Mål 1:3

JAGET

[3. Reflektion och värdering: Anser du att du är en ny person varje ny dag? Håller du med Sokrates att det som ger dig glädje och lidande förändras hela tiden?]

Jag är delvis inne på samma linje som Sokrates även om jag tror att jaget finns. Jag tror bara att det förändras till en viss del genom livet. Jaget kan enligt mig liknas vid en lerklump eller lite modellera; man formar den, ändrar saker man inte tycker om och så vidare så att den alltid byter form men det är fortfarande samma lera som man började med, den har inte förändrats även om dess form har gjort det. På så sätt håller jag även med Kupperman i hans tanke att man inte kan se jaget även om man letar efter det eftersom det inte behåller en konstant form och därför inte kommer att se likadant ut varje gång. Dessutom finns det inget som säger att jaget är fysiskt, det kan lika gärna vara något annat som vi inte ens behöver känna till (liksom vi inte vet riktigt vad plasma [aggregationsform?] ska klassificeras som). 
Så jag tror faktiskt att jag är en ny person varje dag men jag är samtidigt densamma som jag alltid har varit, bara i en ny form och Sokrates tanke håller ändå eftersom det faktiskt är olika saker som ger mig glädje och lidande under olika perioder i mitt liv. Det som gladde mig som 5-åring, eller igår för den delen, behöver inte alls glädja mig just nu men samtidigt har det en gång glatt mig och på så sätt gjort mig till den jag är idag och om man ser det så betyder det att det fortfarande gläder mig (under förutsättning att jag gillar mig själv just nu).

[16. Reflektion och värdering: Anser du att jaget är språkligt? Att den språkliga strukturen är som ett program som fungerar och vi kan kalla detta program med begär och trosföreställningar för "jag"?]

Jag tycker att Rortys tanke är intressant men att han är alltför trångsynt; han talar om att ett barn inte skulle ha ett jag om man inte lärde det ett språk men jag tror att det skulle skapa sig ett språk, det är ju det barn gör innan de ens förstår vad andra säger. Det går inte att bli av med språket; kroppsspråk och liknande finns alltid kvar, men jag förstår hans tanke om att jaget är tätt sammanlänkat med språket för utan ett verbalt (eller skrift-) språk skulle vi knappast kunna tala om jaget. Men vi skulle ju ändå vara olika, ha olika personligheter och utvecklas olika. När vi åldrades skulle vi anses visare än vad vi var som unga eftersom vi lär oss och formar oss själva. Vi har ändå en essens, och det är för mig jaget. Vem har bestämt att ens själva kärna måste vara konstant genom hela livet? Jag tror snarare att den är som den där lerklumpen, den antar olika former men är fortfarande samma essens. Utan kommunikation av något slag, varken med andra människor, djur eller natur skulle vi kanske inte ha något jag, men jag tvivlar på det eftersom vi väl ändå skulle tänka, och om vi tänker, lär oss och får nya erfarenheter så kommer vi att ha en personlighet/karaktär och ett liv och därmed också ett jag. Begär och trosföreställningar spelar kanske in i formandet av jaget men det är knappast allt eftersom det inte är allt vad livet består av (om man inte ser de två begreppen i väldigt vid bemärkelse) och det är livet som hjälper till att forma och omforma jaget.   

[25. Reflektion och värdering: Anser du att du skapar din livshistoria själv? Skapar du din egen karaktär också? Eller är det bestämt av DNA?]

Jag tror inte alls att allt är bestämt av DNA, till och med biologer talar om betydelsen av arv och miljö och jag håller på så sätt med dem, men inte ens de två faktorerna förklarar allt. Jag anser tvärtom att Aristoteles har helt rätt då jag ser på livet som någorlunda obestämt även om det finns vissa saker som är fasta, lite som att det finns några konstanta kugghjul som ser till att föra maskineriet runt och dessa kan inte förändras utan är förutbestämda, av DNA eller något annat. Men därifrån är det långt till att påstå att ens hela livshistoria och karaktär är fullkomligt förutbestämda, jag tror mer på min teori om kugghjulen som ändå lämnar en del till slumpen och personen i fråga. Ens karaktär skapas enligt mig till stor del av omgivningen och det enda generna gör är att ge en vissa grundförutsättningar, exempelvis nyfikenhet, som sedan kan antingen arbetas bort eller odlas. Men omgivningen betyder ändå inte allt även om det är där vår karaktär betyder något, det är alltid i relation till andra som den bedöms, aldrig annars. Karaktären kanske formas till stor del av omgivningen när man är yngre men ju äldre man blir och ju mer man börjar ifrågasätta normer, desto mer makt tar man över formandet av sin egen karaktär. En persons karaktär behöver inte vara bestående och konstant genom hela livet; olika saker, speciellt personliga insikter, formar om den och det gör att vi själva skapar vår karaktär. Och karaktären bidrar till stor del till ens livshistoria så på det sättet har väl Aristoteles rätt men ens livshistoria tror jag också påverkas av andras karaktärer, slumpen och kort sagt allt annat som kommer i vägen för det som annars skulle vara ett totalt egocentrerat liv. Allt omkring oss ger oss verktygen och materialet till att själva skapa våra livshistorier och sedan är frågan bara vilka verktyg och material (jämförbart med chanser/möjligheter) man väljer (att ta).   
  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback