Anagram

Det är skrämmande när man börjar läsa och inser att det är jag som skrivit det. En annan jag. En annan människa som tänkt precis som jag just i den stunden. En annan som fungerat på samma sätt, i en isolerad händelse eller i ett liv. Jag är för vetenskaplig. Det är min skyddsmur, de korrekta orden.

Jag kan inte ändra mig. Orkar inte försöka ändra mig igen, om och om igen. Kanske kommer jag aldrig känna att jag duger. Kanske gör ingen det. Kanske spelar det ingen roll. Men jag önskar mig tillbaka till de svunna stunderna då jag kände att jag dög. Då jag kände att det verkligen inte spelade någon roll att jag hade mina fel och brister. Hur någon kunde få mig att känna det förstår jag fortfarande inte. Det som alla andra har misslyckats med. Föräldrar, vänner, lärare. Jag själv.

Jag vill aldrig mer se honom. Jag lever hellre på minnet eller hittar någon jag kan fortsätta processen med. Jag önskar han var en hon. Jag hatar samhällets syn på det. Hans syn.