Anagram

Det finns gånger då jag önskar att jag var annorlunda. Att jag inte ville förstå och se. Att jag bara kunde sluta mina ögon och ändå tro mig se, så som så många redan gör. Ändå skulle jag inte vilja ge upp det jag har, den intensitet som mitt inre besitter och som en dag kanske kan hitta ett sätt att stråla ut. Jag är inte säker men jag börjar förstå. Jag kommer aldrig att bli färdig men jag kommer att ta mig så långt jag kan. Tills det sätter stopp och jag har mitt ögonblick.

Jag behöver tro ibland. På att det finns en mening med att saker sker eller inte. Jag söker inte en auktoritet, jag söker ett mönster. En mening, orsak och verkan. Annars ser jag inte hur balansen kan finnas, hur något så fruktansvärt ska kunna ursäktas eller förklaras med ett fåtal positiva effekter. Jag behöver balans.

Jag måste våga öppna ögonen och se istället för att förstulet stjäla några få blickar nu och då.
 
Det är lätt att gå vilse, men kanske finns det ingen väg som är fel eller någon som är rätt. Det finns bara vägar. Vi ska alltid försöka tillskriva saker olika betydelser, innebörder och egenskaper men kanske är det egentligen lätt. De är vad de är. Varken mer, varken mindre. Allt annat är enbart tolkningar som inte har något med föremålet att göra. Inte har något med världen att göra.

Den här boken kommer att äta mig levande.