Alt

Det här börjar kännas lite väl ansträngt. Jag gillar inte måsten. Att försöka komma på något att skriva om varje dag och att få ihop det på rätt sätt. Det är inte jag. Visst kan det säkert vara intressant om man har saker att berätta, om man lever ett liv som inte drunknar i ordinära vardagssitautioner. Egentligen talar jag nog emot mig själv nu eftersom jag tror att ordinärt helt har att göra med hur ens liv ser ut och att generaliseringar ofta snarare komplicerar saker än löser dem. Men redan när jag läser de få rader jag just har skrivit känner jag hur det här verkligen inte kommer att fungera. Jag virar in allt i ord, jag använder min formella ton för att skydda mig själv. Jag känner mig sårbar och jag hatar det. Inte ens om jag är helt ensam kan jag slappna av på grund av rädslan för min egen sårbarhet.

Jag har funderat en del runt det här med döden. Jag håller fast vid min åsikt att jag inte är rädd för döden men egentligen är det nog fel. Jag är livrädd för döden men jag är inte rädd för att dö. Det finns en stor skillnad mellan de två påståendena och det är synd att jag inte upptäckte det tidigare. Jag är rädd för så många saker, att välja fel och att välja överhuvudtaget eftersom även om jag väljer rätt så kan allt försvinna under fötterna på mig. Jag har ett enormt behov av trygghet men flyr så fort jag tror att jag kan älska någon så till den grad att det skulle göra ont att lämna dem. Jag går ständigt emot mig själv och är en enda röra av motstridiga känslor. Aldrig förr har jag förstått vad det verkligen innebär. Jag har gott självförtroende, eller brukade så ha, men bottenlåg självkänsla. Jag är skrämmande självkritisk och har en närmast läskig självinsikt även om jag tror att den förefaller bättre än vad den verkligen är. Jag ser igenom några lager men det betyder inte att jag lyckas ta mig igenom alla, men hur ska andra kunna veta hur många lager jag har inom mig? Jag undrar om jag någonsin kommer lyckas ta mig igenom dem och befria mig själv. Jag undrar om det skulle göra mig lyckligare och om det ens är nödvändigt. Alla behöver sina sköldar men det vore skönt att någon gång kunna sänka dem och bli accepterad ändå. Alla mina negativa egenskaper har egentligen positiva sidor och det är nog dags att jag börjar se dem om jag någonsin ska kunna bli en så stark person som jag skulle vilja bli och som jag ser att det faktiskt finns människor som är. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback