Tal 2

Medmänsklighet
 - en massa tomt prat eller en genuin känsla?


Jag ska argumentera för en ändrad attityd ifråga om vårt sätt att behandla andra, och då speciellt myndigheter och andra höga instansers sätt att behandla barn och flyktingar.

 

Varför sätter vi upp alla dessa punkter, håller en massa möten om hur man kan förbättra livskvaliteten för människor i tredje världen och så vidare när vi sedan inte följer upp våra storartade tal med handlingar? Vi så att säga lovar runt men håller tunt.

 

Det finns hur många bevis på det som helst, hur alla talade om orkanen Katrina och utlovade närmast stordåd när det kom till hjälpaktionerna. Men bara dagar efteråt kom det rapporter om hur vissa, speciellt svarta, förbisågs när det kom till kritan. Och vips så startades det en debatt om amerikansk rasism som tog upp utrymme i media, istället för att man fortsatte att fokusera på katastrofoffren och vad som behövde göras för dem.


Och ta det här med barnens rättigheter, barnkonventionen och det. Gäller det bara för barn i västvärlden? Jag trodde ju annars att det skulle fungera mer generellt, att alla barn faktiskt hade samma rättigheter, men jag kan ju ha missuppfattat det hela.

 
För tänk bara på alla dessa fall man läser om, barn som kidnappas av den ena föräldern och för iväg till ett annat land, tonårstjejer mördade för hederns skull, flyktingbarn som skickas tillbaka till ett land i obalans och ännu mer. Speciellt flyktingbarn verkar vara en utsatt grupp, det är som om de skulle ha hamnat utanför alla lagar och regler i och med att de har ett annat ursprung. I Sverige ordnar vi så att barn och ungdomar som har varit med om något traumatiskt, så som tsunamikatastrofen eller en närståendes självmord, får träffa psykologer och ägnas en enorm uppmärksamhet.

Ett flyktingbarn däremot, kan få gå osedda genom alla system och flyttas mellan olika instanser som en annan vara. Många har varit med om fruktansvärda händelser, en del har sett föräldrar eller syskon bli dödade, andra har fått fly undan våld eller leva i ständig rädsla för huruvida deras familj kommer att överleva morgondagen.

Våldtäkter, mord, svält, sjukdomar, ”försvunna” familjemedlemmar. De flesta har varit med om något som kan klassas som traumatiskt. Ändå är det inte slut när de väl lyckas fly och kommer till, till exempel Sverige. Då tvingas många tvärtom gå igenom helvetet än en gång. De blir placerade på något gruppboende där de knappast känner någon, får veta att det inte är säkert att de får stanna i landet och får ingen information om vad som har hänt med eventuella familjemedlemmar som blev kvar i hemlandet. Och som om inte det vore nog så kan de dessutom inte språket och är på en plats med ett främmande klimat och kultur.

Man kan tycka att det borde vara nog för att förtjäna en stunds vila och ro, men istället kastas de in i en cirkel av myndigheter, omplaceringar och åtskilligt prat om hur man ska integreras i det svenska samhället samtidigt som de fortfarande inte har fått någon information om huruvida de ens kommer att få stanna kvar i Sverige.

 
Jag vet inte hur det är med er, men jag skulle nog vilja kalla det ett grovt svek. Att vända sig till ett land som lever i fred för att få skydd och hjälp och för att överhuvudtaget kunna ha ett sådant liv som vår regering säger att alla människor har rätt till. Alla har rätt till att få känna sig trygga, ingen ska behöva vakna upp på morgonen och undra om ens familj och vänner kommer att överleva ännu en dag. Ändå tvingar vi dem att gå igenom otaliga psykiskt påfrestande processer och låter dem aldrig få känna den där tryggheten av att ha en egen plats vilken ingen kan ta ifrån dem. I praktiken har de inget land att kalla sitt eget längre, de har flytt från ett och tas inte officiellt emot av ett annat, de vistas i en världslig limbo.

Och hur är det med de barn och ungdomar som smugglas från Afrika till Europa för att söka jobb och kunna skicka hem pengar till sina föräldrar och syskon. Senast i fredags såg jag ett reportage om barn ifrån Senegal som kom till Kanarieöarna för att deras föräldrar behövde pengar och det inte fanns några att tjäna i hemlandet. Man talade om hur barnen utnyttjades flera gånger om; först av sina familjer som försörjare, sedan av människosmugglarna som varor de fick betalt för att frakta, och sedan av de företag och fabriker som eventuellt anställde dem som arbetare med minimilön.

Även om många av dem hade sluppit se alltför mycket krig och död så är de ändå utsatta. Barn ska inte behöva arbeta, eller bära bördan av att behöva försörja hela sin familj. Inte heller ska de kunna skeppas iväg och under avskyvärda förhållanden tvingas resa bort från sina föräldrar bara för att, just det, arbeta.

 
Allt detta säger i alla fall mig att det är något grovt fel i våran attityd. Istället för att se till att till exempel Senegal, har möjligheter att se till att föräldrarna kan försörja familjen, låta barnen gå i skolan och så vidare så bråkar vi om huruvida man verkligen borde skriva av landets skulder. Vi bråkar om vem som orsakade problemen och försöker finna syndabockar istället för att först lösa själva problemet.
 

Vad är det egentligen som har hänt med medmänskligheten, existerar den bara i teorin eller vad är det som pågår?            


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback