Genetiskt betingat

Jag har visst två favoritord, fascinerande (i olika böjningsformer) och ibland. Så just nu försöker jag fundera ut olika sätt att skriva på utan att använda just de orden. Det är lättare sagt än gjort. Å andra sidan är det väl det som är poängen med vanor, att de är svåra att bryta.

Min högra hand blir alltid väldigt kall när jag sitter vid datorn. Huruvida jag använder musen eller inte verkar inte spela någon roll vilket gör det hela än mer mystiskt och oförklarligt. Hade vänsterhanden blivit lika kall hade jag avfärdat det hela med att bordet är lite för högt och att blodtillförseln till fingrarna minskar av den anledningen, men det fungerar inte den här gången. Mina sfinktrar är helt enkelt inte anpassade till klimatet på denna lilla jordplätt som jag bor på och kallar mitt hem. Kanske är det en av anledningarna till att jag funderar på att emigrera söderut och då inte enbart för en kortare period utan mer som ett permanent tillstånd. Jag kommer dock sakna snön.

Lingvistik har alltid intresserat mig, inte som vetenskap egentligen utan för att det är otroligt att ord kan skapa så passionerade känslor hos folk. Jag känner igen mig, och har inte gemenskap alltid varit en mänsklig drivkraft? Att bläddra i en ordbok utan att söka efter något kanske låter trist, i paritet med att läsa i telefonkatalogen, men jag har aldrig haft något emot det. Nya ord är ofta kul att lära sig och att se hur vissa är logiska, andra fullkomligt obegripliga och ytterligare andra fantasitiskt vackra eller fula. Ord är som människor om man ska förklara det poetiskt. Eller kanske snarare göra en liknelse. Sak samma. Jag borde sluta låsa mig vid petitesser (jag har ingen aning om hur det stavas och eftersom jag aldrig läste franska har jag ingen hjälp från det hållet) som den där men detaljer har alltid fångat mig i sitt grepp. Många talar om att man ska se till helheten och det är jag bra på. I vissa fall. Ändå är det detaljerna som oftast får mig att minnas saker och ting, och som får mig att uppskatta konst och kultur (jag hatar mig själv lite för det här uttalandet) på riktigt.

Mina tankar är helt oordnade och ibland gör det att det blir svårt att skriva som jag skulle vilja, men det är en del av mig och jag antar att det kanske kommer förändras en dag. Men det blir inte idag och jag tänker inte lägga min själ i att få den förändringen att ske. Mina meningar håller på att bli lika hopplösa som de en gång var, men vad gör det egentligen? Det här är inte skrivet för att någon ska bedöma det. Det finns en del nya influenser och jag uppskattar variationen, men varför byta ett mot ett annat när man kan ha bägge? Variation är nog ändå nyckelordet. Åtminstone den här dagen.

Att skriva flera inlägg om dagen är inte så svårt trots allt, även om de inte blir så väl bearbetade men så var det heller aldrig idén. Kanske skulle jag ändå tona ner det, större kvantitet är inte nödvändigtvis bättre även om kvaliteten inte försämras. Jag känner mig bara lite tömd på både energi och idéer för närvarande, och mitt språk blir fruktansvärt lidande av det. Alla murar jag trodde att jag raserat har byggts upp igen och förstärkts. Jag gömmer mig bakom orden, inte undra på att jag älskar lingvistik.

Alltings omständlighet är överväldigande emellanåt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback