Mål 2:2

UTILITARISM

[7. Reflektion och värdering: Anser du att du inte kan bli lycklig på Benthams sätt? Håller du snarare med Mill? Varför i så fall?]

Jag tror inte att någon, och definitivt inte jag själv, kan bli lycklig enbart av att väga konsekvenser och olika människors potentiella lycka mot varandra. Jag är mer inne på Mills linje i sådan mening att man kan kompromissa; man kan inte bara följa en princip och sedan följa den under hela sitt liv. Det säger sig självt, varför skulle man forma livet efter en princip istället för att låta principen formas efter livet. Allt handlar om prioriteringar och själv anser jag att det är genom dem man finner lyckan, genom att ge livet friare tyglar istället för att försöka tvinga in det i en tvångströja. För det är just det som jag anser att Bentham försöker göra; om man livet ut alltid ska sätta upp miljarder kalkyler över konsekvenser och potentiell lycka kommer det att leda till att man i slutänden inte hinner göra så där särdeles mycket alls. Och dessutom skulle de flesta gå med ständigt dåligt samvete för att man vet att man (oftast) har missat någon faktor i kalkylerna. Jag tror dock att Benthams princip, och kort sagt utilitarismen i allmänhet, kan fungera bra när det handlar om stora beslut även om den inte kan ge en komplett lösning. För trots allt så är väl ändå allt i människovärlden till för att hjälpa människor, eller åtminstone den allmänna majoriteten vilket innebär att ingen ska gynnas mer än andra. Och denna grund som det mesta nu vilar på, eller kämpar för att nå, är väldigt lik utilitarismen även om man inte använder det namnet. Jag tror dock inte att denna "lösning" kan ge lycka till enskilda människor utan enbart höja "lyckonivån" i större folkgrupper då alla oftast är någorlunda nöjda och lyckliga. Mills tankar talar mer om den enskilda personens lycka och där tror jag att han har rätt i att man måste kombinera olika tankar och kompromissa om man ska kunna bli lycklig. Kompromisser är nyckeln till mänskliga relationer och utan dem blir inte många lyckliga. Jag tror också att han är inne på rätt spår när det gäller att det finns mer i livet, även om jag inte tror att det nödvändigtvis innebär poesi och musik utan kan gälla allt. Huvudsaken är att man tillåter livets rötter sprida sig i alla riktningar istället för att tvinga dem att växa i en för trång kruka där livet aldrig kan växa sig stort. Det gäller att hitta något man kan njuta av och helt enkelt följa sina känslor.   

[21. Reflektion och värdering: Anser du att smärta ser likadant ut i vilken varelse den än äger rum i? Finns det ingen skillnad mellan t ex mänsklig ångest och djurets fysiska smärta?]

Jag tror överhuvudtaget inte att smärta är något man kan jämföra. Precis som med lycka kan man enbart jämföra erfaren smärta/lycka med annan erfaren smärta/lycka. Man kan säga att man är lyckligare nu än för två år sedan (även om det egentligen också är relativt) men man kan inte ärligt säga att man är lyckligare än sin granne eller liknande. Lycka och smärta är relativt, och kan inte sättas in på en skala så som utilitarismen delvis kräver. Jag tror exempelvis inte att min lillasyster känner på samma sätt som jag gör, vare sig det gäller fysisk eller psykisk smärta. Jag kan själv reagera och känna olika inför smärta och därför tror jag att det finns olika sorters smärta och att dessa inte ens kan jämföras, de tillhör helt olika områden. Därför måste det också finnas skillnader mellan mänsklig smärta och ett djurs smärta, vare sig man talar om ångest eller om fysisk smärta. Man kan helt enkelt inte jämföra olika personers och varelsers smärta eftersom man helt enkelt inte vet något om dem. Liksom jag inte vet exakt hur en annan person tänker så kan jag inte heller veta exakt vad personen känner och inte veta hur deras smärta "ser ut". För vi vet inget annat än det vi själva har erfarit och därför kan vi inte heller mäta andras smärta eller lycka då det skulle kräva att alla kände på exakt samma sätt och då också tänkte på samma sätt, reagerade på samma sätt och helt enkelt var kompletta kopior av varandra. Och eftersom vi inte är det kan vi inte heller veta vad andra känner eller mäta deras smärta eller lycka.  

[22. Reflektion och värdering: Anser du att offer måste göras i moraliska sammanhang? Att alla aldrig kan bli nöjda av ett beslut?]

Jag tror helt ärligt att det är ytterst sällan, om ens någonsin, som alla inblandade är fullkomligt nöjda med ett beslut (och jag tror att antalet missnöjda ökar ju fler inblandade det handlar om). Alla tvingas offra något för att nå ett resultat överhuvudtaget, det kallas att KOMPROMISSA, och ofta innebär ett beslut inte att man har kommit överens om den bästa möjliga lösningen utan bara att de inblandade kan tänka sig beslutet för att de anser att deras motståndare har förlorat lika mycket eller mer än dem själva. Det är inte alltid det är sant men ibland handlar kompromisser bara om att båda sidorna förlorar eftersom det är den enda lösningen man kan nå då sidorna vägrar offra mer. För att nå de bästa lösningarna krävs ofta stora offer och det är därför vi har så många halvdana beslut som cirkulerar; människor är inte alltid beredda att göra dessa offer, ibland för att offret inte anses värt det, ibland som en ren principsak. Hur det än är så handlar alla beslut om hur mycket (av sina principer och åsikter) man är villig att offra för att nå en lösning. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback