Svar

Jag är inte säker på att det finns ett svar överhuvudtaget. Ju mer jag vänder och vrider på det, desto mer känner jag att det är just det som är idén. Att livet handlar om att kämpa för att hitta en mening, en väg någonstans. Det finns så många man beundrar för att de har så många planer och även genomför dem. Men det finns minst lika många som jag beundrar för att de helt enkelt verkar älska sina liv, för att de gör något som jag skulle påstå att de verkade menade att göra. Det behöver inte alls vara något spektakulärt utan något väldigt enkelt som de började med av en slump men sedan fortsatte med. Jag är själv en planernas person men jag älskar att se hur folk på något sätt hittar sin väg av en slump för även om jag kanske inte tror på ödet som helhetsförklaring så gillar jag tanken på att det finns något man är menad för. Sen är väl frågan vad framgång är. Jag sitter just nu och funderar över hur mycket jag är villig att ge upp och vad det skulle ge mig i slutänden och vet efter så många timmar fortfarande inte vad som vore rätt val. Så jag misstänker att det inte finns något. Vad man än gör kommer det antagligen att fungera på ett bra sätt ändå eftersom det egentligen inte finns någon motsats till framgång så länge man inte ger upp helt. Vad man än gör, stannar kvar eller åker, så får man unika erfarenheter som man på ett eller annat sätt får nytta av. Så egentligen är väl svaret att man måste hitta modet att gå sin egen väg, om man sedan väljer den av en slump eller genom medveten planering. Det är en flervalsfråga med bara korrekta alternativ. Om man bara kunde sluta se på sig själv så som man tror att andra skulle se på en så skulle det kanske vara mycket lättare. Men vi skulle nog få en sämre förståelse för andra om slutade med det. Jag tar hellre min oro, mina drömmar och all osäkerhet som följer med dem än får ett liv där allt flyter på obehindrat. De erfarenheter allt detta ger är det som jag tycker utvecklar en mest och som gör det mycket lättare att försöka förstå andra och för mig är det mer värt än alla resor i världen. Jag älskar känslan av att plötsligt känna sig totalt närvarande i nuet, då man känner sig så levande att varje intryck rusar mot en i hundra knyck. Jag tror dock att jag kanske aldrig skulle ha förstått den känslan om jag inte hade alla mina funderingar och osäkerhet så jag kan inte ångra dem, hur mycket de än har skadat mig emellanåt. Livet är till för att levas så det man behöver göra är väl att lista ut vad det innebär att leva. Det är antagligen olika saker för olika personer men det är väl just det som är tjusningen med det hela. Men nu borde jag sluta för jag har redan låtit som en självhjälpsbok för alltför lång tid.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback