olika områden.

Men han är inte ensam. Det är inte många som har fullt så många förmågor som han, men det finns de som har andra, liknande talanger.

Och ändå kan de för det mesta inte klä på sig själva, knäppa en knapp eller fungera socialt.

Det är ett exempel på den intelligens som så många beundrar. 


 

 Det finns de som faktiskt tvingar sina barn att läsa Dante, ta pianolektioner, lära sig språk och så vidare redan innan de fyller fem. Bara för att de ska bli så smarta och framgångsrika som möjligt. Här kan man verkligen undra om föräldrarna är ute efter någon typ av självförverkligande, istället för barnets bästa.

 


Jag tycker också att intelligens kan vara beundransvärt, jag har ju till exempel tagit upp flera av Albert Einsteins citat eftersom jag tycker att han var smart inom många områden.

Ibland undrar jag om den här viljan att vara smartast, bäst, starkast och sådant hänger ihop med att man inte tycker att man är något annars, att man på något sätt skulle få en identitet, bli någon om man är bäst eller åtminstone bättre än de flesta på något.

Som alltid så finns det ett citat som beskriver även det:

”Inget är så vanligt som viljan att vara enastående” som Shakespeare så fint presenterade det.

 

Kanske är det därför vi pressar oss själva och vår omgivning att ständigt bli smartare, lära oss mer och utvecklas kunskapsmässigt. Men det är egentligen inte alls en bra idé, man har snarare kommit fram till att stress gör att vi inte kan skapa nya hjärnceller och därför kommer ihåg mindre än vad vi skulle göra om vi inte var stressade.

Dessutom verkar många som räknas som utbildade vara raka motsatsen när det kommer till att använda sig av den där den där kunskapen på ett förnuftigt sätt.

Jag har känt människor som medvetet har använt sig av fina ord och termer för att få andra att känna sig små och obetydliga, de trycker ner folk med hjälp av sin utbildning och det tycker jag är ett hemskt sätt att använda sig av kunskap som istället skulle kunna hjälpa andra.

 

Vad jag försöker komma fram till är att vi kanske inte borde fästa oss så mycket vid betyg, IQ-tester och provresultat. Istället skulle vi kunna låta människor lära sig saker för att de är intresserade och tycker att det är kul, eller att åtminstone det mesta av det är roligt.

Om vi värderar kunskap så mycket högra än allt annat kommer vi till slut att stå där med en bunt odrägliga, kunskapsfullproppade professorer som kan en massa statistik och fakta utantill men som inte kan komma på några nya teorier, utveckla mediciner, främja vetenskapen eller skapa nya uppfinningar.   

Är inte hela tanken med utbildning att man sedan ska kunna hjälpa människor, förbättra livskvaliteten och öka kunskapen om vår värld?

Och det bästa sättet att göra det på är väl att försöka förnya och förbättra gamla teorier och uppfinningar, vilket bara kan ske om man kommer på nya saker och ser utanför ramarna.

Korvstoppning som inlärningsmetod har aldrig fungerat något vidare, det bästa sättet att lära sig något är att vara intresserad och nyfiken.

Så kanske vore det bättre om vi koncentrerade oss på att låta barn vara barn, för de är ändå så nyfikna och intresserade av allt möjligt då så de lär sig egentligen mer än vad vi gör när vi blir äldre. Låt dem läsa sagor, fantisera, leka och vara nyfikna. Att besvara barns frågor och inte kväva nyfikenheten är enligt mig ett av de bästa sätten att få dem att tycka att det är roligt att lära sig saker. För att vara helt ärlig så tror jag att vi nog alla skulle lära oss mer om vi inte tog så dödsallvarligt på allt som handlar om kunskap och intelligens.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback