Anagram

Julen håller på att överfalla mig emellanåt. All stress och framförallt alla måsten. Det står för allt jag ogillar med traditioner men ändå älskar jag den. Det är bara utövandet som behöver förändras en smula för att passa mig. Men så är väl inte allt menat att passa alla heller och jag kan nog klara av ett par dagar varje år då andra får kuta runt och stressa upp även mig. Så länge de inte tvingar mig till att göra diverse saker jag inte själv vill. Sådant klarar jag bra på egen hand men ändå är det alltid så att om man väl har gjort något ett år, för att man då kände för det eller helt enkelt tyckte att det skulle vara lättare än att kämpa emot, så är det som att skriva på en kontrakt om att man i framtiden alltid ska göra detta. Hur mycket man än protesterar och klargör att man inte känner för det. Den destruktiva sidan av traditioner är en jag hoppas slippa föra vidare till omgivningen. Jag älskar vissa traditioner, under förutsättning att man behåller dem för att man vill och inte för att det har blivit ett måste. Julkort har blivit min uppgift och jag har inget emot det, tvärtom är det rätt intressant, men jag uppskattar inte när det helt enkelt förutsätts att jag ska skriva dem. Speciellt inte när de allra flesta av dem skickas till personer jag knappt har träffat. Det är när saker tas för givet och bara uppmärksammas om de inte utförs, och då är man helt plötsligt skyldig till en överträdelse av överenskommelsen man inte ens insett att man har ingått. Sällan kommer det så mycket positiv uppmärksamhet ur den sortens traditioner. Nu är mina föräldrar inte sådana. De tackar och uppmärksammar när man har utfört saker och ting men ändå kan det ibland kännas som att de gör det för att det blivit ett måste. Att tacket i sig själv förlorar värde och innebörd då det bara slängs ut i tomma luften, helt tanklöst. Som ett skott som avfyras utan mål eller mening, enbart för att det bör avfyras. Vilket slöseri med värdefull ammunition.