Luft
De enklaste och bästa lösningarna på ett problem är ibland de kortsiktiga. Även om man gärna vill se en lösning som fungerar i det långa loppet är det svårt att ta tag i det ordentligt om man inte orkar med den närmaste framtiden. Då kanske steg för steg är rätt metod. Jag tror att jag börjar med det i det här fallet. Annars kommer jag att bli galen. Och värst av allt - jag kommer att bli otrevlig, en person som jag inte vill vara och helst inte vill kännas vid. Att bli galen stör mig inte så mycket, om man definierar galen som annorlunda och inte som komplett och totalt världsfrånvänd. Även om tanken är lockande så skulle det nog inte vara så trevligt i praktiken. Ännu ett fall av missledande nedsvärtad romantik.
Handledsbihanget fortsätter att påminna mig om livet, om det jag verkligen uppskattade. Och det är så nära nu, varför inte göra det? Men jag är rädd att förstöra det, och då också de fina minnena. Uppvaknandet och känslan av att vara jag. För första gången på länge. Utan människor som kände mig men som ändå förstod mig bättre än någon annan. Kommer jag våga åka tillbaka, eller ska jag hitta nya tempel? Troligen både och. Det behöver inte bli detsamma, borde inte bli detsamma. Det är inte det jag vill ha. Jag vill ha allt, jag behöver inget.
Är det jag som gjort fel, eller är det jag som felats emot? Måste jag alltid vara den som hittar en ny kind att offra, är det aldrig nog? Kan jag aldrig accepteras utan att känna mig som tagen på nåder under en kort period? Varför ska allt bestämmas så, varför bryr jag mig så? Är det underligt att jag är rädd för mig sjäv, för andra, när det är detta jag har vant mig vid? När det här är det som blivit normen, där värdet bestäms av andra. Utan onda avsikter men ändå så nerbrytande.