Anagram

Jag trodde att jag hade bestämt mig för vad jag skulle göra nästa år. Jag var säker igår. Hade skrivit ut papper och frågat rätt personer. Sen kom mailet imorse. Som en tornado i mina tankar och välordnade papper. Mitt Bewerbungsformular ligger utspritt överallt och tankarna går i alla riktningar. Hur ska man kunna hitta rätt när det finns så många sätt? Kan det bli fel eller är det bara att våga? De är så söta men jag kommer nog att tacka nej. Vad är det jag behöver i mitt liv? Vem är jag och vem vill jag bli? Jag vill träffa någon som förstår igen. Det finns så många som hävdar att de gör det. Låtsas lyssna. Tror kanske själva att de gör det. Men de hör inte. Inte mig. Inte det jag vill säga som kräver mer än ord.

Jag önskar att jag aldrig upplevt det. Timmar av samtal men ändå ordlös kommunikation. Att vi var där bägge två utan att ha bestämt det. Att vi båda kände på oss att det skulle vara så. Det skulle inte vara detsamma idag. Det är inte honom jag saknar. Det är känslan. När allt var så rätt. Det var samma sak men kortare med henne. Hon finns kvar och är fortfarande lika dyrbar. Jag säger det inte till henne tillräckligt ofta. Vi går upp i vardagen. I alltet. Och glömmer oss själva i stormens öga. Hon är fantastisk men vet inte om det. Hon är så mycket. Jag vill aldrig släppa taget. Samtidigt vill jag inte förlora tron. Inte se verkligheten. Jag vill ha henne som i drömmen. Orörd av oron. Egoistiskt av mig men jag älskar henne. På sätt och vis.

Kanske är det dem man måste släppa först. De älskade. De man kände sig hemma med direkt. Hur kunde jag missa dem så länge? Hur kan jag leva utan dem? Hur kan jag leva med dem? Jag vill ha dem bägge kvar. Bevarade i vår tid. Jag är falsk. Jag vill inte ha dem. Jag vill ha bilden av dem. Stunden med dem. Ögonblicken som passerade och lämnade mig flämtande efter luft. Jag vill drunka i det igen. Bland den brinnande lavendeln.