Halka
Ibland känns allt väldigt hopplöst när man återfaller i gamla vanor som man trott sig ha brutit för gott. Men perfektionist kommer jag alltid att vara och jag hatar att bli sen och behöva stressa. När jag hellre riskerar hälsan än blir sen är det något fel men det går bara inte att låta bli. Nu är alla delarna skrivna så det är bara praktiken som måste sätta sig. Vilket den skulle göra om jag bara slutade tänka och oroa mig. Jag kan det egentligen, bara jag känner efter och lugnar mig. Allt behöver inte bli perfekt på första försöket men jag ska förstå tanken bakom det.
Jag börjar tro att allt ändå kan komma att lösa sig. Jag måste bara avsluta inaktiviteten och sätta igång med något. 
På vägen mellan dröm och verklighet.
Nu borde jag försöka slappna av. Jag har gjort allt möjligt idag inklusive insett att detta är en dag jag borde försöka komma ihåg. Särskilt i framtiden när jag längtar tillbaka till snön. Ett levande minne av hur jag runt två-tretiden på onsdagen den tredje December gick ut för att skotta vatten och slask. Hur ryggen och armarna skrek efter bara några få skyffeltag och hur långsamt det gick eftersom varje decimeter slask var fasansfullt tung. Hur vattnet läckte in genom mina super-gore-tex kängor på bara någon minut och hur det bara gick att välja mellan att bli blöt och kall om händerna genom vantarna eller blöt och kall om händerna utan vantar. Jag valde det senare. Men det jag hoppas minnas bäst är hur jag, orättvist egentligen, hatade plogbilen och att vi bodde på den sida av vägen som får störst karm eftersom de tar oss först. Jag älskar snön och nu när ljusstakarna och julstjärnan är uppsatta längtar jag efter mörkret och släcker ner varje lampa som stör deras vackra sken. Men lika fast hatar jag slasket som går igenom alla skor och som döljer den förrädiska halkan som kan förstöra även de bästas jul. Det går igenom märg och ben och lämnar mina kinder lika våta och spåriga som vägarna.