Nytt
Det är dags. En ny attityd. En ny energi. En ny chans. Ett nytt liv. En ny bloggdesign.
Fullt så dramatiskt behöver det kanske inte bli men det är definitivt dags för en förändring på flera punkter. Jag har planer i mängder så nu gäller det bara att se hur jag kan förverkliga åtminstone några av dem. Det finns några saker i mitt nuvarande liv som verkligen stör mig. Inte för att jag vill ha ett liv utan störningsmoment men just dessa skulle jag gärna slippa. Jag oroar mig för ekonomin. Inte för att jag egentligen har några utgifter mer än julklappar och liknande när jag bor hemma, förutom körkortskostnader och sånt just nu då. Jag har ingen annan än mig själv att tänka på så jag borde inte oroa mig i onödan. Varför behöver jag egentligen så mycket pengar? Det borde räcka om jag bara har så att jag klarar mig, och kanske lite till. Problemet är väl att behoven så lätt går utöver behov och att man helt plötsligt behöver så mycket annat, sånt som egentligen faller under "vill ha". Jag har mängder av sådana saker men det är sällan sakerna intresserar mig någon längre tid. Antagligen är det därför det har talats en del om hur kändisar och andra lägger mer pengar på upplevelser. Det är något jag kan förstå, men jag tycker ändå att många av de bästa upplevelserna inte behöver kosta så mycket. Snarare är det de som inte fokuserar på pengar som jag kan tycka är de bästa.
En annan sak som ligger och gnager i mig är Förväntningarna. Jag vet att mina föräldrar låter mig göra vad jag vill så länge det är just det jag själv vill. Ändå känner jag mig som att jag borde utbilda mig, även om jag inte vet till vad. Funderar jag på något så som sjuksköterska tänker jag direkt att jag måste vara redo att försvara mig. För att jag kan bli läkare. Jag vill inte bli något högstatusyrke, speciellt inte av den anledningen. Men på något sätt känns det som att jag har fått ett stipendium och är tvungen att använda det till en viss sak, mot min vilja. Så vad gör man åt sånt? Jag har sett över de saker jag vill göra och det ser inte ut som att jag kommer börja plugga vidare förrän om minst två år. Antagligen dröjer det ännu längre. Så jag har planer, men jag skäms för dem. Inte för att de är dåliga. Men för att andra kan tycka det.
Jantelagen i kombination med skuldfrågan och ekonomin borde definitivt anses vara starka skäl för att överge Sverige, om så bara för något år. Frågan är bara om det är bättre någon annanstans. Eller om förändringen måste komma från mitt håll.
Fullt så dramatiskt behöver det kanske inte bli men det är definitivt dags för en förändring på flera punkter. Jag har planer i mängder så nu gäller det bara att se hur jag kan förverkliga åtminstone några av dem. Det finns några saker i mitt nuvarande liv som verkligen stör mig. Inte för att jag vill ha ett liv utan störningsmoment men just dessa skulle jag gärna slippa. Jag oroar mig för ekonomin. Inte för att jag egentligen har några utgifter mer än julklappar och liknande när jag bor hemma, förutom körkortskostnader och sånt just nu då. Jag har ingen annan än mig själv att tänka på så jag borde inte oroa mig i onödan. Varför behöver jag egentligen så mycket pengar? Det borde räcka om jag bara har så att jag klarar mig, och kanske lite till. Problemet är väl att behoven så lätt går utöver behov och att man helt plötsligt behöver så mycket annat, sånt som egentligen faller under "vill ha". Jag har mängder av sådana saker men det är sällan sakerna intresserar mig någon längre tid. Antagligen är det därför det har talats en del om hur kändisar och andra lägger mer pengar på upplevelser. Det är något jag kan förstå, men jag tycker ändå att många av de bästa upplevelserna inte behöver kosta så mycket. Snarare är det de som inte fokuserar på pengar som jag kan tycka är de bästa.
En annan sak som ligger och gnager i mig är Förväntningarna. Jag vet att mina föräldrar låter mig göra vad jag vill så länge det är just det jag själv vill. Ändå känner jag mig som att jag borde utbilda mig, även om jag inte vet till vad. Funderar jag på något så som sjuksköterska tänker jag direkt att jag måste vara redo att försvara mig. För att jag kan bli läkare. Jag vill inte bli något högstatusyrke, speciellt inte av den anledningen. Men på något sätt känns det som att jag har fått ett stipendium och är tvungen att använda det till en viss sak, mot min vilja. Så vad gör man åt sånt? Jag har sett över de saker jag vill göra och det ser inte ut som att jag kommer börja plugga vidare förrän om minst två år. Antagligen dröjer det ännu längre. Så jag har planer, men jag skäms för dem. Inte för att de är dåliga. Men för att andra kan tycka det.
Jantelagen i kombination med skuldfrågan och ekonomin borde definitivt anses vara starka skäl för att överge Sverige, om så bara för något år. Frågan är bara om det är bättre någon annanstans. Eller om förändringen måste komma från mitt håll.
Kommentarer
Trackback