Mål 2:3

DYGDETIK

[9. Reflektion och värdering: Håller du med Aristoteles?]

Ja, jag håller faktiskt med Aristoteles om att medelvägen oftast är den bästa. Jag ser det dock bara som en riktlinje och inte en princip som fungerar i alla lägen. För ibland är det de extrema känslorna/reaktionerna som leder till resultat och jag anser framför allt annat att man egentligen borde sätta ihop utilitarismen och dygdetiken för att få en mer mångsidig syn på livet och de val man tvingas göra. Ibland är det resultatet av ens val som räknas och ibland är det sättet man gör valen på. För det mesta handlar det faktiskt om att avgöra om offren är värda det troliga utfallet av ett val, men inte ens det är en komplett teori som alltid fungerar. Aristoteles har dock en klar poäng i att man bör tänka innan man agerar, vilket för det mesta är vad man gör när man tar medelvägen, man ger sig tid att tänka och överväga saker och ting. Dessutom är det ett enormt slöseri med energi att alltid ta till de mest extrema känslorna även när det gäller småsaker; de känslorna vore bättre att spara till lägen då de behövs, för sådana finns också. Det Aristoteles missar med sin teori är att människan sällan mår bra av att ta allt lugnt och av avsaknad av starka känslor, för ibland är det de som behövs, för att ladda ur spänningen eller liknande. Hans idé om motsatser är dock fantastisk och på pricken enligt min egen uppfattning. Motsatsen till de flesta känslor är, enligt vad jag tror, apati då det är endast då som avsaknaden av känslor märks. Men sammantaget anser jag nog att Aristoteles är inne på rätt spår även om han, liksom de flesta filosofer, verkar alltför fast i att hitta en allmängiltig princip istället för att kombinera flera mindre.

[16. Reflektion och värdering: Anser du att njutningen är central i ett gott liv?]

Jag tror faktiskt inte att man kan uppleva ett gott (sant) liv utan njutning, eftersom njutning för mig innebär att man trivs och är där man vill vara för stunden. Man njuter av livet. Givetvis kan man leva en sorts, relativt hyggligt liv utan njutning, men jag tror inte att det då kan bli mer än ett ytligt, materiellt sett gott liv. Det är trots allt våra känslor som låter oss lära oss saker, som får oss att gilla vissa saker och ogilla andra. Allt beror på vilka känslor vi kopplar samman med saken i fråga. Det är klart att man kan utmana rädslor och annat som är orsakade av obehagskänslor med hjälp av "det sunda förnuftet", men å andra sidan kan också känslorna segra över förnuftet från tid till tid. I vilket fall som helst så måste en människa få njuta av det liv han eller hon lever; man behöver inte gilla allt, men det borde åtminstone finnas någonting som man brinner för eller njuter av, hur litet eller udda detta än må vara. Njutningen är en del av människan (och djuret) och det finns åtskilliga bevis på det; både kemiska, biologiska, psykologiska och allt möjligt annat. Egentligen ser jag inte hur någon överhuvudtaget kan anse att känslor inte hör till eller bör höra till de delar av oss som fattar beslut; eftersom känslorna är en så stor del av oss riskerar vi att snarare fatta felaktiga beslut när vi försöker bortse från dem eftersom vi då ofta inte riktigt vet vad som sägs av förnuftet, av känslorna och av andra saker. Att låta känslorna ta över helt vore dock inte någon bra idé det heller eftersom det lätt kan gå överstyr så varför inte låta känslorna och förnuftet göra valen tillsammans? Och dessutom kan man lägga in ett lätt konsekvenstänkande (vilket jag dock anser tillhör förnuftet) så har man ett mycket mer komplett sätt att fatta beslut. Att försöka ignorera en naturlig del av vårt beslutsfattande är bara dåraktigt, låt hellre de olika delarna samarbeta för att fatta ett så bra beslut som möjligt för ibland blir resultatet faktiskt större/bättre än summan av de ingående delarna.

[22. Reflektion och värdering: Anser du att dygdetiken inte ger den vägledning en etisk teori bör göra? Att den flummar istället för att analysera?]

Jag tycker helt och fullt att dygdetiken, till skillnad från många andra etiska teorier, fyller sin funktion som vägledning när det gäller olika (moraliska) val i livet då den snarare talar om att lära känna sig själv och tänka på våra egna känslor och därigenom fatta våra val då vi står på en stadig grund av självkännedom. Andra etiska teorier verkar snarare försöka bestämma och fastställa exakt hur man ska handla i olika situationer genom att skapa fasta principer (regler) att följa. Antagligen är de tvungna att göra detta då de grundar sina teorier på förnuftet och anser att det är gemensamt för alla människor. Själv tvivlar jag på att det skulle finnas något sådant som ett metafysiskt förnuft eftersom jag anser att förnuftet är byggt på värderingar som man i sin tur lär sig under livets gång. Jag ser alltså inte poängen med att kalla dygdetiken flummig, för visst är den inte strukturerad på samma sätt som många andra etiska teorier, men så fokuserar den också mer på människan och hans enskilda känslor, åsikter och "förnuft" än på människor i allmänhet. Dygdetiken verkar inte förutsätta att alla människor är likadana, vilket många andra teorier gör och som jag anser är en brist i dem, och det gör ju att man inte kan sätta upp klara riktlinjer på samma sätt som andra teorier (ibland gör den det dock ändå även om jag anser att det är högst onödigt) utan snarare tvingas försöka förklara sina idéer på ett sätt som gör att varje enskild person själv får fundera över dem och vad de skulle betyda i deras eget liv. Dygdetiken kommer inte med några färdiga förklaringar eller lösningar och om det är detsamma som att vara flummig, ja då är dygdetiken utan tvekan den flummigaste av alla etiska teorier som jag har stött på!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback